Kan bara njuta av denna lilla krabat.
Cool med linne.
Lilla nappen…
Pappa mys midsommardagen.
Sängdags snart.
Njaaa, håller med gör jag nog inte..
Nu ligger han och snusar fint i sängen.
Kommentera
Ja så såg livet ut när vi kom hem från US. Först fick vi komma hem på permission och efter återbesöket där vi visat att han ökar i vikt blev vi utskrivna.
Att hålla på att pumpa tyckte jag kändes jättejobbigt men samtidigt var i jag inte beredd på att ge upp amningen bara sådär.
Ena sekunden tjöt jag och i den andra smakade jag på friheten och möjligheterna med att ge ersättning på flaska. Det kanske inte låter som ett så stort dilemma men det var det.
Titta vad fin han blivit vår kille när han blivit av med gulsot och fått äta upp sig lite.
Det var iaf mycket skönt att vara hemma och att Calle faktiskt kunde hjälpa till att mata ett eller ett par pass på natten så att jag kunde sova lite.
🙂
Kommentera (1)Väl uppe på US visade det sig att värdet för bilirubin var för högt så vad händer? Jo vi. Blir inlagda givetvis.
Då ska det amningsvägas och solas och hållas på och då visar det sig att Wilton fått i sig på tok för lite från mina tuttar.
Till att börja med fick han sola och få en sond ditsatt.
Det sved i mitt mamma hjärta när de höll på med honom och jag såg honom ligga där så hjälplös.
Men de är ju duktiga och det var ju för hans bästa givetvis.
Sedan var det hårdschema, väga, amma, väga, ge mat i sond och pumpa. Detta skulle göras var tredje timme så ja det var jobb i en och en ,halv timme och vila i en och en halv, dygnet runt. Gissa om jag var slut. Ja inte bara för den delen utan även för alla krav jag kände och det misslyckande som skulle bli om det så att jag inte kulle kunna amma tex.
Jag upplevde att alla stod och tittade och försökte tipsa om hur jag skulle göra. Jättesnällt men samtidigt frustrerande.
Ja så det blev ett urakut kejsarsnitt. Jag fick byta säng, rullas iväg och sövas. Helt hemskt men ändå under kontroll för att all personal var så professionell. Jag somnade snabbt och gott och vaknade upp ”ensam” på uppvaket.
Min sista känsla var ju att det var något fel på min son så det första jag frågade var om han mådde bra och var normal. De svarade att de inget visste mer än att han var hos sin pappa och att han skrek när han kom ut. Oron var stor hos mig samtidigt som hela kroppen bara skakade och det kändes som att jacket i magen bara glappade.
Men så kom han tillslut mannen i mitt liv med den nya lilla mannen i mitt liv, lilla Wilton. Jag tyckte han såg sne ut i ansiktet och ögonen så för säkerhetsskull frågade jag om det var en kines??!! Och om han var normal, svaret var JA och så lades han på mitt bröst. Både mamma och son var ganska tagna:
Vår älskade Wilton
