VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Den fantastiska julen 1999

Endera dagen lovade jag ju att skriva om när mannen i mitt liv presenterades vid
julbordet… Hehe, det var dagen då Rune Lord blev tyst…

Om det händelsevis är någon som känner till hur Rune Lord var, så förstår ni att detta var en mycket ovanlig situation! Vi gör en kort resumé;

Hösten 1999 hade jag en liten gård, Ingarp i Alboga. Där bodde jag som singel, med mina båda hästar, ett par hundar, lite katter och 15 tackor. Jag har gott om trevliga vänner, men lite motigt var det ju ibland. Jag var ganska säker på att jag inte skulle ha någon karl på ett bra tag. Men ödet ville annorlunda.

Vi for till krogen i Åsarp, där jag träffade mannen i mitt liv. Vem var nu detta? Jo, det var min vän Saras storebror, som lägligt nog var ledig. Han har ju varit med lite då och då med vårt kompisgäng, och efter att jag blivit singel tyckte jag att han tittade lite extra på mig med sina små blå ögon. Nu var ju inte detta att köpa grisen i säcken precis, utan jag hade känt honom sedan jag var åtta år, samt provkört honom då jag var 15… 😉

Däremot visste jag att detta är en verkligt fin grabb, så det är ingen man leker med. Jag gick där och funderade och fnissade för mig själv dagarna efter, och hur jag än funderade kunde jag inte finna någon som helst anledning till att skippa honom. Min kära mormor hade visst alltid hyst planer för mig och Johan, har han senare berättat, men hon fick inse att jag valde vad hon kallade ”en finare grabb från sta´n”.

Rune däremot, var fullkomligt tvärsäker på att ”Johan är inte intresserad av fruntimmer”, för han hade aldrig kommit och visat upp någon tjej för Rune. Denne  man hade alltid rätt, i alla hänseenden, det visste han ju själv i alla fall. Frågan är förstås om någon någonsin skulle vilja visa upp en partner för den mannen… Brukar man åka runt och presentera sin nya partner för alla i byn?

Mormor och hennes pratsamme sambo Rune skulle fira jul med mig och mina föräldrar på Ingarp. Det var då jag tänkt presentera min nya kanin för dem. Mor och far visste om det, men inte de gamla. Vi åt middag vid ett, och vid efterrätten började de skruva på sig och fråga om inte pojkvännen skulle dyka upp snart.

”Det tror jag nog, han äter också middag klockan ett och har väl ca 20 minuters väg hit.”

Det var då det finurliga leendet spred sig över mormors ansikte. Hon bara satt och myste! Hela den lilla tanten blev som salig. Hon tog mig under armen och sa;

”Jag vet vem det är!” Det förstod jag att hon visste. Jag vet inte när jag sett henne så nöjd sist!

Rätt som det var, knackade det på dörren, och mannen i mitt liv klev in. Med ett fång av julklappar under armen fyllde han rummet där alla satt med ett;

”Hej på er, och God Jul!

Mormor bara skrattade och sa; ”Jag visste det!” gång på gång,

Rune satt moltyst i gungstolen med gapande mun, varpå Johan räckte över ett paket med en chokladask och sa; ”Här ska du få något att stoppa i munnen!”

Den chokladen täppte till truten på Rune fullständigt, han satt bara där i gungstolen och åt och åt, han sa i princip ingenting! Dock var han mycket nöjd, även om nu mormor denna enstaka gång hade rätt… 😉

Foto: Finaste Johan

Så här ser luciatåget ut, som vi arbetat på sedan dess:

Kommentera (4)

Allmänt dravel

Jag fick frågan häromdagen, ”Hur känns det nu att vara så gammal, att ha fyllt 40??”

Jag tänkte lite, det är ju lurigt att göra när man inte är van, men så sa jag;

”Egentligen vet jag inte det. Dels har jag blivit 41 nu i höst, och dels vet jag ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor, så jag har nog inte haft så ont utav det…”

Det enda jag kunde önska var (ja, hon kommer kanske att läsa det, men det får jag ta…) att jag hade lyssnat på min mamma när hon berättade hur fantastisk jag var när jag var ett skolbarn som inte hade någon vidare självkänsla alls. Hon hade (naturligtvis) rätt i det, och hade jag insett det då, och inte brytt mig om vad de andra skolbarnen sa och tyckte, så hade jag haft det betydligt roligare redan då.

Hur mäter man folk? I meter eller centimeter vanligtvis, ja, ja… 😉

Somliga börjar korsförhöra människor de träffar om allt möjligt. Framför allt
vad de har för arbete, dvs. hur ”lyckade” de är i livet. Jag brukar ha en tendens att i stället ta reda på deras glädjeämnen i livet, familjesituation och boende. Det tycks intressera mig mer.

Mannen här hemma frågar mig ibland om folk jag tillbringat kanske en halv dag med;

”Men vad jobbar han med då?”

”Det vet jag inte.” svarar jag då, vilket förbryllar honom mycket. Själv är han en mycket god människokännare, och tycker att den frågan ger svar på mycket. Det har han visat sig få rätt i många gånger. Det är bara det att jag inte alltid hinner till den frågan.

Apropå arbete måste jag ju citera grundaren till Kinnarps Kontorsmöbler som även vid hög ålder tittade till sitt livsverk, och då en gång fick frågan;

”Hur många arbetar här i fabriken?”

”Jaa, det är väl hälften i alla fall.”

Vad borde jag vid min höga ålder då ha hunnit åstadkomma? 😉

En kometkarriär och åtminstone strax under 500.000 i årsinkomst?

Jag är inte riktigt där än…och tror någon att jag ljuger, kan de alltid köpa taxeringskalendern. Vi har inga hemligheter. Vad jag funderar på är varför det är så fult. Det jag är.

Förnöjsam, är nämligen vad jag är.

Men man ska ju alltid sträva efter mer av allting, mer pengar, mer makt, mer saker, den som har flest saker när han dör, vinner! Eller var det som Dalai Lama skrev; ”Äger du fler än 50 saker, är det sakerna som äger dig.”

Jag tror mer på det senare, även om jag inte riktigt lever efter det ändå.

Jag är snål, men jag erkänner det! Jag kan också erkänna att har man inget direkt förvärvsarbete, behöver man vara det. Samtidigt undrar jag hur det är.
Är det smart med svindyra telefon-abonnemang med 1000 fria SMS? Varför skapa ett behov av att skicka sanslöst många SMS? Räcker det inte med ett ”Köp mjölk!” i veckan eller så?

Är det så kul med alla kabeltevekanalerna? Det är ofta människor med många dito, som klagar över dåligt utbud på teven. Jag har skogs-TV och klagar sällan. Jag hinner inte sköta tevetittandet i alla fall!

Jag blir glad när jag kan lämna urväxta kläder på Kupan och fynda en Didriksson-overall i stl 110 till nästa vinter, för 35 kronor på samma ställe. Jag har då gjort minst två goda gärningar, genom att handla på Kupan får de ju mer pengar, dessutom!  Det är väl den välgörenhet jag ägnar mig åt. Jag har vänner som ägnar sig åt välgörenhet åt barnen i Halsäng också! Merparten av de mindre barnens kläder är redan ärvda, och jag är mycket glad och tacksam för att kunna spara pengar på det viset. Självklart hjälper jag vidare mina vänner och medmänniskor med kläder och annat då de behöver det. Endera dagen är det jag som behöver hjälp.

Med de vänner jag har, har jag få bekymmer. Vi ställer alltid upp för varandra, hämtar varandras ungar när det kör ihop sig och så vidare. Jag ser det som självklart. Att be om hjälp, det är för många helt otänkbart. De står hellre och målar upp den ena omöjligheten efter den andra, så de snart inte kan göra någonting! Bara för att de inte nänns be om hjälp.

Sedan får det ju vara på lika villkor, folk som vill åka kana, kan göra det på närmsta lekplats, inte på mig!

Nu blir det kaffe med kardemummakakor! Det är något att glädjas åt, innan utgödslingen ska monteras ner och lagas. För det är motigt…

Kommentera

Bona golv – BAH!

Den har stått där länge.

Den har ramlat ner för att få uppmärksamhet, till och med.

Den ville verkligen vara med, men jag har som vanlig varit skeptisk och konservativ. Nu hade jag dock tröttnat, och beslöt att ge den en chans. Jag tänkte att mitt innerligen hatade laminatgolv i matsalen skulle få vara försökskanin, eftersom jag inte värderar dess värde till noll ens. Jag HATAR laminatgolv! Nå, vad var det nu då, som det stackars golvet skulle få prova? Jo, jag hade en gång förärats en sprayflaska BONA ”Cleaner för laminat- och klinkergolv” av någon som endera tyckte att hon hade det rent nog hemma på sitt enda lilla laminatgolv, eller som tyckte att det var dags att jag städade mitt som var större, ordentligt. Dessutom har vi klinker med
golvvärme i veranda och badrum.

Sagt och gjort, det är alltid skönt när det är färdigsuget, men nu skulle det torkas också. 😉

Jag satte fart med min gamla hederliga skurborste och en utrangerad barntröja. Den blev lite smutsig, så någon nytta var det väl. Det luktar kemikalier, och det var det ju för all del, så det är inte mycket att förvånas över. Man skulle inte inhalera det,
stod det på flaskan, som är av spray-variant. Hur undviker man det? Nu är jag bonad på insidan, och det känns inget vidare. Dock blev golvet blankt som en griffeltavla! Hmmm…BONA…jaja, tänkte jag och fortsatte in i verandan och sedan tog jag badrummet.

Någon under en meter misslyckades med pricka toastolen fullständigt i morse, jag torkade hjälpligt upp med lite tvål och vatten innan de for till förskolan, men sådant doftar ju inte hallon, utan behöver rejäl rengöring, vilket jag tänkte göra nu. En mycket mystisk doft (?) spred sig även i badrummet. HU! Flaskan kommer endast användas till laminatgolvet om jag använder den alls.

Nä, det här var alldeles för modernt för mig, tänkte jag, som dock moderniserat mig en del på senare. Min vän har nämligen ömsom garvat åt mig och ömsom skällt på mig för min långborste, så jag gjorde slag i saken för några veckor sedan. Rosa Bandet hade en skurmopps-drive, så då köpte jag mig för första gången en vettig mopp med ”disktrase-strimlor”, de suger ju upp i alla fall. Vad tanten städar med?

LINOLJESÅPA! Det har mina vänner i Brismene gett mig möjlighet att prova, och det är oslagbart! Det tar visserligen bort allt, så man får inte blanda för starkt på känsliga ytor, men det blir rent och doftar underbart! För säkerhets skull köpte jag ganska mycket, den där gången…25 litersdunken står i ett hörn på verandan. Så har jag en liten tvålpump i köket, som jag fyllt med dito medel, samt en liten sprayflaska till
de målade ytorna i köket. När köksskåpen behöver torkas, sprayar man dem från
ena ändan till den andra, och sedan är det bara att torka av, ALL skit följer med! Bättre finns inte! Det tar mig inte 5 minuter att göra rent alla köksluckor!

Nu doftar huset fantastiskt, och jag är SÅ nöjd!

HÄR köper du det, och hittar allt annat om gamla hus också:

http://www.gysinge.nu/

 

Kommentera

Finaste Sickan

Hon blev nästan 11 år, vad ska man säga. Hon såg sig inte för utan sprang rakt under traktorn, dog inte direkt utan låg och darrade och tjöt, allvarligt skadad, så Husse fann det snabbaste sättet och körde över henne igen…fast mer rejält.

Min fina, fina Sickan…

Men tur att det inte var ett av barnen i alla fall… Husses kommentar i kväll;

”tur att det var den gamla jag körde ihjäl i alla fall, hon
gjorde ju inte så stor nytta längre…”

Man får se till att göra nytta i Halsäng alltså…

Om jag blev arg? Hade det gjort skillnad? Hunden är stendöd i alla fall…

Nu ska jag beskriva en ganska ovanlig hund. Sickan var en söt och trevlig
joy-stick-hund. Vad jag menar med det är att hon gjorde PRECIS allt man bad om, och det genast, om man styrde henne rätt, men hon tänkte inte alltid riktigt
tillräckligt själv för att kunna göra ett gott arbete på 3-400 meters håll där jag inte såg henne och kunde stötta.

Redan som unghund, första gången hon flyttade djur från vinterhagen till sommarhagen, var hon uppmärksam. När vi fått över vad jag trodde var alla djuren, frågade hon mig om jag var nöjd, genom att titta på mig, och på en stor hasselbuske om och om igen. Då skickade jag bort henne till hasselbusken, och hon kom tillbaka med en stor tjur till!

Hon och hennes mamma Sally arbetade bra tillsammans på stora flockar. Det finns gott om folk som tror att man har hundar för att de är gulliga. Ett exempel på det sista är att jag som relativt nyinflyttad, hörsägnes fått till mig att det är larvigt att tro att man kan ha nytta av ett par bordercollies vid vallning av tjurar.

Så en höstdag fick Husse för sig att flytta hem kanske drygt 30 tjurar från tre olika hagar på utmarkerna. Dessa skulle vallas några kilometer på vägen förbi hagar med amkor på båda sidor vägen, och vi skulle gå till fots, tre personer och två hundar. Byborna gick man ur huse för att titta på när detta skulle gå fullständigt åt fanders! Bara en liten detalj…det gjorde inte det.

Sickan och Sally passade dem fint på sidorna, ingen gick igenom staketet bestående av EN eltråd. Det blev tyst. Väldigt tyst. Sedan talades det i folkmun om att ”det nog egentligen är praktiskt med fungerande vallhund”…

Lätt avglömbar var lilla Sickan, jag glömde henne i Trädet under köksbordet där jag sa åt henne att lägga sig då vi fikade. Sara ringde mig då jag kom hem, ”Glömde du något? Jag hittade en större dammråtta under bordet!”

Så kunde hon vara uppkäftig också, jag bad samma Sara sätta in henne i hundgården, själv var jag något 100-tal meter bort. Plötslig hör jag en något frustrerad Sara;
”Det GÅR ju inte, hon KOMMER inte! Säg TILL henne!”

Där står jycken och skrattar, tre meter från hundgården! Jag hojtar;

”Men SICKAN! Gå in i hundgården!”

Då gjorde hon genast det!

Somliga  har genom åren undrat hur många tricks mina hundar kan.
”Kan de svara i telefon? Gå på bakbenen?”
”Nej”, svarar jag då, ”men det kan jag göra själv! Hunden har jag till det jag INTE kan göra själv! Som att springa 300 meter i ilfart ut på en mosse, för att vända på en vresig tjur.”

Varför man ska ha en bordercollie? Det ska man inte, om man inte behöver en. Då köper man en sällskapshund.

Har man inte arbete åt en bordercollie, så ska man liksom inte anställa den! Jag gillar det gamla engelska ordspråket;

Mer om vallhundar:

http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2012/07/20/vallhundar/

Kommentera

Balsnören

Blå balsnören, det finns inget så bra snöre!

Varje bonde bör ha ett par i fickan åtminstone. Även på finaste skidjackan, och i ullkappan! Johan bad mig om ett snöre en dag då låset till en grind slutat att fungera. Tyvärr hade jag gjort slut på de jag hade i fickan, varpå Husse sa;

”Va? Har du gått ut naken?”

Så stor betydelse har balsnören.

Nu är de ju egentligen inte så snygga, men när Carls vän lyckats lösa problemet med att småbarnen öppnade sopskåpet, med hjälp av ett omsorgsfullt ditknutet blått balsnöre, hade jag inte hjärta att ta bort det, utan han berättade stolt flera månader efter att han fixat detta, för vem som ville höra på som kom hit.

Just på grund av hur snygga de inte är, hade jag inte dem i åtanke när
grindproblemet uppstod. Ida är en liten flicka, så till den milda grad liten
att hon kan klämma sig ut mellan trädgårdsgrinden och dess stolpe! Jag
funderade på hur jag skulle lösa det på ett snyggt sätt, men det hände inget.
Till slut ledsnade Nils på att hon rymde, så han sa;

”Men morsan, jag fixar det!”

Inte blev det kanske som jag tänkt, men som jag alltid brukar säga; ”Allt som funkar är bra!”


En dag när jag var ute på byn hörde jag en tjej muttra över att hon glömt hundkopplet, hon hade bara hunden med! Ur min 8848-jacka halade jag genast upp två blå balsnören som gott och väl räckte till hundkoppel när man satt ihop dem. Hela byn skrattade!

Ska man betala på Ica är det i och för sig lite retligt att plånboken häktar i ett antal snören så det hela vill bilda någon slags blå julgirland.

Svärmor öppnar numera kofferten på bilen genom att dra i ett blått balsnöre fäst på insidan.

För många år sedan när jag skulle cykla och titta om posten kommit, såg jag att Husse inte stängt grinden efter sig. Plötsligt kom mina båda skämtsamma hästar Mimmi och Natalie som jag då hade, susandes förbi i full karriär! De passerade postlådorna som förresten var tomma, svängde så gruset sprutade och fortsatte upp förbi mormors hus och försvann neråt svinhuset.

Jag satte av efter dem på cykel, mormor hade ju sina hästar vid svinhuset, bl.a. en travhingst, och så roligt skulle vi inte ha! Sedan när jag cyklat en stund, kom jag att tänka på att de inte hade grimmor på sig ens. Jag kände i fickorna, bra, där fanns gott om snören! Jag satte ihop fyra snören till varje häst, och tillverkade två snör-grimmor som jag trädde på.

Att cykla med häst är inget underligt för mig, det har jag
alltid gjort när vi har långt till hagen, man är ju bekväm! Jag menar annars
får jag ju gå hem! Då kan jag ju få motion. Hu.

Brevbäraren som hade kommit när vi var på väg tillbaka däremot, han hade nog
aldrig sett något liknande så som han stirrade! Han blev liksom sittande där
med öppen mun tills vi cyklat förbi åtminstone. Å andra sidan är balsnören
tunna, så på håll såg det nog ut som att de ”gick fot” med cykeln, utan grimma
och grimskaft. Han talade om det för andra i byn i flera år efteråt! 😀

Det knasigaste jag gjort med balsnören var nog ändå när jag bärgade hovslagaren i snön. Hovslagaren, en riktigt häftig, cool och frän kille, bytte hovslageri mot hö på den tiden. Alltså hade han med hästtransporten hit, så vi kunde fylla den med hö. Han hade en skåpbil med två dörrar bak. När vi lastat höet, skulle han börja sko, men fick inte upp bakdörren. Dra handbromsen, så går det, sa jag. Det gjorde han. När hästarna blivit skodda bjöd jag på fika, då hade det kommit in en till fikagäst.
Hovslagaren skulle hem, och jag skulle lägga ett barn, så vi sa hej då.

Efter en stund återkom hovslagaren med mössan i handen och sa att han kört fast på gårdsplan. Vår andra fikagäst erbjöd sig att dra honom med sin Volvo, eftersom även han var på gång hem. Vad bra! sa jag, och tänkte inte mer på det.

Efter ytterligare en stund kom hovslagaren in igen och sa att Volvon inte fick loss honom från gårdsplan, här behövdes rejäla doningar! Jaha, så underligt, tänkte jag, men gick efter en 90-hästars New Holland med fyrhjulsdrift och en ordentlig länk med krok.

När jag kommer fram med länken ser jag att han har plastspoiler fram vid kofångaren, med en liten futtig lucka på, där man kan få in en liten, liten krok till en liten ögla avsedd att bogsera i.

En blick på öglan och en blick på kroken sa mig att här krävdes balsnöre! Jag halade upp ett snöre ur fickan och satte det fyrdubbelt i öglan, varpå jag hängde kroken i snöret.

”Det går aldrig!” sa hovslagaren.

”Vi får se!” sa jag och drog. När jag dragit honom ett par meter tittade jag på hästtransporten. Hjulen snurrade inte. Jag öppnade bakrutan på traktorn och hojtade;

”Jag kan dra dig längre om du vill, men vill du köra hem själv släpper du bara
handbromsen på kärran så går det bättre!”

Han bara fräste iväg och försvann. Han tog aldrig upp det igen, men de som har denne hovslagare, och har fått höra berättelsen, har skrattat så de pep

😀

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna