Igår var det internationella syskondagen, alltså jag är så himla glad att barnen har varandra. Att vi fått en ny familjemedlem i vår familj. Killarna älskade henne från första stund och är så evigt tacksam att de kommer få växa upp tillsammans. Igår satt jag här i min ensamhet och kollade på videon jag la upp, samtidigt som jag sken av lycka, kom det lite tårar och tankar om min egen syskonrelation.
Att vara två till att bli ensambarn är en sorg jag alltid kommer få leva med.
Vi har olika relationer till våra syskon.
När man var mindre var den säkert närmre för visa, för många är den lika tajt nu som då.
Men att helt vara utan dem är svårt att tänka sig, man ska inte behöva tänka på det.
Att kanske hamna i konflikter på äldre dagar kan man göra, men att de försvinner helt är nog otänkbart.
Igår var jag själv hemma, barnen sov och det var alldeles tyst i rummet.
Då kom tankarna igen.. saknaden av Victor, den smyger på allt mer ofta nu och jag har reflekterat mycket varför den alltid poppar upp vid lyckliga tillfällen. Jag är ju ganska känslosam just nu, men att se syskonkärleken hos barnen, ger mig också saknaden av syskonkärleken jag och V hade.
Jag önskade igår att jag kunde ringa honom och fråga hur hans dag varit, kanske inte firat dagen mer en ett samtal. Men tänk att få göra det!
Att leta nya syskon kan låte lite suspekt, men det är lite det man får göra för att inte känna sig helt ensam.
Och jag är evigt tacksam att mina föräldrar (min mamma) haft en speciell relation till sin kusin. De är uppväxta som syskon och de har gjort att min relation till min syslingar (bryllingar) genom året varit mer som en syskonrelation.
Så även fast jag känner saknaden av V väldigt ofta, är det enkelt att dela den saknaden men mina sysslingar.
För under åren har vi delat någon form av syskonrelation. Och jag vet att är det något kan jag bara ringa dem direkt. Utan dem vet jag inte vad jag gjort när han försvann.
Det konstiga är att när han försvann blev nästan vår relation starkare.
Varför vet jag inte, men tror kanske att det våra föräldrar byggt upp blev så mycket viktigare att värna om
när vi blev en färre..
Om ni har syskon, glöm aldrig att ge dem en extra kram när ni kan.
Även fast man kan ha olika tankar kring livet, familj eller annat så glöm aldrig att ge dem en extra tanke ibland.
familj är det viktigaste vi ha.
Stor kram
Jag och min ”syster” Pernilla vårt första möte när jag kom till Sverige.
❤️❤️❤️