Det är vad Husse kallar saker som är så dåligt gjorda att de inte borde
tillverkats, än mindre säljas. Vad nu då? Jo, vi for till ett av de stora varuhusen med 3-4 bokstäver för att köpa en säng till 6-åringen. Men efter att ha tagit i den, dragit i den, känt på den och klämt på den, for vi raka vägen hem utan. Nåja, raka och raka…vår vana trogen hittade vi inte hem från Jönköping, utan körde ungefär lika fel väg som för ett par år sedan, vilket gav oss en lätt ofrivilligt kurvig omväg via Blåhult. Där hade jag ju aldrig varit förut! Det är alltid roligt att se sig om, men sådana som vi borde inte få passera vår egen brevlåda, då vi inte tycks vara medvetna om hur vi ska ta oss hem. Tur att jag hade full tank när vi for 😉
Åter till sängen. Den var så vinglig redan som utställningsexemplar, att inget
av våra vildsvin skulle kunna ha den i sitt rum! Något av det sämsta jag sett! När
jag skulle övertyga Husse om sängens förträfflighet, kunde jag knappt dra ut
den. Än mindre skjuta tillbaka den. Lådorna var så smäckiga att i fullt utdraget läge skulle man kunna bryta sönder dem med hjälp av endast tummen. Då kanske man inte ska tänka sig att fylla lådorna med Duplo ens. Alltså själva idén och funktionen lät fantastiskt bra, det var det som gjorde att vi skulle ha den, men med så undermålig kvalitet hade den inte klarat en vecka i Halsäng. Tanken var att man skulle kunna ha en smidig översovningsfunktion samt förvaring, men nu lutar det åt att jag får fixa något någorlunda kul med en vanlig resårbotten i stället. Tyg har
jag köpt i alla fall…
Jag tänker nu på Idas ”säng”, som även Nils haft när han var mindre. Jag har
ingen aning om hur gammal den är eller hur många som sovit i den innan den
hamnade i Halsäng, men den stod på min förra gård, i köket i ett gammalt hus
från 1850 där familjen hade elva barn. Soffan var dömd till döden för länge
sedan. Locket hade försvunnit, och bottnen var maskäten och trasig. Den var
ommålad i alla hiskeliga färger som tänkas kan, senast illgrönt, orange och
kornblått. Dessförinnan hade den några fragment av engelskt rött, vilket jag
tog fasta på. Det tog ett tag att få fason på kökssoffan, det är inte lätt att få loss färgen från svarvade pinnar, och bottnen hade varit sammanfogad med laxstjärt. Husse som ingen överhandsfräs hade, gjorde laxstjärt på spontad gran med cirkelsågen. Man kan göra så, men det är inte rätt…
Hur som helst så kom soffan till användning, först som säng till Nils, sedan som kökssoffa fylld med pysselsaker vid pysselbordet i lekrummet, och nu som säng till Ida. Bäddmått 178 x 80 cm är inte så dåligt som juniorsäng. Det är ingen risk att man ramlar ur sängen heller. Optimal möbel!
Foto: Kökssoffan från Ingarp
Kommentera
Eller konsten att roa sin omgivning. Det blåste i Halsäng igår.
Vi kom från staden med 50 st. 2”8-plankor, som vi lastade över på hjullastarens pallgafflar. Husse skulle lägga upp dem på några pallar och bad mig att köra in släpkärran på sin plats.
Nu är det så att den bor mitt emot stängselfabriken i ett långt gammalt skjul, med flera slagdörrar. Det gick att ställa ifrån sig två oljefat på en pall, mitt emellan två av portarna, och fortfarande öppna dem båda två. Åtminstone litegrann. Det var väl så någon tänkte i alla fall, när någon ställde dem där. Dryga halvmetern från väggen.
Jag öppnar ena dörren så mycket det går för oljefaten, den andra öppnar jag helt, och ställer för en gammal skyffel (med fel längd för att mota bra), så inte dörren blåser igen. Jag backar intill efter förmåga, det är inte så petigt när kärran är så pass lätt.
Det som dock inte är lika lätt är att rulla in den över betongkanten på ca 5 cm. Så långt kom jag visserligen inte, innan vänstra dörren blåste emot ena skärmen. Sätt ner kärran, ställ upp dörren. Grannens drängar flinar och lastar nätrullar bakom mig. Upp med kärran igen – BANG, där blåste dörren emot igen.
Sätt ner kärran, begrundar latheten och flyttar skyffeln till den sida det blåser ifrån
och trycker till rejält. Lite för rejält för skyffelns eget bästa. Vem skulle drista sig till att hämta ett vettigt föremål att ställa upp dörren med? Inte jag! Nu går det!
Upp med kärran, tar sats och orkar inte riktigt över betongkanten, så kärran rullar ut igen. Nu börjar tanten bli folkilsken, tar sats igen och kommer verkligen över
med ena hjulet den här gången, men siktade tyvärr lite snett, så det blev
tvärstopp mot kanten på pallen där oljefaten står.
Kärran studsar triumferande ut igen, och det ryker nu lätt om öronen på tanten när hon åter siktar och tar sats.
När kärran har fått sådan fart att den inte går att stanna, vänder vinden så den andra slagdörren går igen och ”klämmer” kärran på mitten – tvärnit igen. Grannens dräng i trucken småler, tur att det är staket emellan! Nu får skyffeln byta plats igen, den ser lite dålig ut, och när jag ryckt loss den har den övergått till att se mycket dålig ut.
Jag ändrar skyffeln till en lämpligare längd, skaftet är nu det enda som eventuellt är användbart. Med hjälp av mina stålhätte-Blundstone-skor, stampar jag ner
skaftet i backen och ställer upp dörren för femtielfte gången, kör in kärran
sparkar iväg skaftet och stänger dörren. Då kommer Husse. Han skrattar åt
skyffelns kvarlevor och berättar historien om den hopplöse drängen;
”Den sketne drängen Jonte är en riktig klant, han har gjort pigan på Brogården med barn!”
”Det var la inget, när han var hos oss var han ännu klantigare, då bröt han å
spaden!”
God Morgon på er!
Hade ni varit här nu, skulle ni fått nybakat bröd till morgonkaffet!
Foto: En bit av det gamla skjulet
Kommentera
…eller ”Livet som bonde”
I söndags tänkte vi gjutit i skalblocken till den tjusiga kalvningsboxen alla enligt Jordbruksverket ska ha ståendes tom för eventuella behov. (Undrar om man har liknande bestämmelser i Brasilien?) Då visade sig gårdagen vara av mörk art, det blev liksom aldrig riktigt ljust. Halv ett var det fortfarande ganska mörkt, så vi beslöt oss för att vänta en dag med detta arbete, gjuta i skymning är en dålig idé. Möjligen kan man skylla resultatet på mörkret, men snyggt blir det sällan ändå. Husse gjorde klart det sista, så vi skulle kunna börja gjutningen när det passade. Däremot satte han aldrig upp staketet bakom kohallen, när jag påpekade detta sa Husse; ”De har inte ens varit ute på flera dagar, och varför skulle de gå ända HIT ner?”
I måndags tänkte vi börja gjuta efter kaffet, dvs. klockan tio eller så. Det visade sig då att vi hade ett lite sent betessläpp av våra tjurar i ena hallen här hemma. En av arbetarna hos grannen tyckte att det såg slarvigt ut med skuttande tjurar överallt. Det hade han ju rätt i. Det var långtifrån snyggt med söndertrasade balar de lekt med också. Men tur att de är många som ska äta av dem, de kommer gå åt innan de är förstörda.
Se nu framför er i geggamojan; en farbror på 76 år, en förkyld hemmavarande 10-årig
systerson med hasselkäpp ståendes likt en tupp på en jordhög, Husse och jag,
samt kanske 30 stycken glada gossar från 6 månader och uppåt, lekandes kurragömma i labyrinterna runt balarna! De hade liksom inget annat för sig den
förmiddagen, de rackarns typerna. Hur de fått upp grinden är ett mysterium. Vi
började gjuta halv tolv. När vi var klara sa jag, ”Är det inte bäst att du sätter upp staketet bakom kohallen?” Det gjorde inte Husse.
På onsdagen gjöt vi golvet. Jag hade världens glidarjobb, körde hjullastare med betong i skopa bort och fram. Riktigt lyxigt, jämfört med svärfar som skulle jämna till det. Det visade sig vara totalt onödigt hans arbete, dessutom! Tidigt på torsdagsmorgonen var grannen ute och rökte. (tur att han röker, tyckte Husse) Det frustade och lät, så han gick in och hämtade pannlampa. Rätt som det var när vi satt och åt frukost ringde han. ”Hördu Johan, det är inte en eller två tjurar ute, det är MASSOR, du får nog skynda dig!”
Man kan säga så här, om man vill vara positiv…
Det fanns två tjurar i hallen av minst 50 möjliga.
Det är bra att vi satte upp staket runt grannens tomt i somras.
Motorsågen var hel.
Vattenpasset var bara smutsigt.
Foderbingen i svinhuset är minutiöst noga rengjord,
och omkullvält så den inte får damm i sig.
Det dåliga? Jo, de hade gått ut tidigt, redan igår
kväll, troligen, för de hade hunnit med så mycket. Vad?
”Öppnat” ett antal ensilage- och halmbalar
Trampat ner verktyg och handredskap i geggan
Susat runt i en trädgård
Tre stycken hade gått in och svinat i svinhuset, dem fick vi hämta i djurvagnen.
Och nu, det allra bästa TRAMPAT RUNT I BETONGEN!
Bah!
Man lär så länge man lever, har jag hört, men jag berättade för Husse att han inte måste vänta med att lära sig stänga efter sig…
Så, när vi med grannens hjälp fått tillbaka trollen hamnade de i arrest tills Husse behagat sätta upp staketet. Jag matade dem i vredesmod, så det gick ganska fort. Jag får väl säga som bäste inspiratören Torkild Sköld;
” Ibland när jag tycker synd om mig själv så sätter jag timern i mobilen på 10 minuter. Sen räcker det. Det blir liksom inte mycket gjort annars.” 😉
http://www.facebook.com/www.torkildskold.se?ref=stream
Foto: Mindre ligist i trädgård
Kommentera
Husse plockade ur diskmaskinen, och eftersom han inte bor i sitt hem (?) vet han inte alltid var sakerna brukar vara. Jag undrade just var en pryl befann sig…öppnade köksfönstret och frågade Husse vart rivjärnet var, sa han
att han såg det därifrån han stod…hmmm…
Vi kommer med hinkbilen fylld av krossad havre,
åkandes i mörkret till småtjurarna i ena djurhallen. Husse;
”Är ni sugna på lite havre till kvällsmat?”
Tjurarna;
”Mmmmmm…”
Husse;
”Tja, det är ju bäst att fråga!”
Foto: Lille Albin
Kommentera
Så. Inget vi inte redan visste, men här står det ordagrant, svart på vitt.
Tro för all del inte att ni hjälper till med klimatet genom att inte äta nötkött. Förresten, har ni tänkt på att mjölkbönder som inte får betalt för mjölken, heller inte får betalt för köttet, om ni hellre väljer dansk halalslaktad gödkyckling till middag.
Jo, för mjölkbönder säljer också nötkött, om ni inte tänkt på det! Det allra dummaste jag hört angående detta är
”Jamen brasilianskt naturbeteskött är MINST lika gott!”
Då är det ingen idé att fortsätta diskussionen, att argumentera med dårar är svårt, de drar ner en på sin nivå och ”vinner” på erfarenhet…
En artikel till, ganska skrämmande…Läs och tänk…
Vad gäller en stor del av Västra Götaland, håller gamla betesmarker på att försvinna, i takt med att betesdjuren minskar, förbuskas markerna. Tänk på det när ni är ute och åker, hur mycket vägar går genom öppna fina landskap, hur mycket buskage och skogsplanterad åkermark ser ni? Detta var mulens marker, som folk av lättja/dålig lönsamhet inte längre använder. Det var mark som våra förfäder slet i sina anletens svett för att kunna odla, det struntar vi i nu, när man billigt köper mat från andra länder. Men tänk om andra länder börjar se om sina hus och dra ner exporten? Tänk om vi egentligen behöver marken vi fnyst åt eller byggt ännu ett köpcenter på? Förr än vi anar?
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-gillar-bonden-men-koper-inte-produkterna_7662688.svd?fb_action_ids=10151232542774812&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582