VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Livet är så skört!

Inget annat betyder något mer än våra barn.
Alltså, vet knappt vad jag ska börja!
Man är så fokuserad på hur livet ska vara och vips kan det tas ifrån oss.

Dagen började som vanligt, lite ovanligt trötta tyckte vi.

Jag vaknade av att Johan försöker lite diskret ropa på mig. Att skynda mig upp ur sängen och komma. Jag hör att det är panik i hans röst, men att han inte vill skrämma barnen. När jag gå in i sovrummet står Henri färdig klädd och Wilhelm ligger med öppna ögon, nerkissade i sängen. Han är inte kontaktbar och han har svårt att få luft.

Johan berättar panikartat att han försökt att få liv i honom och när han väl vaknade till är han inte kontaktbar.

Min första reaktion är att Henri inte få bli rädd, i samma veva som jag glömmer detta och skriker och försöker få han vid ”medvetande”. Vi ringer 112, de skickar en ambulans direkt och då helt plötsligt slumra han in igen. Han andas, men inte som vanligt och där,
just där trodde jag att: nu förlorar vi honom.

Efter det är allt lite små bullrigt…..

De få minuter som det tog för ambulansen att komma, kändes som en evighet. Men när de väl kom in i hallen kände jag mig helt i panik. Samtidigt som jag ville lugna Henri. Wilhelm var borta, men inte helt. De fick ingen kontakt med honom men när de rörde honom och kittlade honom rörde han sig. De tog värden på honom och satte EKG och allt såg bra ut. Men eftersom han inte var ”kontaktbar, inte fick upp ögongen” ville de att vi skulle åka upp direkt med dem. Johan följde med i ambulansen. Jag och Henri skull komma efter.

Då tror jag Henri fick en efter reaktion på allt som hänt, så han började gråta och vägrade följa med till sjukhuset. Han sa att han inte vill träffa honom fören han är bra igen. Läget var ju då under kontroll, ambulansförarna var lugna, bara tanken att jag skulle in med Henri på förskolan gjorde mig skit ledsen. Tänk om han fortsatte vara ledsen, men han vägrade så jag hade inget val att tvinga med mig honom.

När jag väl kom upp på sjukhuset satt Wilhelm upp, han pratade inte något. Men han satt upp. När han fick syn på mig började han gråta och ville åka hem. Mitt hjärta kunde helt plötsligt börja slå igen.

Även fast han inte var ”där” så var han ändå uppe. Efter några timmar och prover fick vi veta att de tror han fått något som kallas frånvarande attack. Först ville de att vi skulle stanna för övervakning och efter några timmar då de såg att han piggnade till, var sig själv igen och åt lite lunch. bestämde de att vi ska få en remiss till att göra EEG om någon vecka.

Medans jag skriver nu rinner tårarna. Mest för att jag inser hur snabbt livet kan förändras. Allt gick bra och lättnaden över att jag hör han i andra rummet sjunga. ”Jag ska leva som en kung”som vilket barn som helst. Kontra mot morgonen.. är helt sjukt vad livet tar sina vändningar ibland.

Nu gäller det bara att invänta tiden till EEG och skulle det hända igen. Är vi lite mer förberedda, men framför allt vet vi vad som ”kan” pågå.

Läkaren sa att imorgon kan han gå till förskolan igen, inga problem.
Mycket kan hända på en dag och jag är så  tacksam över att jag får lov att sitta ner ikväll och skriva om vår Wilhelm, om hur han dansar och skrattar som normalt igen. Det trodde jag inte imorse  ❤️

Är det någon som har varit med om detta med sina barn?img_6642.jpg


Annons

Kommentarer


  1. Moa 13 februari, 2018 on 21:28

    Men fy så läskigt! Mitt mammahjärta brister du måste varit livrädd! Hoppas ni aldrig behöver uppleva nåt liknande igen! Skönt att höra att det slutade väl, ta hand om er❤

  2. Filippa 13 februari, 2018 on 22:11

    Men herregud Hanna!! Jag fick värsta hjärtklappningen av vad du skrev… Vilken otäck och jobbig upplevelse ni alla behövde gå igenom denna dag 😢 Det måste verkligen ha varit fruktansvärt som förälder att se sitt barn vara så okontaktbar 💔 helt hjärtskärande! Men sååå underbart å glädjande att läsa att finaste Wilhelm trots allt mår bra nu❤❤❤ Är så tacksam för att ni har honom hemma nu och så får vi VERKLIGEN hoppas att ni slipper uppleva detta igen och att hans EEG ser bra ut nästa vecka❤ Skickar all kärlek till er alla ❤ å massor av styrkekramar❤

  3. Camilla Blank 13 februari, 2018 on 22:31

    Hoppas på en bättre morgondag!!! ❤

  4. barnrumsinspo 14 februari, 2018 on 17:51

    <3

  5. Milllans 14 februari, 2018 on 21:44

    Men fy, herregud vad obehagligt! Kan inte ens föreställa mig! Hoppas ni aldrig får vara med om något sådant igen. Stor kram till er allihop

  6. Idaholtz 15 februari, 2018 on 20:49

    Nej fy va otäckt, jag hoppas det aldrig händer er igen ❤️
    Jag som är sjuksköterska och har jobbat på en akutmottagning tror ibland att jag har lite skinn på näsan och är lite tuff men så fort det händer ens egen familj något så rasar den där fasaden direkt.
    Jag fick en vaginalblödning för bara 3-4 veckor sedan (går in i v,34 i morgon) och då kunde jag knappt ens få fram orden till barnmorskan/sambon/svärmor i telefonen när jag skulle berätta vad som hänt. Så fruktansvärt.
    Stor stor kram på er❤️

  7. barnrumsinspo 18 februari, 2018 on 20:31

    Alltså det har gått en vecka men chocken sitter liksom kvar, tror nog den lägger sig tills jag får veta vad det var eller kan vara. Men som du säger så glad att det slutade väl! <3

  8. barnrumsinspo 18 februari, 2018 on 20:33

    Tack fina du! Ja det var inget kul alls, du vet ju hur våra pojkar är med. Så mina tanka hinner springa iväg hela tiden till, vad skulle H göra utan W, och vad skulle vi göra utan honom.
    Jag hoppas vi får svar på våra frågor på torsdag, i alla fall mer svar på vad man kan göra för att förebygga eller kanske liknande <3 Tack

  9. barnrumsinspo 18 februari, 2018 on 20:35

    Å jag förstår det! Man blir så ställd när något händer som man tror sig kan vara förberedd på, jag är så glad att allt gick bra och sen att vi var hemma båda två, vill inte föreställa mig vad jag gjort om jag hade varit själv med killarna på morgonen. å hoppas allt går bra framöver, stor kram till dig <3

  10. Älskadebarn 18 februari, 2018 on 21:21

    Vi har varit med om något liknande, vår ettåring krampade under några minuter helt oväntat och kom inte igång med andningen efteråt. Allt gick bra tillslut men oron är fortfarande fruktansvärd fastän det är för 1,5 månad sedan. Men jag lovar, det blir lite lättare! Kram på er!

  11. barnrumsinspo 19 februari, 2018 on 09:14

    Å skönt och höra att det gått bra och hoppas verkligen inte ni behöver vara med om det igen!
    Ja, just nu går man lite på nålar för allt som inte ”matchar mönstren” men det blir säkert som du säger, lättare att hantera med tiden.
    kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna