VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Det var det där med hundar…2

Redan när jag var liten, önskade jag mig en hund.
Det passade inte så bra, eftersom föräldrarna arbetade heltid, och ofta var
utomlands, så jag förberedde mig minutiöst noga för att kunna skaffa en när jag
flyttat hemifrån. Alla hundböcker som biblioteket kunde erbjuda, hade jag läst.
Varenda en, allt från vad gällde rasbeskrivningar vid val av hund till
hundpsykologi av Anders Hallgren.

Jag tyckte på så vis att jag förberett mig ganska bra inför köpet av lilla Sara, en korsning mellan schäfer 75 % och bordercollie 25 %. Jag tyckte att min lilla valp (såklart) var lättlärd och ganska smart. Min dåvarande granne hade varit hundförare när han gjorde lumpen, och han lovade att hjälpa till vid behov också. Jag fick massa tips om haveriövningar, t.ex. att när man just i början fått hem hunden, kunde man gömma sig för den, när den tappat uppmärksamheten på vart matte tog vägen.

Bäst när valpen totalt förlorat sig i en doft bland löven i skogen, ställer man sig still bakom ett träd och vips är man BORTA! Då blir den lilla valpen orolig och springer runt och letar efter matte. Man låter den leta en stund, visar sig sedan och ”tröstar” stackars valpen som kom bort! Man behöver inte göra det många gånger, innan valpen lär sig att det är bäst att hålla reda på matte, annars är hon borta! Om man har en lite större, kaxigare valp, kan man prova det på ovan plats, ev. i mörker, för då är även den kaxigaste valpen ganska spak. Sara höll alltid reda på mig, och behövde aldrig kopplas annat än för syns skull.

Så en dag, hade stackars Sara fått ett getingstick på nosryggen. Inget farligt alltså, men oj vad hon tjöt! Och oj, vad vi tyckte synd om henne och försökte trösta. Ju mer vi tröstade, desto värre tjöt hon. Detta stod det inte något om i någon bok jag läst! Till slut kom grannen och undrade vad vi höll på med. Han fick höra berättelsen, och sa,

”Men vill ni att hon ska tjuta för ingenting? I så fall kan ni ju fortsätta med det där,
så har ni snart byns gnälligaste hund som piper för allt!”

Man lär så länge man lever… 😀

När jag sedan började arbeta, hade jag min vän Virre fortfarande arbetslös, och hon kunde tänka sig att ha hand om Sara då. Det gick jättebra, Virre bodde mitt i Borås, så det var bra miljöträning för Sara. När hon haft henne ett tag visade hon vad de hade gjort tillsammans. Det stod ett fruktfat på bordet i vardagsrummet den här dagen.

Virre hade en bärkasse prylar av alla slag, nalle, ben, kanin, pinne, boll, osv. Så sa hon,

”Nu går vi och häller ut detta i vardagsrummet, och så går vi till hunden i
köket sedan!”

Så började de!

”Hämta kaninen!” Sara springer ut i vardagsrummet och återkommer med kaninen.

Sak efter sak hämtade hon i rätt ordning, och jag tappade hakan! Så kom de till bollen. Sara sprang iväg efter bollen, men kom inte tillbaka. Hon började gny lite, och Virre uppmanade henne än en gång;

”Men hämta bollen, skynda dig och hämta bollen!” Då började det krafsa och rassla, men någon boll kom inte! Efter ytterligare en uppmaning kom hon verkligen! Men inte med någon tennisboll utan med ett orange, runt föremål. En APELSIN från fruktfatet!

Vi skrattade så vi skrek, bollen hade rullat in under soffan, och hur Sara än
försökte åla och krafsa, så fick hon inte tag i den, men en annan ”boll” fick
väl duga när dagmatte så gärna ville ha en! 😀

Foto: Sara


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna