En blogg om resor vi gjort med våra barn

Annons

Ett år på Malta i dag!

15 oktober 2017

Ettårsjubileum

Ja, det är faktiskt sant. Idag har vi varit här i ett år precis. Helt otroligt! Men mycket har förstås hänt sedan dess så även om tiden har gått ganska fort så har vår tid här varit innehållsrik. Och om sanningen ska fram så har tiden stundtals känts stillastående. Mest för mig, tror jag. Perioden som hemmafru var inte så kul och jag kände det som att jag var bortglömd i någon grop någonstans. Jag bara gick och väntade på att något intressant skulle hända.

Så hur känner vi nu då, så här i efterhand, när vi kan se tillbaka på det första året. Var det värt det? Blev det som vi tänkt oss? Är vi nöjda? Vill vi stanna? Jag kan väl egentligen bara svara för mig själv eftersom vi är fyra i familjen. Personligen tycker jag att det var helt värt det, trots allt besvär både innan vi kom och på plats. Jag hade ingen tydligt vision om hur det skulle bli här, men jag kan säga att av det lilla jag föreställde mig så stämde det inte det minsta, vilket säkert beror till viss del på att jag inte hade varit här innan vi flyttade hit.

Försenad jobbstart

Jag trodde att jag skulle börja jobba mycket tidigare än jag faktiskt gjort. Jag hade fått jobb som frilanskorrekturläsare på ett svenskt företag som håller på med content writing. Men när det var dags för mig att börja behövde det inte någon korrekturläsare längre utan erbjöd mig att jobba med att skriva content. Jag tackade efter en viss tvekan ja till det, men min kontakt på företaget hörde aldrig av sig igen trots idoga försök från mig sida. Jag blev faktiskt behandlad väldigt illa av henne. Jag är frestad att nämna vilket företag det var men jag tror det är bättre att låta bli… Hur som helst har omständigheterna gjort att jag inte började att jobba förrän i september, så det är först nu som jag känner att jag verkligen får känna på hur det är att bo här. Inte förrän jag jobbat här i några månader kommer jag att kunna svara på om jag är nöjd.

Den största frågan av alla är väl om vi vill stanna. Här är det en stor skillnad mellan mig och min man. Jag känner att jag skulle kunna stanna här, men han har känt länge att han vill tillbaka till Sverige. Och barnen då? Ja, det växlar en del hur de känner. Min son sade förra veckan att han inte vill låna hus på Malta längre utan vill åka tillbaka till vårt hus. Han är bara tre år så jag vet inte riktigt vad han minns om Sverige, men en del kommer han ihåg i alla fall. När vi var i Sverige i augusti var vi i vår lägenhet och hämtade ett par saker, så barnen har blivit påminda om vårt gamla hem där det just nu bor en annan familj.

Dottern är ambivalent

Min dotter är ganska föränderlig och har sagt både: ”Mamma, jag känner mig hemma på Malta nu” och ”Jag saknar Sverige”. Hon har många nya vänner här och verkar trivas bra, men hon har fortfarande känslan av att vara hemifrån på något sätt, och hon saknar sina gamla vänner i Sverige. Om vi flyttar tillbaka kommer hon att sakna de vänner hon har här, så hur vi än gör blir hon lidande.

Mannen längtar hem

Min man har jobbat nästan sedan vi kom hit och har slitit mycket med sitt jobb. Han har haft möjlighet att jobba med något han inte sysslat med ändå, vilket absolut kommer att gynna honom om vi åker hem – vilket han säger att han tänker göra i juni nästa år. Jag kan se en väldigt utveckling hos honom (och jag menar det inte på ett nedlåtande sätt). Hans engelska har blivit mycket bättre och jobbet som rekryterare/ headhunter har utvecklat sidor hos honom som varit lite latenta tidigare. Men han trivs inte här utan längtar till det förutsägbara och trygga i Sverige. Eftersom jag känner honom ganska väl vågar jag påstå att han kommer att tröttna på det ganska snart om vi åker tillbaka, men det spelar ju ingen roll. 

Bra känsla

Jag har alltid haft en känsla av att något viktigt skulle hända här, att någon av oss eller båda skulle få en möjlighet här som inte skulle dyka upp någon annanstans. Fortfarande har den känslan inte riktigt manifesterats i verkligheten, men vi får väl se vad som händer under de kommande månaderna. Något som jag innerligt hoppades på var att jag skulle få nya vänner och att jag skulle hitta vänner vars barn mina barn kunde leka med. Den förhoppningen var verkligen infriats med råge. En väninna har två barn i samma ålder som mina. Vi hjälper varandra titt som tätt och det känns verkligen som att jag blivit bönhörd. En annan väninna har tvillingar i samma ålder som min dotter och hon och jag har dessutom en hel del gemensamt.

Små avstånd

Fördelen –  som säkert också kan vara en nackdel såklart – är att Malta är så litet. Avståenden är aldrig så stora att det blir något problem att träffas. Det var annars ett problem jag hade i Stockholm. Om man inte bodde på samma sida av stan så sågs man nästan aldrig. Jag hade egentligen bara ett par vänner som jag träffade när vi lyckades få våra scheman att passa ihop. det var en av de saker jag tyckte sämst om med livet i Stockholm. Här på Malta känns livet på något sätt lättare, liksom mer okomplicerat. Detta trots ganska stora utmaningar emellanåt. 

Men summa summarum verkar det väl som att vi åker tillbaka till Sverige nästa år, men jag kan just nu inte se fram emot det.

Annons

Sorgligt avsked och nytt jobb!

14 oktober 2017

Sade upp mig och fick nytt jobb

Som jag berättade sist så var de sena skiften i kundtjänsten hemska för både mig och familjen. Min man var så stressad av allt han var tvungen att hålla koll på när jag var borta att han var i upplösningstillstånd. I samma veva fick jag göra ett skrivtest för att se om jag kunna bli överflyttad till rollen som content writer istället. Men oavsett om jag fick jobbet eller inte hade jag bestämt mig för att jag inte kunde jobba kvar i kundtjänsten.Jag förstod att jag var tvungen att göra något åt situationen väldigt snart. För att göra en lång historia kort fick jag inte jobbet som content writer och sade upp mig.

Reservationsbokare

Veckan hade jag blivit jag kontaktad av en bekant till en bekant angående om jag ville jobba som ”reservations clerc” på deras hotell och fick en intervju. Jag gick på intervjun, som gick bra. Jag räknade dock inte med att jag skulle få jobb där, men i torsdags fick jag veta att jag fått jobbet och ska börja på måndag. Snabba ryck! Himla bra tajming också, eftersom den här veckan var min sista arbetsvecka på det gamla jobbet. Ibland har man flyt!

Hotelljobbet har bra tider mellan 8.00 och 16.30, vilket kommer att hjälpa oerhört. Lönen är klart lägre än på det gamla jobbet, men så är det med maltesiska arbetsgivare. Svenska företag här har alltid högre löner än de maltesiska. Det gör mig ingenting dock. Huvudsaken är att jag har ett jobb och att det funkar med familjelivet.

Sista passet – skönt men sorgligt

I går jobbade jag mitt sista pass på gamla jobbet. Jag köpte med mig tre olika sorters kakor och kramade alla när de slutade sina pass. Det var ganska vemodigt, faktiskt för jag älskar mina kollegor där. Jag är så oerhört tacksam för att jag fick det jobbet, även om det blev kortvarigt för att det inte passade mig. Men oj vilken trevlig arbetsplats och vilka underbara människor jag fått äran att träffa! Jag har nog aldrig varit med om att ha sådan tur med kollegorna förut. Jag tycker så mycket om dem och kommer att sakna dem oerhört. Jag kommer att göra mitt bästa för att hålla kontakten med dem så att de inte försvinner ur mitt liv. Nu när jag skriver om det blir jag lite tjock i halsen, faktiskt. Kort sagt är jag jätteglad över min tid i kundtjänsten. Man lär sig av allt man upplever och man växer som människa av alla  sina erfarenheter även om man inte märker det.

Som tur är ligger hotellet två minuters promenad från det gamla jobbet så jag skulle ju kunna ta en lunch eller fika med dem någon gång. :)

Annons

Halvdöd och ihjälstressad

8 oktober 2017

Sena pass tar knäcken på oss

Tiden flyger. Sedan min utbildningsperiod på bettingföretaget jag jobbar på tog slut för två veckor sedan har jag varit placerad på skift. Det finns både dagskift, eftermiddag till natt-skift och nattskift. Ibland gör de andra skift också för att täcka upp glapp. Av någon anledning har jag haft oturen att få passet 16.30 till 1.00 i fyra veckor. Den här helgen skulle jag ha jobbat dagtid 8.00 till 17.00 men blev ombedd att ta det sena passet på grund av brist på folk, så jag bytte. Om två veckor var det tänkt att jag skulle jobba 22.00 till 8.00 i tre dagar, men det har jag lyckats byta bort.

De här sena passen har varit ren tortyr, inte bara för mig utan även min man. Han har fått både lämna och hämta barnen, laga middag och lägga barnen själv när jag jobbat. Två dagar i veckan är jag ledig. Hittills har det varit torsdagar och fredagar. Tre av fyra helger är det jobb.

Ingen respons från teamleader

Jag har pratat om det här med mina teamleaders utan någon större respons. Jag och en annan ny kille har fått ett sådant här jätteblock med flera veckors sena tider – i hans fall mycket natt eftersom han har tidigare erfarenhet och därför är mer självständig. (Nattjobb innebär nämligen att man är helt ensam.) Den teamleader som gör våra scheman har varit svår att kommunicera med. Jag har fått intrycket att han velat slingra sig och inte tala klarspråk, men det kan vara hans personlighet också. Efter flera samtal mellan fyra ögon, ett mejl och ett telefonsamtal svarade han mig slutgiltigt att mitt schema är helt normalt och att jag befinner mig i det rullande schemat som alla andra. Det låter konstigt i mina öron eftersom jag kan se allas scheman och jag ser att de andra har varierade arbetstider.

Jag har dessutom försökt att förklara hur det är att ha familj när man måste jobba sådana här tider under lång tid. Allt kollapsar. Min man håller på att gå under och jag har känt mig nästan sjuk. Jag är förstås den enda som har barn. De andra är singlar eller par utan barn som kan göra vad de vill när de inte jobbar. De pratar om att träna och vara ute att roa sig, men det enda jag tänker på är hur jag och min man ska få allt att gå ihop utan att förlora förståndet. Jag tror inte någon begriper hur jag har det.

Dålig information

Jovisst, jag visste att det var skiftarbete med obekväma arbetstider och en del helg. Men helt ärligt tycker jag inte att jag fick rättvisande information under intervjun. Så är det ett tips som jag vill ge er som tänkt jobba i kundtjänst, så är det att ställa specifika frågor om schemat. Be att få se hur schemat ser ut! Och att jobba inom kundtjänst som förälder vill jag helt avråda ifrån, såvida inte en förälder är hemma och kan sköta allt som har med barn och skola att göra.

Förra veckan skedde det dock ett mirakel. Ett regisserat mirakel visserligen, men ändå. Jag känner nämligen en svensk kvinna här på Malta som jobbar som rekryterare. Hon känner någon som är högt uppsatt på företaget där jag jobbar och berättade i slutet av förra veckan att hon pratat med den personen om hur förträfflig jag är och hur bra jag är på att skriva, hahaha! Jag hade just fått hennes mejl angående det när kundtjänstmanagern dök upp bakom min rygg och ville prata. Han hade en tjej med sig som visade sig vara content manager. Min rekryterarväns tilltag fick verkligen saker att röra på sig fort, må jag säga.

Möjlighet att avancera till content writer

Vi satte oss ned för ett spontant möte och han började prata om vad jag sagt redan under intervjun om att jag bara vill jobba med kundtjänst som ett steg mot att så småningom börja jobba med content writing. Sedan sade han att de haft en annons ute där de sökt en content writer väldigt länge men inte lyckats hitta någon, vilket jag visste för den annonsen har jag sett. Han sade att det är lättare för honom att hitta en ny kundtjänstmedarbetare än en content writer, och att det säkert skulle hjälpa mig väldigt mycket att få kontorstider med tanke på att jag har barn. Vi kom sedan fram till att jag skulle göra ett skrivtest för att se om jag kan skriva content för den här ganska speciella branschen.

Jag blev som ni förstår jätteglad och såg fram emot att få testet. Jag har hållit på med det i ett par dagar nu – och ja, det var ganska knepigt – och skickade in det för någon timme sedan. Så nu får jag bara hålla tummarna. Ni får gärna hålla dem också. Klarar jag inte testet har jag nämligen bestämt mig för att säga upp mig och det vore ju ganska tråkigt, men jag känner att det är den enda lösningen.

Annons

Skolstart och nytt jobb

25 – 26 september 2017

Dotterns första dag i skolan 

Ja, ni får ursäkta att jag inte skrivit på mer än en månad. Skandal! Men mycket har hänt och jag har inte hunnit med. I går började min dotter så äntligen i skolan. Jag ägnade en del av helgen åt att förbereda och märka alla saker som vi köpt in till henne som hon ska ha i skolan. Som vanligt kostade terminsstarten en del. Bara skolsakerna gick på 43 euro, vilket är ovanligt lite men beror på att vi redan hade vissa av sakerna på listan sedan förut. Skoluniformen köpte vi redan förra året så den behöver vi inte köpa igen. Men nya skor och strumpor behöver hon ändå. Via mejl har vi också blivit ombedda att ta med oss pengar och lägga i slutna kuvert till barnen för deras skolböcker. Det är som sagt dyrt att ha barn i skola på Malta. Nedan kan ni som är intresserade se vår Items list – det vill säga inköpslistan för skolsaker som dottern behöver.

Kaos vid lämning

I går – den första skoldagen  lämnades de barn som skulle börja i ettan vid den stora grinden vid kindergarten. Där togs de emot av den lärare de hade när de gick i kindergarten. Detta för att barnen skulle få en mjuk övergång. Redan i slutet av vårterminen fick de träffa skollärarna på övervåningen som ett litet studiebesök.

I dag däremot skulle barnen lämnas vid huvudingången där alla andra skolbarn lämnas. Det är mängder av barn och föräldrar som samlas vid ingången så kaoset är ganska påtagligt. Men min man som lämnade dottern, rapporterade att det gått bra och att hon hittat till sin lärare.

image-0-02-04-7f5a7a9d8b3f3b35e16d49674163c60c62ab457321e194b8631218ac425692a7-V              image-0-02-05-a906e7d4f7e8caf3c570f043deccb70e05357d091c0ec2da947651abcfee457d-V

Från kindergarden till skolan

Ni som följt bloggen vet att det var tänkt att hon skulle börja i skolan redan när vi kom hit i höstas. Men det fungerade inte på grund av att hon inte kunde någon engelska och inte klarade av att sitta stilla i en skolbänk, bara nyss fyllda fem år. Därför började hon på kindergarten istället, vilket var perfekt för henne. Det kan ni läsa mer om här och här.

Sedan i juni har hon även gått i klubben, dels eftermiddagsklubben efter kindergarten, och dels bridge holidays i två omgångar, det vill säga glappet mellan vårtermin och sommarskola samt sommarskola och hösttermin. Sommarskolan är inte obligatorisk men ett måste om man måste jobba på sommaren och jättebra även om man inte måste det, eftersom barnen har någonstans att gå där de får träffa andra barn.

Dessvärre blev det ett konstigt glapp för båda barnen innan höstterminen. Bridge holidays – klubbverksamheten i glappet mellan sommarskolan och skolan – slutade nämligen den 19 september. Efter det hade klubben ingen service. Men dotterns skola började inte förrän i går och min son börjar inte på kindergarten börjar förrän nästa måndag. Det är med andra ord ett ganska långt glapp då vi inte haft någon barnomsorg alls.

Nytt jobb

Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att jag börjat jobba. För två veckor sedan började jag jobba i en kundtjänst inom igamingindustrin – det absolut lättaste och snabbaste sättet att få jobba här, speciellt som svensk. Med andra ord har jag inte kunnat vara hemma med barnen under det här glappet. Tur nog har min man ett ganska flexibelt jobb och jag lyckades få göra om mitt schema lite. Så onsdag till fredag förra veckan fick min man jobba hemifrån för att kunna vara hemma med båda barnen. Den här veckan jobbar han hemifrån i tre dagar och jag är hemma i två dagar (innan jag jobbar i helgen) för att vara hemma med vår son. Lite trixigt blev det, men vi lyckades lösa det i alla fall.

Mycket att lära sig

Att börja på ett nytt jobb är alltid lite stressigt. Att börja jobba med något man aldrig sysslat med förut är förstås ännu värre. Jag har aldrig jobbat inom kundtjänst, men har haft kundkontakter i andra sammanhang när jag jobbat inom försäljning och service, så själva arbetsuppgifterna i sig är inget problem. En större utmaning är det dock att jobba med något man är totalt ointresserad av och inte vet något om, vilket är fallet för mig. Jag har aldrig spelat på casino, slots eller ”bettat” någonsin och vet absolut ingenting om den världen. Nu måste jag lära mig allt om det för att förstå kundernas frågor och kunna svara på dem. Det är otroligt jobbigt och jag känner mig genomkorkad för att jag inte fattar så mycket än.

Visst, kollegorna – som jag älskar – fattar att jag måste fråga hela tiden, men jag avskyr det. Mitt kontrollbehov och stolta ego gillar inte att behöva störa dem med mina frågor hela tiden. Det går väl bra när jag mejlar till kunderna, men när jag har dem på chatten är det en helt annan stress eftersom de väntar otåligt på mitt svar. Blä!

Skiftarbete

För att göra saken ännu mer komplicerad är det skiftarbete – även nattskift. De två första veckorna jobbade jag kontorstider för att jag höll på att lära mig, men den här veckan har jag gått på mitt första skift: 16.30-1.00 måndag till onsdag och sedan även lördag och söndag. Vi får väl se hur det går… Det känns minst sagt konstigt att snart behöva gå till jobbet mitt på blanka eftermiddagen. I förrgår försökte jag förbereda mig genom att vara uppe till sent på kvällen och sova en del på dagen i går.

Frustrerande

Jag hade en hel del vånda över att behöva gå till jobbet i går eftermiddag, dels för att det inte kändes kul att jobba kväll mot natt, och dels för att jag verkligen inte är bekväm med arbetsuppgifterna. Till råga på allt var det extra mycket att göra eftersom folk fått sin lön och var väldigt aktiva på alla onlinespel. Det smattrade ordentligt när mina kollegor satt och chattade med alla som behövde hjälp. Själv kunde jag inte bidra så mycket med just chattar. Jag ägnade mig mest åt att mejla, vilket är lättare eftersom det inte sker i realtid. Några chattar blev det i alla fall, men jag kunde bara klara av någon av dem helt själv utan att be om hjälp. Jag känner mig verkligen inte så värdefull som medarbetare just nu. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt mycket för att kunna avlasta kollegorna så mycket som jag skulle vilja och det är väldigt frustrerande.

Taxiservice när man går hem på natten

En sak som stressat mig lite inför det sena arbetsskiftet i går, var tanken på att gå hem mitt i natten. Jag bor visserligen väldigt nära jobbet, och det tar bara tio minuter att gå, men för att komma hem måste jag gå genom krog- och festområdet Paceville som kryllar av folk på både vardagar och helger. Men i går fick jag veta att man har rätt att åka taxi hem. Då delar man på en taxi och taxin lämnar av alla där de bor. Just i går utnyttjade jag inte den tjänsten eftersom jag fick sällskap nästan hela vägen hem, men framöver kommer jag nog välja att åka taxi.

Nu är klockan snart elva på dagen och det börjar bli dags att ta en middagslur så att jag orkar med kvällens pass.

Annons

Förberedelser inför det nya skolåret

21 augusti 2017

Snart börjar skolan och kinder igen

Den 25 september börjar dottern i skolan. sonens kindergarten lär börja någon vecka senare, men jag vet inte exakt när. För att inte behöva göra allt i sista sekunden har jag börjat rensa bort bland allt pyssel som barnen gjort under det gångna skolåret – vilket i min sons fall bara var fyra månader, eftersom han började först i februari.

IMG_20170820_120805

Dotterns bortrensade pyssel, som ska slängas.

Även på klubben och sommarskolan gör de mycket pyssel, och eftersom jag har svårt att slänga deras saker har det blivit en ansenlig samling. Det funkar förstår inte i längden att spara på allt så i går började jag sortera och slänga (i pappersåtervinningen förstås). Vissa saker sparar jag naturligtvis, men det mesta måste bort.

Mycket att köpa inför terminsstarten

Som vanligt är det mycket som måste inhandlas innan terminen börjar. Lyckligtvis har dottern redan en skoluniform så den slipper vi köpa. Tanken var ju att hon skulle börja i skolan direkt när vi kom hit förra året, men på grund av att hon inte kunde någon engelska och inte var van att sitta stilla vid en skolbänk och ta instruktioner fick det bli kindergarten  istället. (Läs mer här och här). Det var perfekt för henne och jag tror att hon är ganska redo för skolan nu. Hur som helst så köpte vi hennes uniform redan då, så det är en kostnad vi slipper nu.

Nedan finns en bild på årets lista över skoluniformer, för den intresserade. Notera dock att olika skolor har olika uniformer och att kostnaden också skiljer sig. Den här listan gäller Pembroke Primary, och förmodligen även de andra skolorna som hör till det statliga St Clare College.

 

IMG_20170821_092915

Uniformslistor för St Clare College.

Väljer man att ha sina barn i dyra privatskolor är kostnaderna naturligtvis högre. Jag vill dock nämna att inte alla privatskolor har uniform. Verdala har det t. ex. inte.

annons