Jag satt i bilen i söndags, klockan var väl en kvart över ett, vi körde hem, jag och Alfred, efter ett besök på leklandet Busiz i Nyköping.
Alfred satt i stolen, söt som en marsipantårta och klippte med ögonlocken efter 3 intensiva, lyckliga timmar med sin söta kompis A, hisnande rutschkanor och ett oändligt antal bollar.
Till slut förlorade han mot John Blund och till hemtrevligt snusande i sätet bredvid körde jag hem medan snön yrde.
Plötslig bytte radion kanal och Wham´s gamla klassiker ”Last christmas” mjuka toner fyllde bilen. Och vilken flashback jag fick!
För 5 år sedan levde jag ett helt annat liv med lägenhet och jobb i city, andra vanor och dansträning och dansaftnar dygnet runt. Just denna låt fanns i en populär Salsa-version och spelades flitigt på alla danstillställningar i december. Då hade den låten betytt att kasta sina blickar runt omkring efter en dansant man, nu: i bilen i den kolmårdska vintern med en annan liten man vid min sida! 😀
Två vardagar så oändligt långt ifrån varann och ändå skulle jag inte vilja byta bort någon, för den man har varit gör en till den man är!
Likväl, det finns dagar då man ödmjukt böjer på nacken ifall det nu skulle visa sig finnas nån högre makt där bland molnen och säger tack så mycket.
– Tack för att just jag får sitta i den här bilen, just nu, och njuta av den här färden med mitt snarkande lilla resesällskap!