Ja det är ju inte lätt trodde jag innan. Tydligen sa barnmorskan att det kan finnas 2 hinnor och om den yttre brister så blir det liknande men inte så mycket.
På mig fortsatte ju inte vattnet att läcka och på undersökningen tryckte BM tillbaka huvudet utan att det kom något så man var säker på att det inte var den riktiga hinnan.
Eftersom Calle jobbar som han gör och oturen skulle kunna göra att han inte kan komma hem på 3 timmar så var Calle ledig. Vi var nog ganska säkra på att något var på gång.
Dagarna gick. Jag mådde illa, tappade aptiten, var konstig i magen och mådde mycket annorlunda mot innan.
Men inget hände….. Så vi gick på cirkus, jag började sälja mammakläderna på tradera etc.
Inget är som väntans tider. Men så på fredag morgon en vecks efter allt annat vaknade jag och så…..:
Knäpp…. Och så rann det till.
– nu gick mitt vatten iaf, sa jag till Calle som låg och sov bredvid.
Kl var 05:50. Precis som de sagt innan så känner man när det väl händer. Det är ju bara innan man har en referens som det är så svårt att veta.
Spända av förväntning ringde vi förlossningen….
Ja så är det ju faktiskt. Har en massa viktigt som händer den här veckan och till det gäller det att vara förberedd. *plockar fram pigga Jenniefer* Ja det var hon som gick och lade sig kl 20 igår. Men det berodde mest på att jag inte gillar att ligga i soffan, det är helt enkelt obekvämt.
Önskan: Att Calle kan trolla så att TV:n fungerar i sängen.
På torsdag har vi ett viktigt möte med Arbetsförmedlingen, då ska projektet presenteras så Rapporten måste vara klar då.
Så det är lite att skriva och sedan att trycka upp. Phu men det går såklart.
Sedan är det fullt ös med Anna och hennes grupper och allt som händer där, kul!
Men nu måste jag iväg för idag är det ju härlig vattengympa med Freja!! Sedanre i veckan ska vi även på Födslokurs jag och Calle, kan bli spännande.
Sist men inte minst:
Yihaaaaa
Måste rusa för att hinna nu!!!
KommenteraJa dagen går mot sitt slut och den har verkligen haft ett innehåll av mycket blandade känslor.
Vattengympapasset började med samtal gällande graviditet och mestadels förlossning. Det sistnämnda är ju något jag behöver bearbeta så det är mycket nyttigt för mig att lyssna och ställa frågor. Jag har känt det förut men idag blev det extra tydligt att jag verkligen lider av panik inför förlossningen. De behöver bara prata om det så får jag gråten i halsen. Ja idag slutade det med att jag grät inför en grupp människor jag inte ens känner. Jobbigt!!
Problemet är att jag inte vet vad det är jag har panik inför. Jag känner min inte rädd för smärtan, inte för att jag inte ska klara det. Nej jag fattar inte men panik har jag, det är ju uppenbart.
Barnmorskan tror att det beror på mina katastrofala minnen av den förlossning jag var med på när jag var 11år. Traumat och känslan har satt sig i själen som hon sa och den är inte förnuftig. Nej precis så känns det, jag har en känsla utan att den på något sätt är förankrad i mitt intellekt. Det gör det hela svårt att hantera eftersom jag inte själv kan se hur jag ska kunna bli av med det.
Snacka om att vara vilse!!!
I övrigt så var det här med att öva inför förlossningen ganska långt från min personlighet även om jag säkert tror att det är bra.
Att ligga på rygg i vattnet och låta en annan gravid kvinna klämma mina skinkor medans jag andas djupt, kändes ja vad ska vi säga, främmande.
Passet var bra och erfarenheterna är bra för mig. Barnmorskan hade humor och verkade mycket kunnig och jag känner ett stort förtroende för henne. Men känslan av att pinsamhet kommer nog infinna sig varje gång hon ropar ”upp med muttan mot taket”. Kalla mig gärna pryd.
Imorgon har vi ett viktigt möte med närpolisen i Linköping. Dags att presentera projektet ”ute och cyklar”. Det ska bli spännande. Upp tidigt och färdigställa rapporten bara.
Nu efter både vattengympa och skivstångspass känner jag att sängen lockar. God natt!!
KommenteraMina förlossningstankar går upp och ner. Ena sekunden är jag livrädd och nästa känns det spännande. Mest är jag livrädd. När någon frågar vad det är jag är rädd för så vet jag inte riktigt. Nej det är inte smärtan för det tror jag att jag klarar eller det gör man ju för man har ju inget annat val tänker jag.
Som det känns nu idag så är det prestationsångest jag har, jag är rädd för att Calle ska tycka att jag är mesig och jämföra med sina tidigare erfarenheter. Låter kanske sjukt men så är det. På något sätt får jag för mig att jag ska ”knipa ihop” och bestämma mig för att jag inte vill…..släppa ut honom, ja Wilton alltså. Men det går ju inte heller.
Samtidigt är jag så rädd för att Calle inte ska tycka att det är lika unikt som jag för att han har gjort det förut, 2 ggr dessutom. Så är det inte säger han och han är ju faktiskt den av oss som vet vad han pratar om. Ändå har jag så mycket funderingar runt detta och lägger ned så mycket energi på att fundera runt det. Snacka om att jag blir trött på mig själv. Ja det blir säkert han med för den delen.
Vi får se, på Tisdag ska vi till barnmorskan och då antar jag att vi får reda på när förberedelsegruppen för förlossningsrädda börjar. Det känns som att det skulle vara skönt om den var snart. Nike tror jag den heter och är specialistmödravård. Läste om en tjej som blev kallad till den här http://minbebis.com/blogg/heartan/2011/10/31/tid-pa-nike-mottagningen/ ja och hon har ju blivit utsatt för precis det jag är rädd för, hån, otrevlighet och att man får känna sig dum. DET ÄR JAG RÄDD FÖR.
Då är frågan om vilket sjukhus som är bäst, Vrinnevi eller US i Linköping? Är de trevligare på det lite mindre sjukhuset tror ni? I detta fall är det Vrinnevi. De har mer möjlighet till att lösa större akuta problem på US i Linköping så frågan är ju vilket jag vill att vi väljer?
Till Wilton:
Nu känner jag att du vaknar varje morgon runt kl 4 och busar runt lite, det är mysigt tycker jag.
Puss så länge snart kommer det mer om Jordanien.
Ja det är ju 179 dagar kvar enligt barnmorskan så det är ju inte så att jag behöver packa väskan direkt MEN eftersom jag har skräck så är det bra att vi börjar fundera lite redan nu. Vi säger jag för att givetvis är Calle med hade ni frågat mig för någon dag sedan hade jag svarat att jag minsann skulle göra det själv (läs hormonstint PREGGO med psykbryt) Jodå då minsann var det ett problem att han redan hade varit med på förlossning och JAG vill INTE under några omständigheter bli jämförd!! Så det så!! Tårar blandades med gap som tur var kom det mesta när jag var för mig själv. Men visst han fick sig en skopa han med, finaste Calle.
Visst är det funderingar jag haft, det har varit mycket tankar för mig runt detta att jag inte har genomgått detta förut och att han har gjort det inte bara en utan två gånger innan med en annan kvinna. Stundom har det känns sorgligt att jag inte fick vara den första men Calle har verkligen varit tålmodig och lyssnat på mig både genom en del vettiga och mindre vettiga resonemang. När han sätter den sidan till är han väääärldens bästa och jag skrattar mig verkligen lycklig som har hittat honom. Dessutom är hans två barn helt underbara och de accepterar VERKLIGEN mig så jag har inget att klaga på. Det har tagit lite tid men nu är vi en riktigt mysig familj varannan vecka.
Här kommer lite bilder från tiden som varit, underbart att se. Jag älskar barn och framförallt Calles barn och jag älskar att pyssla, umgås och vara med barn och då speciellt dem givetvis. Vi gör och har gjort så mycket kul tillsammans men det har inte bara varit lätt, inte för någon av oss tror jag.
Detta är en av våra allra första helger tillsammans
Ja åter till mitt psykbryt och förlossningstankarna. Iallafall så fick jag det sagt och så fick jag tjuta av mig lite och ta på mig offerkoftan en stund. Det kan ju vara bra att göra det ibland har jag märkt för ibland när jag tar av mig den ser jag klarare på saker och ting. (samma gäller relationen med min mamma men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle)
Så igår kom det sig så att vi satt och pratade i soffan för jag hade läst i senaste numret av Gravid där det var ett stort reportage om förlossning och olika metoder för att komma förbi eller klara av smärtan.
I detta nummer fanns reportaget som hjälpte mig med förlossningsrädslan, än så länge...
När jag läst det och pratat med min bättre hälft ser jag helt annorlunda på förlossningen. Jag tycker att det ska bli spännande och GIVETVIS vill jag att han ska vara med = preggots psykbryt i det ämnet är för denna gång över.
Nyheter för mig var att smärtan kommer i impulser och att det är vila emellan, jag trodde att det bara var så först för att sedan värka konstant som det gjorde med blindtarmen (det är en historia i sig som jag ska ta en annan gång)
Dessutom så vet man ju när man ska föda att det INTE är farligt, dvs man vet vad det beror på tänker jag nu. Vad säger ni som redan gjort det? Går det att föda med endast lustgas som bedövning, den vill man ju liksom inte missa när man inte ens varit lite salongsberusad på 9 mån *skratt*
Vilka är dina erfarenheter? Berätta gärna.
Jag förstod att Yoga kan hjälpa att gå på innan så det blir det att gå på, ja gravidyoga alltså och sedan vattengympa för det tror jag kan vara skönt nu eftersom jag redan nu känner i fötterna att jag är tyngre.
Till bissen:
Dina syskon frågar så mycket om dig och vill känna och lyssna på magen, de planerar hur och var du ska sitta i bilen och funderar mycket på om du är en pojke eller flicka. Som sagt, vi längtar allihopa.
Kram
Kommentera (10)