Det finns små barn och kvinnor i krigsdrabbade länder. Det är de som är offer.
Försök att minnas det!
Offret är inte jag som handlar EMV-varor i butiken, så landets bönder ger upp och lägger ner en efter en, tills vi inte har någon inhemsk matproduktion kvar!
Offret är inte jag som inte krävde att handlaren skulle ta hem svensk mat.
Offret är inte jag som suckade och tog något utländskt elände, när det inte fanns svenskt att köpa.
Offret är inte jag som inte kunde föreställa mig att det kunde bli så illa!
Offret är inte jag som glömde tänka när jag handlade, och fick MSRA.
Offret är inte jag som inte orkat odla egen mat, för att försörja min familj.
Offret är inte jag som inte skaffat kunskap, för jag kan faktiskt läsa.
Vi tar det igen:
Det finns små barn och kvinnor i krigsdrabbade länder. Det är de som är offer.
Försök att minnas det!
Tänk på vad du tuggar, innan du tuggar!
Tänk på att de val du gör idag, får du stå för i morgon.
Har du familj? Vad ska du säga till dina barn?
Att du sparat en hel del pengar på att köpa importerad mat, men att pengarna inte går att äta?
Min svägerska sa något klokt idag.
Jodå, det har hänt förut också, för all del… 😉
Hon sa så här:
”Alla föräldrar vars barn ska börja i förskoleklass, borde ha ett möte tillsammans med läraren innan skolstart!”
Jag undrade hur hon menade, och hon fortsatte;
”Jo, men det finns så många föräldrar, som inte har en aning om, hur de ska bete sig, och då blir det helt fel för barnen när de börjar!”
Ja, så kanske det är. Föräldrarna sitter där med sina felfria guldklimpar som nu ska lämpas över med mycket varsam hand, till skolan. Inte en ny grupp på förskolan, för större barn, utan till skolan. Vad det nu innebär för skillnad, tänker föräldern kanske.
På vår fina förskola, är barnens intressen i fokus, pedagogerna handleder dem genom det som de helst vill göra. Det är jättebra, men det blir stor skillnad sedan, när man ska börja i den riktiga skolan, och förväntas göra det man blir tillsagd.
Nu ska ni få höra det värsta…
Det finns barn som sällan eller aldrig måste göra det de blir tillsagda hemma!
Jag tycker seriöst synd om de barnen, och inte minst deras lärare.
Föräldrarna brister i uppfostran, vilket gör att barnen inte fungerar så bra ihop med sina egna föräldrar ens, och hur ska de då kunna fungera i en stor barngrupp? Det blir ungefär så här:
De vill att andra visar dem hänsyn, men visar sällan själva hänsyn tillbaka.
Om barnet aldrig ”måste” lyssna på något som de inte tycker verkar vara roligt, då gör det inte det. Det talar däremot gärna om att det INTE tänker vara med på detta!
Föräldrarna talar med sitt veka ledarskap om att;
”Jaha, det är bra att du säger ifrån när du inte vill, ingen får tvinga dig till något.”
Då blir lärarens ord mer en rekommendation.
Typ: ”Man bör inte äta godis.”
Det vet alla, men det är valfritt, och många gör det i alla fall.
Nu undrar jag lite stillsamt…hur tror ni att era barn klarar sig i livet, om det är så ni ”fostrat” dem?
Kommer de någonsin kunna behålla något? Vänner, jobb, hjärtevän, pengar?
Nej tyvärr, så gör ni vad ni kan, för att de ska få uppfinna hjulet själva. Klarar de inte det, får de leva på socialbidrag, dålig självkänsla och undra halva livet på varför det gick som det gick, trots sina ”snälla” föräldrar…vill ni leva med det? Var det tanken med denna missriktade ”snällhet”?
Vakna upp nu, och se till att läraren slipper ägna halva lektionen åt att förmå de små gullen att låta bli att störa de elever som vill någonstans i livet!
Och vet ni vad? Det är inte farligt om de får lära sig kröka rygg lite hemma också!
Foto: Årsförbrukningen av potatis tar vi upp i september. Alla äter, alla hjälps åt.
Jag kom just hem från Rävkullen, mormors fastighet på 11 ha, utanför Slutarp. Vi slog tredjeskörd.
(Lilla Bondeskolan: dvs gräs som ska bli vita ensilagebalar att ha till vintern)
Johan och jag slog med varsin slåtterkross, han på den ena halvan, jag på den andra, tills vi snitsigt möttes på mitten, och kunde åka hem på middag.
Bild: Här har vi bara lite kvar.
Jag kom då att tänka på min fina mormor, som (har jag fått veta senare) alltid tjatade på Johan, att han skulle ha mig som kvinnan i sitt liv. På något underligt vis, blev det ju efter en del turer så.
Jag vet att hon sitter i himlen och myser, när hon tittar ner på oss!
Julen 1999, presenterades min nya pojkvän för släkten. Hehehe…
Hur det gick till, kan man läsa här:
http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2012/12/23/den-fantastiska-julen-1999/
Och här är han, förresten, mannen i mitt liv:
Bild: Johan 2014
Jag saknar min mormor så otroligt mycket, men hon lever kvar hos oss lite, så länge vi minns henne.
Jag skrev en gång om det…det kan man läsa här:
http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2013/06/13/att-bli-ett-fint-minne/
Nu något mycket viktigt:
Uppskatta ”di gamle” medan de finns!
Prata med dem, medan de minns.
P.S. Mormors syster Gullan, finns kvar i livet, och det är en riktig krutgumma det med, hon har även Facebook!
Kommentera
…så att du helgar den.
Jaha. Söndag. Vad mysigt!
Elon och Ida ska på sin första danslektion, klockan elva.
Jag stoppade i dessa barn, samt Nils i bussen. Han skulle till sin vän i Åsarp. På vägen, mötte vi överraskande mormor och morfar, som fått Halsängsabstinens, på väg hem från Jönköping.
Jag plockade upp dem, for till Ståtås med Nils, och till dansen med förväntansfulla Elon och Ida. Det var jättemånga barn, som var med.
Nora var jättebra med barnen. Fantastiskt kul!
Under tiden staplade Carl balar, Anton slog gräs, Truls strängade och Johan pressade hos Stefan.
Så efter dansen for vi hem och fixade sallad, svärmor bjöd på middag. Sedan hade pressen fått för sig att krångla med balställaren. Den rev väl hål på 10% av balarna. Jag och mormor gick på promenad och tejpade balar i solen, morfar och småbarnen åkte bakom på fyrhjuling för att se vad det var som rev hål på balarna. Intermittenta fel är inget kul!
Å andra sidan räckte det med morfars bistert granskande blick på balställaren, för att den skulle skärpa till sig!
Till sist ledsnade barnen, så mormor och morfar åkte hem med dem, och fixade eftermiddagste, medan jag tejpade resten av balarna på fem tegar till.
Efter teet, for mormor och morfar hem, och vi matade djuren. Sedan strängade jag upp mormors åker, innan jag skulle hämta Nils. Jag var precis redo att fara hem, när Karl-Erik larmade om att vår flock med ett 70-tal tjurar kom knallande till hans kvigor, över mossen!
Vi rafsade med oss Emil, Carl och Anton, och for ner och vallade tillbaka dem med hjälp av Patriks modifierade handkultivator med endast en pinne, attityd och en fyrhjuling.
Det gick! Motion fick vi, men nu fick tjurarna kompaniförbud! Medan Johan for tillbaka och skjutsade hem Karl-Erik, vallade vi tillbaka lymlarna till deras lilla tråkiga hage igen. Nu är det nog!
OJ! Hade jag en unge på Ståtås, och klockan är kvart över åtta!? Jaha, bara att åka dit med mössan i hand, och be om ursäkt. Men de har djur själva, så de förstod.
Nämnde jag att grisen rymde också? Nä, jag tänkte väl det…
😀
Natti!
Här är tjurarna i sin ”tråkiga” hage:
GnällO.
Detta är värdsliga saker, och jag skrev detta i vredesmod, för det tar onödig tid och energi, som man kan lägga på annat.
Nu har jag fullt upp med halmen, så har ni glömt era saker i Halsäng får ni skylla er själva, eller komma och riva i röran tills ni finner dem! 😛
Höstterminen har startat, folk har köpt nya kläder till sina ungar. Jag ber er å allas vägnar, att märka dem.
För ett antal år sedan, fick jag ett underligt telefonsamtal jag inte glömt.
”Hej. Vi ska på skidsemester, men kan inte hitta N.Ns halskrage, kan du ha fått med den hem från förskolan?”
”Det tror jag inte, men jag ska kolla!”
Jag kollar och ringer upp.
”Jag har en röd, två vita, en grå och en svart, men det står Lagerstrand i allihop.”
”Den var mörkblå, och vi har bara en.”
”Du, ta och låna en på vår hylla på förskolan, där ligger minst två!”
”Men ingen av dem är vår! Det står Lagerstrand i dem.”
”Du, det gör inget, du kan ta en där, om du inte hittar din…”
Nu var ju för all del denna familjs enda halskrage uppenbarligen märkt, men det känns ju bra för mig, att kunna säga att det som INTE är märkt, är inte mitt.
Man kan se det på olika vis. Att det är en rekommendation, om man vill få tillbaka kläder man köpt, att folk (t.ex. jag) har mycket kläder, dålig ordning och många som kommer och går, såklart man kan bli irriterad, när saker försvinner. Men jag tänker så, att har jag inte märkt dem, får jag skylla mig själv.
Jag blir däremot irriterad på formuleringen av veckobrevet från Carls klass.
”Märk era kläder, om ni är rädda om dem!”
Bah! Ska personal på skolan behöva lägga tid på att fråga ungar och föräldrar om sådant? Det är vansinne.
Det vi äger är Lagerstrand-märkt, för allas enkelhet.
Jag vet att det jag hittar omärkt i mitt hus inte är mitt. Eftersom här kommer och går MÄNGDER med folk, så blir det rätt ofta kvarglömda saker. Jag förstår det mycket väl, för vi glömmer saker också. Jag hittar det kanske när jag plockar, kanske även i garage och uthus. Jag tar inte på mig att hålla reda på andras omärkta kläder.
Jag har nog av att försöka hålla reda på våra.
Röd fleecetröja, flickmodell stl 140 nytvättad och fin, är vad jag stör mig på idag. Ingen FB-vän känns vid den. Hur mkt tid och arbete ska man lägga ner?
Jag fotar mina fynd av omärkta kläder och skickar bilder till de som SKULLE kunna äga dem. Ibland får jag napp ibland inte. Det tar energi. Är det så jobbigt att märka kläder?
Så gör jag, när jag tvättat dem.
Men jag var i år 8 första skoldagen, två hela säckar kvarglömt sedan vårterminen, trots att de påstod sig ha tömt sina skåp. Tre elever ägde det som var i säcken. Alla visste vems kläder var, utom två av dessa tre pojkar. Fina kläder, bl.a. Puma munktröja, som ingen äger. Det blev ungefär en garderob var! Folk (inklusive jag själv) har för mycket kläder!
Resten förmodades vara lånekläder. Ingen erkände sig sakna varm snygg vinterjacka. Läraren undrar hur de är funtade. Rätt som det är säger en mycket modemedveten tjej;
”Ah, men fatta, det är ju så man gör sig av med en ”ful” jacka man inte vill ha. Annars köper morsan ingen ny…”
Man baxnar. ..bratz!!!
Nu ska jag rensa rent på för små kläder och ge bort till de som behöver – TJING!
Kommentera