Jag kan vara vresig ibland. Det kan bli pinsamt. Jag ska bättra mig.
Om jag tycker att vi har alldeles för mycket att göra, och knappt hinner med det nödvändigaste, så kan jag surna till.
På vad? Jo, på min snälle, omtänksamme man.
En sådan dag, kom han in och jag frågade vad han gjort. Då berättar han att han hjälpt en för mig vilt främmande människa som lånat en släpkärra och fått punktering. Han hade letat upp ett hjul till någon gammal harv tror jag det var, som han hade lurat ut kunde passa.
Det var ju snällt gjort, men det tar tid som vi inte har, hemskt onödigt tyckte jag då.
Igår var jag med barnen på kidzvolley i Floby och plötsligt kommer en av mina äldre barns förskolelärare fram och berättar följande;
”Vilken underbar man du har! Vilket lugn han besitter. När han är utanför vårt
ställe och kör gräs, har han oftast minst två barn med sig, och kan ändå utföra
sitt arbete perfekt!”
”Jaa, han gör många saker på en gång.” sa jag.
”Ja, och vilket gott hjärta han har, min man fick hjälp av honom med att få hem
sitt lass på en kärra med punktering, han tog sig till och med tid att leta upp
ett hjul vi kunde låna, och så hjälpte han till och bytte det! Vi vet hur mycket han har att göra, det är fantastiskt att det finns så snälla och hjälpsamma människor!”
Jag sög åt mig av berömmet, och sa att jag ska hälsa honom att ni blev så glada för hjälpen. Sedan åkte jag hem och fick skamset berätta. Husse sa;
”Jaa, du sa till mig att låta bli att hjälpa folk jag inte känner, det är så
otacksamt. Jag kunde ju struntat i det för all del, men nu gjorde jag inte det.
En annan gång kan det vara jag som behöver hjälp, och då önskar jag mig att
någon gör så för mig!”
Något att ta med sig…
Kommentera
Grabben kommer in med high-water-byxor i februari.
”Men Martin, har du shorts på dig!? Det är ju vinter!
”Ja, men jag rev hål på långkalsongerna…”
(Förtydligande, man behöver ha någonting på sig under arbetsbyxorna eftersom de ska av i farstun…men det lät bra dumt!)
väcker Elon som är täppt i näsan och provandas med den;
”Mamma, näsan är FEL!”
Vi tittar på annonser, Johan och jag.
”Men sicka lita löjlier matta. Den får ju inte katten plats att spy på ens!”
Foto: Liten matta
Kommentera
Jag konstaterar att det är motigt ibland…i synnerhet om man drabbats av en riktig mansförkylning. Häromdagen kunde följande summering göras:
Natten so far:
22.00 Lägger mig
23.30 Hostar så bedrövligt att jag måste gå upp. Det ökar ”Tyck-synd-om-faktorn”
23.35 Kan inte lägga mig på övervåningen, då väcker jag ALLA med mitt hostande.
23.40 får lägga mig på verandasoffan.
23.41 upptäcker att kattaset spytt på fårskinnen i soffan
23.42 gör en enkel lösning, hänger ut fårskinnen på trappan, bäddar och lägger mig och drar på mig soffans filt…
23.43 IIIHHH! Kallt vatten! NÅGON missade visst att någon spillde vatten då någon vattnade verandapelargonerna. Fleecefiltar håller vatten bra…
23.47 Ny filt – NATTI
0.00 Hör något konstigt ljud.
0.01 Tänker att pappan får gå upp med det ledsna barnet som behöver kissa, försöker somna om…
0.02 Lurar ut att så låter ingen unge, SPYR kattaset IGEN?
0.03 Susar upp för att häva ut katten
0.04 Hittar katten i mörkt badrum, sätter foten innanför tröskeln och blir vig när jag kanar in med högerfoten i en kattspya.
0.05 Försöker med katten under armen hoppa på ett ben mot ytterdörren, för att slippa få kattspya från ena foten, på golvet i hallen.
0.10 Lägger mig igen, vilar och hostar om vartannat.
4.00 Hostar såpass att jag inte bryr mig om att lägga mig igen, utan satte mig och skrev det här.
God morgon på er! 🙂
Foto: Boven i dramat, Findus
Kommentera
Jag har svårt för vaga människor. De brukar ofta vara snarstuckna, när man inte begriper vad de vill. De kan nästan slå knut på sig, berättandes vad de inte vill, och där ska man stå med 20 frågor och gissa! Löjligt.
Själv försöker jag höra till gruppen tydliga människor.
Man behöver inte vara otrevlig bara för att man tydligt berättar hur man vill ha det. Det är inte det jag menar. Jag måste citera en vän;
”Har du någonsin sagt till dina barn/din partner/dina kollegor vad de INTE ska göra istället för vad du vill de ska göra?
Det är en beställning och funkar precis lika bra som att åka ner till affären med en lista på vad du INTE ska köpa.”
Citat: Pia Fröman
Jag betraktade ett par på en hamburgerrestaurang, när vi var där med alla
barnen.
Det var visst en farfar och en farmor med ett barn på kanske fyra år. Han lekte
med våra, bland tunnlar och annat.
”Nu ska vi gå hem, vill du klä på dig skorna Simon?”
”NEEEJ, jag vill fortsätta leka!”
Det går en stund. Farmor säger till farfar så barnet hör;
”Vi kommer nog aldrig härifrån, han vill inte det!”
”Vill du komma nu då, Simon?”
”Nej!”
”Ska jag hjälpa dig med skorna, Simon?”
”Nej, jag leker!”
Det går en stund till. Farmor säger till farfar så barnet återigen hör;
”Jag förstår inte hur vi ska göra, han kommer att skrika och bråka så det blir pinsamt!”
Det är nu helt uppenbart för alla, även för Simon, vem som bestämmer, och det är helt uppenbart för mig, att det som är pinsamt, det är det obefintliga ledarskapet!
Vi hann gå innan stängningsdags, och långt innan Simon gick, så jag har inte slutet på historien, men faktum kvarstår, ungen hade valmöjligheter, och använde dem!
Jag vill helst inte göra mina barn ledsna och besvikna. Det betyder inte att jag velar hit och dit så vi aldrig kan åka hem. Men man kan gå till sig själv, vill jag veta vad som ska hända framöver? Antagligen vill barnen också det. Med en sådan liten förändring, kunde denna farmor med lätthet fått hem Simon!
Jag hade gjort så här;
”Om en liten stund ska vi gå hem, och då ska du klä på dig skorna!”
”NEEEJ, jag vill fortsätta leka!”
”Det får du, en stund till.”
Det går en stund. Barnet smälter detta eländiga faktum. 😉
”Nu kan du komma då!”
”Jaja…”
”Ska jag hjälpa dig med skorna?”
”Nej, jag kan själv.”
Sedan brukar diskussionen oftast vara över.
Det kanske inte fungerar de första gångerna man provar, om man varit vag och velig förut, men genom tydlighet och konsekvens går det, och så slipper man onödigt tjafs.
Foto: Ida & Elon tycker att det är ”kul med pralaplu!”
En bild som visar att man inte måste säga nej, bara för att det går. Man kan ha sina paraplyer uppfällda inne, om man leker att det regnar! Fantasin sätter gränserna, det gör inte morsan!
Kommentera
Nu tänker jag prata om små barn. Inte så stora så att de kan säga ”förlåt” uppriktigt.
Jag vet inte hur många gånger jag sett försök, dömda att misslyckas, men en vuxen och två barn, där den vuxne vill klämma ut ordet ”förlåt” ur en sur unge som inte delar dessa planer. Den andra står ledsen bredvid, fastän det är den som borde få uppmärksamhet i stället!
I min egentid i duschen, hann jag en kväll göra ett misstag jag aldrig brukar göra. Nu tänker jag skvallra på mig själv, så jag inte gör om det! 😉
Nu var det inte precis egentid, men vi är i alla fall bara tre inne, jag och de båda treåringarna Elon och Ida. Alltså kan jag inte ställa mig och fixa benen, göra hårinpackning osv, om inte de är med och badar samtidigt. Man vill ju att huset är kvar när man torkat håret liksom 😉
Rätt som det är slår Elon till Ida med vattenkannan, ganska hårt, med flit, men helt oprovocerat. Vad gör den febriga, trötta snoriga mamman? Jag trodde inte mina öron, ur min mun hoppade något så korkat som;
”Nu säger du förlåt till Ida, det gör ju ont!”
Genast när jag sa det, ångrade jag mig, och klockrent svarade han givetvis trotsigt;
”NEJ!”
Jag fick förstås svepa snoret av hjärnan igen böja mig ner och spänna ögonen i gossen, lyfta upp honom ur badet och säga;
”Men så gör man bara inte Elon! Det accepterar jag inte! Slår du Ida en gång till, får du inte bada mer, då får du gå upp och klä på dig!”
Det fungerade. Det måste kosta att bete sig illa. Dessutom ska straffet tillfalla den som förtjänar det!
Vad han egentligen hade tänkt var att slå Ida så hon gick upp självmant, då blir det bättre plats till Elon i badet. Det är därför jag inte straffar Ida genom att ta upp och trösta henne, för då vinner han ju den lille smartfisen!
Foto: Ida & Elon
Kommentera