Jag kan vara vresig ibland. Det kan bli pinsamt. Jag ska bättra mig.
Om jag tycker att vi har alldeles för mycket att göra, och knappt hinner med det nödvändigaste, så kan jag surna till.
På vad? Jo, på min snälle, omtänksamme man.
En sådan dag, kom han in och jag frågade vad han gjort. Då berättar han att han hjälpt en för mig vilt främmande människa som lånat en släpkärra och fått punktering. Han hade letat upp ett hjul till någon gammal harv tror jag det var, som han hade lurat ut kunde passa.
Det var ju snällt gjort, men det tar tid som vi inte har, hemskt onödigt tyckte jag då.
Igår var jag med barnen på kidzvolley i Floby och plötsligt kommer en av mina äldre barns förskolelärare fram och berättar följande;
”Vilken underbar man du har! Vilket lugn han besitter. När han är utanför vårt
ställe och kör gräs, har han oftast minst två barn med sig, och kan ändå utföra
sitt arbete perfekt!”
”Jaa, han gör många saker på en gång.” sa jag.
”Ja, och vilket gott hjärta han har, min man fick hjälp av honom med att få hem
sitt lass på en kärra med punktering, han tog sig till och med tid att leta upp
ett hjul vi kunde låna, och så hjälpte han till och bytte det! Vi vet hur mycket han har att göra, det är fantastiskt att det finns så snälla och hjälpsamma människor!”
Jag sög åt mig av berömmet, och sa att jag ska hälsa honom att ni blev så glada för hjälpen. Sedan åkte jag hem och fick skamset berätta. Husse sa;
”Jaa, du sa till mig att låta bli att hjälpa folk jag inte känner, det är så
otacksamt. Jag kunde ju struntat i det för all del, men nu gjorde jag inte det.
En annan gång kan det vara jag som behöver hjälp, och då önskar jag mig att
någon gör så för mig!”
Något att ta med sig…
Kommentera