31 januari 2017
Otur
I fredags hände något som bör undvikas till varje pris men som skedde ändå – ett ögonblicks verk. Min son brände nämligen sin hand på spisplattan! Jag hann precis se det hända och vi spolade genast kallt vatten på hans hand i några minuter. Vi hade aloe vera hemma så vi satte på det.
Lyckligtvis är vår granne apotekare så sedan knackade jag på hos henne för att be om hjälp. Hon gav oss en kylsprej som vi använde och sedan hjälpte hon oss att ge honom flytande smärtstillande. Hon hade också en kräm som hjälper hud att läka så vi kletade på den med. Sedan fick jag och min man turas om att blåsa på hans hand eftersom det lindrade. Vi fick inte sluta för då sade han ”blåsa!”. Jag höll på så länge att jag blev yr i bollen.
Det blev med andra ord en konstig kväll utan något riktigt fredagsmys. Eftersom det hela hände vid åttatiden på kvällen kunde vi inte gå till apoteket runt hörnet där det brukar finnas en läkare. Faktiskt brukar de flesta apotek ha en läkare på plats så det är aldrig svårt att få tag i läkarhjälp. Vi kunde förstås ha åkt till akuten på sjukhuset Mater Dei, men vi kunde se att det inte var så allvarligt att det behövdes.
Gick till läkaren
På lördag morgon svar han glad och lekte som vanligt, men höll instinktivt upp handen.
På förmiddagen klockan elva visste vi att det skulle finnas en läkare på apoteket så vi gick dit. Sonen var glad så länge vi satt i väntrummet.
Själva läkarbesöket var dock väldigt underligt. Vi hade läst att man absolut inte ska göra hål på brännblåsor eftersom det ökar infektionsrisken, men det första läkaren gjorde (efter att ha blåst en ballong till sonen) var att sticka hål på blåsan! Sedan tyckte han att besöket var över och visade oss ut ur undersökningsrummet medan han tog fram en kräm som han tyckte vi skulle köpa som hette Biafine. Han sade att innehållet i blåsan skulle rinna ut och att vi sedan skulle sätta på krämen. På ett öppet sår? Skulle vi inte sätta på bandage, då? Vi fattade ingenting och kände oss utkörda innan vi fått klarhet.
Vår son var arg på läkaren och satt kvar i vagnen när vi kom hem. Han höll i en bit gasbinda som han fått av läkaren och vi lät honom göra det ett bra tag eftersom vi ville att såret skulle vätska ur sig så mycket som möjligt. Sedan tvättade jag det med tvål och vatten innan jag satte på krämen.
Efter att ha läst ännu mer på nätet och pratat med en svensk tjej här på Malta som råkat spilla kokande vatten över sin fot för några månader sedan, var jag ännu mer övertygad om läkarens inkompetens. Jag knackade på hos grannen som jobbar som apotekare bland annat på det apotek vi var på och känner till läkaren. Hon blev väldigt förvånad över att han stuckit hål på blåsan eftersom hon också kände till att man inte bör göra det. Hon lovade att ta upp det med honom och rekommenderade andra ställen vi kunde gå till med vår son.
Åkte till sjukhuset Saint James
I söndags åkte vi till Saint James Hospital, ett privatsjukhus med gott rykte. Det ligger centralt i Sliema, vilket ju är smidigt.
Det var fint och lugnt i väntrummet och barnen var på gott humör.
Värre blev det förstås när vi kom till undersökningsrummet. Sonen anade oråd och började genast gnälla och trilskas. När läkaren kom blev vi förvånade. Hon gick nämligen på samma linje som lördagens läkare för hon tyckte att den nu påfyllda brännblåsan skulle tömmas. Hon menade på att det förmodligen fanns var därinne och att en infektion säkert var på gång. Dåliga nyheter, med andra ord. Vi hade hoppats att slippa utsätta honom för fler punkteringar.
Efter en kort diskussion gick vi med på det och fick hålla fast vår rasande och ledsna lilla pojke som skrek så det knappt gick att höra sina tankar. (Nej, det var inte läge att ta några bilder.) Men personalen var väldigt proffsig och bra på alla sätt och vis. De gjorde hål på blåsan och tömde den med en plastspruta. Sedan satte de på ett tjockt lager med Biafine (som ska underlätta läkning och motverka infektion) innan de satte på en kompress och bandage. Det blev jättefint och vi var nöjda med den hjälp vi fått. De ville att vi (jag) skulle komma tillbaka varannan dag för att en sköterska skulle kunna tvätta rent och lägga om bandaget. Diagnos? Andra gradens brännskada med planerad behandling i två veckor.
Efteråt hade vi tänkt ta en glass på Times Square – restaurangen och glassbaren där vi brukade äta när vi bodde på hotell Astra i oktober. Men sonen var så utmattad av den både fysiska och mentala ansträngningen inne hos läkaren att han slocknade i vagnen flera timmar innan hans middagslur brukar inträffa. Så vi lämnade restaurangen lika fort som vi kommit dit. Det beslutet föll inte i god jord hos vår dotter som inte alls förstod att glassen i första hand var tänkt för lillebrors skull. Hon satte därför igång STORA GNÄLLET med inslag av gråt, skrik och oförmåga att röra sig framåt. (Ni som är föräldrar själva förstår säkert precis vad jag menar.) Min rynka mellan ögonbrynen blev därför tillfälligt ännu djupare än vanligt tills vi lyckats komma på bussen hem. (”Gud giv mig styrka”, typ.)
Åter till Saint James Hospital
I dag var det så dags för ett återbesök till sjukhuset och den här gången fick jag åka själv. Jag såg inte fram emot det och hoppades att inte blåsan hade fyllt på sig igen så att de inte skulle behöva tömma den. Jag berättade inte för sonen vart vi skulle men sade att vi skulle byta bandage. Han anade nog lite oråd och sade att han inte ville det, men protesterade inte.
Det var gratis wifi på sjukhuset så i väntrummet fick han sitta och titta på Youtubeklipp för att han inte skulle börja fundera för mycket. Vi fick vänta i 45 minuter eftersom vi inte hade någon bokad tid.
Sköterskorna var väldigt snälla och bra med honom. Någon ny punktering behövdes inte som tur var, så de behövde bara ta bort den gamla omläggningen, tvätta rent och sätta på nytt.
Min son protesterade lite och sade ”aj!” – mest för saken skull, tror jag, för ont tror jag egentligen inte att han hade. Men man kan ju tycka synd om sig själv ändå. De tre sjuksköterskorna tyckte att han var så fin och söt så han gjorde nog det mesta av det, har jag en känsla av. Vi fick en ny tid för omläggning på torsdag eftermiddag. Efter att ha fått sitt nya bandage var sonen jätteglad, smällde av ett jätteleende och sade ”bye bye!” så att sköterskorna nästan dånade av hans charm.
Den här gången somnade han inte efteråt så vi gick och tog en glass på Times Square som planerat. Det var en perfekt dag för en glass för det var varmt och solen sken så att det kändes som att sommaren var på väg tillbaka.
Efter det fick jag växla till min 50-centare för att han skulle åka häst och vagn – det hör till.
Efter det hade jag tänkt att han skulle få leka på lekplatsen, men han hade ingen lust med det.
Istället styrde han stegen nedför en vindlande ramp som leder ned från strandpromenaden ned till vattnet. Just här hade vi aldrig varit förut så det var kul att gå dit. Här har vattnet gröpt ur större och mindre håligheter och rännilar i klippan. Här hade jag aldrig kunnat gå med kryckorna för tre månader sedan.
Vi utforskade en stund och beundrade vågorna innan vi gick tillbaka uppför rampen tillbaka till strandpromenaden.
”Jag vill hem”, bad min son, så vi gick till busshållplatsen och väntade på vår buss. Han somnade i vagnen innan den kom.
Billigt att gå till läkaren
För er som undrar så kostade läkarbesöket på sjukhuset 25 euro. Att byta bandaget hos sköterskan i dag kostade 10 euro. Det mindre lyckade läkarbesöket på det lokala apoteket i lördags kostade 20 euro. Med andra ord är det bättre att betala fem euro mer för värdigt och bra läkarbesök på Saint James Hospital – åtminstone om det gäller mer allvarliga saker som en brännskada. Till apotekets läkare kan man gå för enklare saker som inte kräver några större åtgärder, tycker jag.
Vi tog för övrigt en ordentlig försäkring innan vi åkte hit, så vi får väl se om vi får alla utlägg ersatta.