VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Skriket sitter fortfarande i minnet..

För fem år sedan hade jag inte sovit på hela natten, tårarna sprutade och jag var helt otröstlig. Var som om jag hela tiden kände på mig att någonting skulle hända. Johan gjorde frukost och tände brasa till mig och Henri på morgonen.
Jag hade inte sovit en blund, när Johan åkte till jobbet gick jag och Henri in i sovrummet igen och försökte vila. Men tankarna fanns fortfarande i huvudet. Varför kom det så mycket tårar under natten, har det hänt honom något, varför svara han inte på mina samtal.

Jag var i kontakt med mina föräldrar hela dagen och fick inte något svar från han, någon av oss.

Vi ville inte bli oroliga, men vi brukade höras minst en gång om dagen och nu borde han hört av sig.För att stilla oron åkte pappa hem till honom.

När jag skriver detta så minns jag alla minnen av de kommande fem minuterna som kom.
Samtalet, orden, skriket och tårarna som skulle fastna så hårt i hjärtat så hårt att jag än idag känner riktigt hur jag var just då.

Just då när min pappa säger att:

Han är borta, han finns inte mer. 

Jag höll Henri i famnen och jag försökte bara vara tyst, men kroppen ville inte mer.
Jag skrek och skrek och mitt i allt började Henri gråta av rädsla. Rädsla för att hans mamma inte var kontaktbar och han ingenting kunde göra.Han var 11 månader och jag vet att jag hela tiden tänkte, sluta skrik, sluta vara ledsen, du måste behålla lugn för Henri och bebisen i magen. Men det bara gick inte, för jag fick veta att.

Han min lillebror som jag gjort allt med, i glada tider och i fruktansvärt jobbiga tider alltid haft varandra.
Han som hade den där glimten i ögat som liten  som jag önska att jag hade…
Han som alltid fick mig enkelt till skratt med sin otroligt dåliga humor..

Han var borta och fanns inte i vår närhet längre..

det kändes som att jag också kommer dö, dö av sorg..här och nu…

Men med hjälp av Johan, familjen mina magiska barn och vänner har jag kommit tillbaka.
Jag tänker mycket när ingen ser, jag funderar kring mycket när en liten stund finns över.
Kommer aldrig fram till något vettigt, mer än att jag vet att det fler som sitter i samma sits, fler som får uppleva skriken
chocken och tankarna varje dag. Vilket jag tycker är orättvist och om man kan göra något vill jag göra det.

______________________

Idag har jag knappt inte varit kontaktbar, dödsdagar är tuffa dagar.
Men i helgen var extremt påminnande då jag läste alla papper om min bror och hur han mådde den sista tiden.
Och idag är det fem år sedan han försvann. Jag har sovit, gråtit hela dagen och tillåtit mig gjort detta.

Jag pratar sällan om hans död eller hur han försvann. 
Jag är inte redo för att gå in i alla detaljer.
Men jag har lovat mig själv att en dag i framtiden, att aldrig sopa det under mattan.
Utan faktiskt våga prata om psykisk ohälsa och hur viktigt det är att det blir förändring i Sverige.

Alla vill vi hitta våra syndabockar, jag vet min och när jag blir stark nog kommer jag berätta hans
orättvisa historia som pågick under så många år. Hans liv som blev så orättvist behandlat och i slutändan inte värt någonting i läkare, kommun och andras ögon.
Inte ens hans egna.. en 23 årig pojke… 

I våra ögon familj och vänner var han allt, trots hans psykiska ohälsa.
För mig var han alltid min lillebror och jag vill aldrig gömma honom eller låta hans minne och tankar försvinna i tystnad.
Det är alldeles för många barn som försvinner förtidigt för deras psykiska ohälsa,
snart, när jag är mogen och redo så kommer jag göra allt för att fler familjer ska slippa det vi gått igenom.

Jag kan inte göra allt, men kanske lite för någon.
Tack för att ni lyssnar och tack för att ni läste.

img_1182.jpg


Annons

Kommentarer


  1. M. 10 januari, 2018 on 20:32

    Styrkekramar till dig ❤️

    Din verklighet är min dagliga rädsla. Har en lillasyster som i nästan hela sitt liv levt med psykisk ohälsa. Självmordsförsöken har varit många, turer in och ut på psyk ännu fler. Önskar jag kunde hjälpa henne, få henne att bli kvitt alla hjärnspöken.

    Tänk om omvärlden kunde få större inblick och förståelse för psykisk ohälsa. Det är så mycket okunskap att man blir matt och arg när man pratar med vissa människor.
    Jag stödjer ”Aldrig ensam”, det är ett sätt att sprida information, kunskap och hjälp.
    Men igen, kramar till dig/er ❤️

  2. G 10 januari, 2018 on 20:58

    Mycket starka ord, blir verkligen berörd. Jag har levt i familj där psykisk ohälsa finns, och tänker många gånger om vad slutet kan innebära. Att leva i ovissheten och rädslan från att varje gång telefonen låter ska vara med info om vad som hänt.

    Stor kram till dig❤

  3. Lnda 11 januari, 2018 on 07:47

    ❤️

  4. C 11 januari, 2018 on 16:35

    Min bror förlorade sin fru, hans dotter sin mamma… glömmer aldrig samtalet jag fick.
    Satte mig på översta trappsteget för benen bar inte. Ofattbart.
    ….det är så fruktansvärt jävla hemskt att psykvården i Sverige inte kan hjälpa. Eller, vården….

    Varm kram till dig.

  5. barnrumsinspo 11 januari, 2018 on 20:09

    Ja tyvärr får många de där samtalen eller gör upptäckterna själva och ingen ska behöva få samtalen eller göra den upptäckten.
    Hade det funnits resurser, hade vi kunnat rädda så många fler.
    Stor kram

  6. barnrumsinspo 11 januari, 2018 on 20:10

    <3

  7. barnrumsinspo 11 januari, 2018 on 20:12

    Ja den känslan hade jag ofta, nästan varje gång man lyfte kuren och inte kände igen numret.. hann man tänka tusen tankar.
    Eller när man inte fick svar. Man blir ”medberoende”, som du säkert också fått leva med. Är så glad för er skull, låter som det vänt, kan var betryggande att höra att någon faktiskt få den hjälp som krävs!
    Kram

  8. barnrumsinspo 11 januari, 2018 on 20:20

    Å stor kram till dig, jag vet exakt vad du går igenom. Man ska försöka leva sitt egna liv, men det går inte. För man lever i oro för allt.
    Och sen precis som du säger så finns det ju vissa människor som man undrar varför de jobbar där de gör.
    Jag stödjer aldrig ensam och har tänkt på att engagera mig ännu mer där.
    Stor kram till dig och jag hoppas ni får den hjälp som krävs för att din syster ska få må bra <3

  9. Caroline 14 januari, 2018 on 00:00

    Det är så viktigt..
    Förlorade en vän, nästa månad är det 9år sedan, har fortfarande svårt att acceptera det.. Förlora sedan min mamma för 6år sedan..

    Det finns så mycket brister inom vården.. Det är skrämmande..

  10. Sofie - gravid med tvillingar 14 januari, 2018 on 06:36

    Tack för att du uppmärksammar psykisk ohälsa ❤️ Min mamma dog i självmord för 15 år sedan och tyvärr är vården inte mycket bättre idag, varken för de med psykisk ohälsa eller de närstående som också lever med detta.

    Ju mer vi uppmärksammar det desto bättre. Ingen människa ska dö av psykisk ohälsa – precis som det finns en nollvision inom trafiken (där det dör ca 500 om året) borde det finnas en nollvision för självmord (dör ca 1500 om året)

  11. barnrumsinspo 14 januari, 2018 on 10:56

    Ja tyvärr och jag inbillar mig att det förhoppningsvis har blivit bättre under de här 5 åren.
    Men när jag läser tidningen idag och hör andra människors historier, känns det tyvärr inte som om det blivit det.
    Min största önskan är ju att den blir bättre fram till barnen blir större om någon i deras närhet eller dem själva skulle råka ut för psykisk ohälsa.
    Jag själv har ju varit i kontakt med den mer på ett medelplan under ett år här nu innan graviditeten med min man.
    Och den har fungerat ok. Men ju längre ner du hamnar, desto svårare är det att få hjälp. Helt ärligt så känns det som om går du över en viss linje, gränsen att få hjälp.
    Då finns det ingen återvändo och det var detta jag kände förra året. Att nu tar vi hans signaler på allvar direkt!

    Stor kram till dig <3

  12. barnrumsinspo 14 januari, 2018 on 11:00

    <3 Tyvärr är den nog densamma idag och jag inbillar mig att det förhoppningsvis har blivit bättre under de här 5 åren.
    Men när jag läser tidningen idag och hör andra människors historier, känns det tyvärr inte som om det blivit det.
    Min största önskan är ju att den blir bättre fram till barnen blir större om någon i deras närhet eller dem själva skulle råka ut för psykisk ohälsa.
    Jag själv har ju varit i kontakt med den mer på ett medelplan under ett år här nu innan graviditeten med min man.
    Och den har fungerat ok. Men ju längre ner du hamnar, desto svårare är det att få hjälp. Helt ärligt så känns det som om går du över en viss linje, gränsen att få hjälp.
    Då finns det ingen återvändo och det var detta jag kände förra året. Att nu tar vi hans signaler på allvar direkt!

    Vi lyckades vända det till det positiva, men då var han inte i närhet av de problem min lillebror hamnade i.
    Eller så orättvist behandlad som han blev. Inte ens värd luft från kommun, psykvården osv..
    Så jag håller med dig. Vi borde ha nollvision i detta ämne <3 stor kram till dig och tack för att kommenterade.
    <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna