VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Drömskor att belöna mig med. Ett par för varje tappat kilo.

Men vilken snilleblixt jag fick. Har ju inte gått ned alla gravidkilon så vad kan vara bättre då än att sätta upp en utmaning för mig själv?!
Calle älskar skor precis som jag så han säger säkert ja.
Ja det är ju en del som ska skalas av min kropp och vid en sådan utmaning är ju det fantastiskt bra, många kilon många par skor. Satan nu blev jag helt lycklig. Tur att handtaget på vagnen går att höja för att matcha platån.
Titta och njut!!!

20120708-122204.jpg

20120708-122143.jpg

20120708-122125.jpg

20120708-122102.jpg

20120708-121958.jpg

20120708-121950.jpg

20120708-121941.jpg

20120708-121928.jpg

20120708-121915.jpg

20120708-121903.jpg

20120708-121848.jpg

20120708-121833.jpg

Snabbt tempo önskar jag mig själv nu. Det där med en massa extra kilon är inte riktigt min grej. Ni som gillar principen nio månader upp nio månader ner och trivs med att leva efter den, GRATTIS!! Det är säkert både avslappnande och hälsosamt MEN på tok för lång tid för mig.
Snart kan jag gymma och spinna med. Jihoo!!!!!

Kommentera (2)

Du kan aldrig vara för liten för att nå dit du vill.

Nej precis. Allt för ofta tänker vi, nä men inte kan väl jag, jag är ju bara lilla Jenniefer vad ska jag kunna göra??!! LÄGG NER!!! Det är de där tankarna som hindrar dig.
Sådana tankar har jag bestämt mig för att lägga ner. Jag kan, jag vill, jag kommer och jag ska lyckas med de mål jag har, punkt slut. Just try to stop me…. :)

Hittade en passande bild:

20120323-215038.jpg

Med de orden säger jag godnatt. Värk i mitt bäcken gör att jag behöver vila.

Natti!!!

Kommentera

Känslor och självkänsla ingen lätt match alla gånger

enthusiasm

Som jag har sagt tidigare gillar jag att ha många järn i elden vilket är ett måste om man ska reda ut att vara gravid, bonusmamma till 2 st, ha hund, vara  i startgroparna på 4 projekt,  jobba som PT åt en webbgrupp och vara instruktör på Hälsofabriken.

STOPP STOPP STOPP säger alla nu men jag har bestämt mig, jag älskar att leva på det här sättet och jag får ihop det, tro det eller ej. Projekten kommer att lösa sig själva tillslut, antingen fungerar de och jag tillsätter personal eller så ger det sig med tiden vilket det var meningen att jag skulle fokusera på. Om något svalnar, funderar jag inte en sekund extra på det utan jag går helt enkelt bara vidare. Kreativiteten får mig att känna att jag lever och det är väl härligt?!

Samtidigt gäller det att vara mycket strukturerad och att älska det man gör så mycket att det inte bekommer en någonting att behöva jobba precis hur mycket som helst när som helst. För det krävs oftast. Men gillar man det läget så får man ihop det. Jag får det. Givetvis har jag anpassat hela mitt leverne efter detta så även min omgivning. Som sagt, det gäller att ha rätt man annars är det kört om man även vill ha ett familjeliv.

Min man i fråga måste acceptera passionen till  arbetet och den känslostyrda roll jag har till allt jag gör. PASSION TILL ALLT! Honom, barnen, jobbet, Baloo, träningen mm mm. Ja allt, jag lever genom passion. Det är givetvis helt fantastiskt  men det har även en baksida. Lika positiv som jag kan bli, lika nere blir jag också. Utan dessa kontraster är inte jag jag helt enkelt. Kontrasterna är en nödvändighet för att jag ska kunna leva  max i passionen när den kommer.

Min passion gör att jag har ALLA känslor nära till hands, sorg, ilska, skratt, kärlek, hat, passion, glädje, frustration, likgiltighet, rädsla mm. Tyvärr går det ju inte att bestämma att bara ta del av de positiva känslorna utan allt finns där som en enda stor godispåse. Ibland känns det som att jag plockar upp godis ur den samtidigt som jag blundar. Så när ilskan bara kommer, blir nog jag lika förvånad som Calle. Nu skriker jag ju inte rakt ut och bär mig åt men jag kan just då bli svår och få svårt att hantera minsta motgång, lite som ett femårigt barn.

Förut var jag tvungen att lägga band på allt detta för att passa in och det skadade min självkänsla mycket. Idag upplever jag att jag öppet och ärligt kan prata med Calle och jag lär mig att acceptera den jag är för varje dag, men det är tufft, särskilt eftersom jag märker att jag på många sätt är en ganska annorlunda och komplex person. Calle låter mig vara det, även mina närmsta vänner. DET betyder otroligt mycket för mig, då inte ens den största delen av min familj  min mammainkluderat, inte ens kunde acceptera det, utan jag uteslöts och har ingen kontakt med dem. Det gäller min mamma och mina syskon.

Förmodligen kommer jag dela med mig mer av allt detta, kan bara säga att det är MYCKET som poppar upp till ytan när jag ska bli mamma själv, mer än vad jag trodde.

JAG ÄR BRA ska man ju säga till sig själv då och då så jag avslutar väl det här inlägget på det sättet. Lätt att säga, svårt att känna. Det är ju just det att få ihop sitt intellekt med känslorna, att det ska vara så jädra svårt, kan ni fatta det?

Kommentera

    För att få de senaste uppdateringarna