Så på natten vaknade jag ett par gånger och kl 2 satte värkarna igång ganska regelbundet. Jag laddade ned en värktimer app för att lättare få koll.
Efter en stund blev värkarna kraftigare och det var skönt att sitta på bollen. Calle fick lov att vakna och vi jobbade tillsammans för att möta värkarna. Vid kl 5 tyckte jag att det gjorde riktigt ont och vi ringde förlossningen. De tyckte att jag skulle ta en panodil och duscha, äta lite och sedan komma in. Det kändes helt sjukt men så gjorde vi iaf.
Väl i bilen konstaterar vi att vi inte har diesel så det räcker så det blev att tanka i Åtvidaberg mitt bland värkarna. Jag fick tom sätta mig och kissa i gröngräset mellan 2 värkar.
Bilresan var inget rolig alls varenda gupp eller ojämnhet kändes helt sjukt jobbig.
Väl framme körde Calle fram bilen och jag gick in för att ta hissen upp.
Jag hade sådan tur att där inne på avdelningen jobbade Åsa. Samma tjej som jag haft på den förlossningsförberedande vattengympan jag gått på. Det kändes superskönt och hon fick mig att känna mig trygg. Tillsammans med Calle såklart.
Åsa och Lina två fantastiska barnmorkor
Vi fick ett rum och ja värkarna kom och gick och likaså gjorde timmarna. Så där en ca 5 timmar senare vid kl 13 så började det göra så ont att jag fick svårt att andas mig igenom. Mer lustgas och så ett snack med Åsa. Vi konstaterade att jag skulle ta epidural eftersom det var ett tag kvar (jag vara bara öppen 5 cm) men att jag skulle vänta 40 min om det gick. Ok svarade jag duktigt men efter 5 minuter kände jag att jag ville ha Epiduralen NU.
Ok sa Åsa och förberedde inför den och ringde narkosläkaren. OTUR för mig, samtidigt hade det givetvis hänt en olycka så ingen av dem kunde komma.
VÄRK VÄRK VÄRK VÄRK och jag kunde knappt hålla ordning på masken till lustgasen så den fick Calle sköta. Tiden gick och ingen narkosläkare. Efter en halvtimme ringde de igen, jodå han skulle komma så fort han kunde. Det tog 1 timme och 45 min av smärta innan han kom och ja det var en skräckupplevelse. Aldrig hade jag trott att något ”normalt” kunde kännas som om någon skar i mig med kniv. Filmen SAW är den enda liknelse jag kan komma på som kan jämföras med de smärtorna.
Men med Epidural blev allt annorlunda, ingen smärta utan bara tryck så det var en paus och jag kunde äta lite och prata med Calle.
Tiden gick och Wilton låg långt ned och tryckte på, för att inte värkarna skulle avta fick jag värkförstärkande dropp ända tills….
….. Linda (barnmorksan) började oroa sig för Wiltons förhöjda puls. Tester gjordes och febern togs på mig. Mycket riktigt, jag hade feber och fick alvedon intravenöst, men det hjälpte inte. Wilton var märkbart tagen. Dags att ta blodprov från hans huvud, även de visade att han inte mådde bra.
Då fick jag Bricccanyl för att värkarna skulle avstanna. Detta resulterade i att jag skakade helt okontrollerat.
Läkaren kom in och undersökte, nästan fullt öppen men efter ytterligare ett test på lille Wilton togs beslutet ca kl 19:45 att avbryta för ett urakut kejsarsnitt….
Kommentera (4)
Ja nu har jag bestämt mig för att jag orkar igen. tappade orken där ett tag i slutet av graviditeten så jag bara släppte det. Det där med att vara stor och osmidig med allt vad det innebär var inte min grej alls. Jag var jättegnällig i slutet.
Så en fredag när jag var och handlade i slutet av man närmre bestämt den 26 maj så kändes det som att vattnet gick inne på ICA. Jag var inte riktigt säker så vi ringde inte in till förlossningen förrän dagen efter. De ville givetvis att vi skulle komma på en kontroll på en gång.
Vi tog det lugnt, duschade och fixade och sedan åkte vi in.
Väl inne satte de CTG och kollade så att allt var ok. Det verkade inte vara vattnet men de kunde se att livmodertappen var näst intill utplånad och jag var pyttelite öppen. CTG visade på ett jämnt värkarbete, men som för mig bara kändes som pirriga spänningar.
Gå över tiden trodde BM inte att det skulle bli tal om men det kan dra ut på tiden även om det ser ut på det här sättet.
Så vi åkte hem och bäddade ”reserv” sängen eftersom pappa inte var riktigt klar med den andra. Enligt beräkningarna hade han ju ett par veckor till på sig.
Jag kan säga att både Calle och jag blev spända inför detta, det var som att helt plötsligt förstå att det snart var dags, PÅ RIKTIGT!!!
Rädslan för förlossningen var som borta och jag måste verkligen tacka FREJA för det fantastiska teamwork de erbjuder alla gravida med sin vattengympa, yoga och födslokurser. Fantastiska människor som verkligen hjälpt mig att se fram emot förlossningen istället för att vara rädd och orolig. Tack för det!
Förtsättning följer 😉
Kommentera
Påskafton med snö, det hade jag inte väntat mig men så blev det ju helt enkelt. Den försvinner ju snart kan vi hoppas så det är ju bara att blaska på ett tag nu då.
Ja häromdagen var vi på på Specialistmödravården på US i Linköping. De tog emot mig eftersom jag har ångest inför förlossningen.
När det ber mig beskriva ångesten så får nog de inte ett svar som de tänkt sig. Nej jag är inte rädd för smärtan, nej jag är inte rädd för själva förfarandet, nej jag är inte rädd för att förlora kontrollen….
-Vad är du rädd för då?
Jo jag är rädd för att inte bli tagen på allvar, rädd för att inte veta när det är ok att säga till om saker, rädd för att inte veta när man får vara gnällig och pipplig utan att ses som en tönt. Rädd för att vara pipplig, larvig och gnällig helt enkelt. Det låter säkert helt sjukt larvigt för er andra men för mig är det ett STORT problem. Eftersom förlossningen är något jag inte varit med om innan har jag inga referenser och vet därför inte vad jag ska förhålla mig till.
Ett exempel bryter man benet och får gips, ja då var det bekräftat, du hade ont! Höll blindtarmen på att brista, ja då gjorde det ont! Jag har svårt att veta när ont är mycket ont utan att ha referenser, eller NÄR HAR JAG RÄTT ATT SÄGA TILL?? Helt sjukt hör jag själv när jag säger det men mitt liv har varit så att jag inte alltid blivit tagen på allvar och att jag ofta blivit anklagad för att vara pipplig att jag tappat referenserna.
Det är jag rädd för och det behöver jag jobba med, givetvis inte bara inför förlossningen utan alltid. Jag har ju rätt att säga till när jag tycker att det tex gör ont och det är ju ingen som kan veta hur ont det gör på mig. Det vet jag men ändå har jag så svårt för det.
Jag var med i Fear Factor för att BEVISA att jag inte är larvig och rädd för allt, så även Camp Molloy och jag klarade det ändå känner jag mig som en pippelmaja och skäms för att säga till och ta för mycket plats när vi inte säkert VET att det är allvar. Sjukt va? Men det är jag.
Tänk på det alla ni som uppfostrar små liv därute, det är små saker som kan sätta djupa spår.
Calle är med till 100% och det känns bra. Han verkar riktigt sugen på att vara med på förlossningen och föda tillsammans. Det känns iaf tryggt!!
KommenteraJa dagen går mot sitt slut och den har verkligen haft ett innehåll av mycket blandade känslor.
Vattengympapasset började med samtal gällande graviditet och mestadels förlossning. Det sistnämnda är ju något jag behöver bearbeta så det är mycket nyttigt för mig att lyssna och ställa frågor. Jag har känt det förut men idag blev det extra tydligt att jag verkligen lider av panik inför förlossningen. De behöver bara prata om det så får jag gråten i halsen. Ja idag slutade det med att jag grät inför en grupp människor jag inte ens känner. Jobbigt!!
Problemet är att jag inte vet vad det är jag har panik inför. Jag känner min inte rädd för smärtan, inte för att jag inte ska klara det. Nej jag fattar inte men panik har jag, det är ju uppenbart.
Barnmorskan tror att det beror på mina katastrofala minnen av den förlossning jag var med på när jag var 11år. Traumat och känslan har satt sig i själen som hon sa och den är inte förnuftig. Nej precis så känns det, jag har en känsla utan att den på något sätt är förankrad i mitt intellekt. Det gör det hela svårt att hantera eftersom jag inte själv kan se hur jag ska kunna bli av med det.
Snacka om att vara vilse!!!
I övrigt så var det här med att öva inför förlossningen ganska långt från min personlighet även om jag säkert tror att det är bra.
Att ligga på rygg i vattnet och låta en annan gravid kvinna klämma mina skinkor medans jag andas djupt, kändes ja vad ska vi säga, främmande.
Passet var bra och erfarenheterna är bra för mig. Barnmorskan hade humor och verkade mycket kunnig och jag känner ett stort förtroende för henne. Men känslan av att pinsamhet kommer nog infinna sig varje gång hon ropar ”upp med muttan mot taket”. Kalla mig gärna pryd.
Imorgon har vi ett viktigt möte med närpolisen i Linköping. Dags att presentera projektet ”ute och cyklar”. Det ska bli spännande. Upp tidigt och färdigställa rapporten bara.
Nu efter både vattengympa och skivstångspass känner jag att sängen lockar. God natt!!
Kommentera
Ja det är ju 179 dagar kvar enligt barnmorskan så det är ju inte så att jag behöver packa väskan direkt MEN eftersom jag har skräck så är det bra att vi börjar fundera lite redan nu. Vi säger jag för att givetvis är Calle med hade ni frågat mig för någon dag sedan hade jag svarat att jag minsann skulle göra det själv (läs hormonstint PREGGO med psykbryt) Jodå då minsann var det ett problem att han redan hade varit med på förlossning och JAG vill INTE under några omständigheter bli jämförd!! Så det så!! Tårar blandades med gap som tur var kom det mesta när jag var för mig själv. Men visst han fick sig en skopa han med, finaste Calle.
Visst är det funderingar jag haft, det har varit mycket tankar för mig runt detta att jag inte har genomgått detta förut och att han har gjort det inte bara en utan två gånger innan med en annan kvinna. Stundom har det känns sorgligt att jag inte fick vara den första men Calle har verkligen varit tålmodig och lyssnat på mig både genom en del vettiga och mindre vettiga resonemang. När han sätter den sidan till är han väääärldens bästa och jag skrattar mig verkligen lycklig som har hittat honom. Dessutom är hans två barn helt underbara och de accepterar VERKLIGEN mig så jag har inget att klaga på. Det har tagit lite tid men nu är vi en riktigt mysig familj varannan vecka.
Här kommer lite bilder från tiden som varit, underbart att se. Jag älskar barn och framförallt Calles barn och jag älskar att pyssla, umgås och vara med barn och då speciellt dem givetvis. Vi gör och har gjort så mycket kul tillsammans men det har inte bara varit lätt, inte för någon av oss tror jag.
Detta är en av våra allra första helger tillsammans
Ja åter till mitt psykbryt och förlossningstankarna. Iallafall så fick jag det sagt och så fick jag tjuta av mig lite och ta på mig offerkoftan en stund. Det kan ju vara bra att göra det ibland har jag märkt för ibland när jag tar av mig den ser jag klarare på saker och ting. (samma gäller relationen med min mamma men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle)
Så igår kom det sig så att vi satt och pratade i soffan för jag hade läst i senaste numret av Gravid där det var ett stort reportage om förlossning och olika metoder för att komma förbi eller klara av smärtan.
I detta nummer fanns reportaget som hjälpte mig med förlossningsrädslan, än så länge...
När jag läst det och pratat med min bättre hälft ser jag helt annorlunda på förlossningen. Jag tycker att det ska bli spännande och GIVETVIS vill jag att han ska vara med = preggots psykbryt i det ämnet är för denna gång över.
Nyheter för mig var att smärtan kommer i impulser och att det är vila emellan, jag trodde att det bara var så först för att sedan värka konstant som det gjorde med blindtarmen (det är en historia i sig som jag ska ta en annan gång)
Dessutom så vet man ju när man ska föda att det INTE är farligt, dvs man vet vad det beror på tänker jag nu. Vad säger ni som redan gjort det? Går det att föda med endast lustgas som bedövning, den vill man ju liksom inte missa när man inte ens varit lite salongsberusad på 9 mån *skratt*
Vilka är dina erfarenheter? Berätta gärna.
Jag förstod att Yoga kan hjälpa att gå på innan så det blir det att gå på, ja gravidyoga alltså och sedan vattengympa för det tror jag kan vara skönt nu eftersom jag redan nu känner i fötterna att jag är tyngre.
Till bissen:
Dina syskon frågar så mycket om dig och vill känna och lyssna på magen, de planerar hur och var du ska sitta i bilen och funderar mycket på om du är en pojke eller flicka. Som sagt, vi längtar allihopa.
Kram
Kommentera (10)