Jag blir sällan skakad.
Jag har simmat över floder utan att veta vad som lurade under mina fötter i det grumliga vattnet. Jag har firat mig ned för ett torn i ett rep. Jag har vågat bli kär inför en miljon TV-tittare. Jag har mött ett spöke (åtminstone var jag övertygad om det som 15-åring). Jag har rattat ett flygplan. Jag har kastat handgranat och skjutit skarpt och delat logement med 9 grabbar. Jag har skällt ut en respektlös karl på stan som kallade en prostituerad fula saker. Jag har skällt ut en annan full, kaxig gubbe på tåget så han höll truten från Köpenhamn till Malmö. Jag har liftat med två marockanska karlar tillika knarkkungar. Jag har klättrat på en vulkan. Jag har mist min trygghet, mina besparingar, min lägenhet och börjat om. Jag har nästan krossats under en häst.
Jag blir sällan skakad.
Men när jag ser sånt här, när jag ser havet av blommor i Stockholm, ser tysta människor runt omkring, ser nallarna.
Då skakas jag genom märg och ben, som om hela min själ drabbats av en jordbävning.
