Välkommen till min blogg! Känner ni igen mig så är det nog för att ni hösten 2012 såg mig testa på diverse bondesysslor i TV & bli uppäten av östgötska mygg. Ljuv musik uppstod och bonden blev "min" en vacker sommardag året efter! Sedan dess har familjen utökats med 2 minigrisar, 1 extra häst samt vår egen Bebis-Karlsson Alfred! Här kan ni följa mitt liv & vad vi sysslar med i Kolmårdsskogen!

Annons

En ilsken patients funderingar.

Jag brukar inte försöka pracka på nån min blogg. Visst, läs den gärna men bara om ni verkligen vill.
Men den här gången önskar jag verkligen att fler ska läsa, och dela, för jag är övertygad om att det inte bara är jag; Inte bara jag som vägrar sätta mig på häcken och vara nöjd med den svenska sjukvården.
Jag har snuddat vid ämnet förr, då fick jag genast kommentarer från nån sur (och anonym) medborgare som tyckte att jag minsann inte skulle ha bättre än nån annan utan nöja mig! Men sorry, det gör jag inte;
– För det handlar inte om att jag ska ha bättre än nån annan utan om att Alla ska ha bättre än Jag, inklusive jag själv!

När jag fick Alfred bar jag honom fel. Har förstått att många nyblivna mammor gör det för man vet inte annat och vips så står man där med en handled som gör djävligt ont och knappt kan man lyfta ut mjölken ur kylen. Jag gick till doktorn och fick medicin mot inflammationen i leden. Gick samtidigt till sjukgymnast och fick en stödskena och ett häfte med övningar. Det hjälper säkert många men mig hjälpte det inte. Tyvärr var det ingen som visste om det för sjukgymnasten som skulle höra av sig 6 veckor senare har fortfarande inte hört av sig. Envis som man är stretade jag på ett tag till och kom sedan till en ny sjukgymnast. Denne tyckte inte att det verkade vara nåt allvarligt och gav mig ett häfte med nya övningar. Fast det hjälpte ju inte heller och jag fick rådet att fortsätta tills det hjälpte?!
Så i höstas 18 månader efter jag kontaktat svensk läkarvård för första gången gav jag upp och gick åter till vårdcentral för att träffa en doktor. Fullt pris fick jag betala men doktor fick jag ingen! Istället fick jag träffa en osäker läkarkandidat som inte ens kände på stället jag pekade ut gjorde ont utan som tryckte lite tafatt här och där och skickade mig på nervröntgen 6 mil bort! En hel arbetsdag och rätt mycket soppa kostade besöket och provsvaren konstaterade att det inte var något fel på nerverna.
– No shit Sherlock, det kunde jag berättat själv så hade jag sparat mina pengar och sjukvården kunde lagt den resursen på nån annan. Jag ringde tillbaka till Vårdcentralen och bad att få tala med den ansvariga doktorn. Jodå, doktorn tyckte att vi nog borde ses. 200:- till kostade det för mig att säga att tack så mycket för nervutredningen men jag vill ha en remiss till ortoped. Det kunde jag förstås inte få för doktorn såg inget fel, alla handleder kan ju vara lite knöliga, men jag kunde få åka på drop-In röntgen. Ytterligare en halv arbetsdag och soppaslantar i sjön. Det var nämligen inga betydande benskador på röntgen. Suck. Ringde doktorn (nu börjar det låta som ”5 små apor…mamma ringde doktorn…), och läs nu; Doktorn frågar Mig, vad tycker du vi ska göra nu? Jag frågar doktorn: Det ska väl du berätta för mig, du är ju doktorn! Varpå doktorn frågar, vill du ha en kortisonspruta? Jag frågar: BÖR jag ha en kortisonspruta? O.sv. Os.v. Ring mig när du har bestämt dig för om du vill ha en spruta blev doktorns slutkläm på det samtalet.
För ett par veckor sedan började handleden kraftigt försämras. Ont i hela underarmen, ont i handen. Stor knöl på leden som låser sig så att jag inte kan röra handen utan att böja den med den andra. Det knakar så att t.o.m Klas hör och känner det och med blotta ögat kan man se hur benet i handleden ”hoppar” när jag försöker röra handen från sida till sida.
Så förra veckan ringde jag åter farbror doktor, något irriterad denna gången. Och tro det eller ej, nu ska jag få en remiss till ortoped! Men med dagens köer så kan jag inte räkna med en tid förrän om 3 månader. Det betyder alltså att jag som sökte vård i maj 2015 kommer att ha fått vänta i över 2 år på att få komma till en specialistläkare! Istället har jag bollats från den ena till den andra tillfälliga tidsköpande lösningen medan jag successivt blivit sämre. Och nu ger jag blanka fan i om nån blir stött i kanten men det är min fulla övertygelse att detta sker för att svensk sjukvård är så nere på knäna att bara de allra sjukaste kan få kvalificerad hjälp. I dagsläget är jag faktiskt ganska oandvändbar. Kan varken skära mitt eget bröd eller kött och borsta tänderna på mitt barn är en smärre bragd. Jag använder kraftiga stödskenor dag som natt. Det känns för djävligt men det positiva i kråksången är väl att jag nu äntligen klassats som tillräckligt illa däran för att få hjälp!

Och just det ja, eftersom jag inte står ut med att ha så förbannat ont i 3 månader till gick jag med på en kortisonspruta. Den ska jag kila in imorrn på lunchrasten mellan matten och geografin för att få, för jag har faktiskt inte råd att lägga varken mer pengar eller mer tid på att ta ledigt.

Ser väl iofs lite macho ut men...

Ser väl iofs lite macho ut men…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons