31 januari 2017

Otur

I fredags hände något som bör undvikas till varje pris men som skedde ändå – ett ögonblicks verk. Min son brände nämligen sin hand på spisplattan! Jag hann precis se det hända och vi spolade genast kallt vatten på hans hand i några minuter. Vi hade aloe vera hemma så vi satte på det.

Lyckligtvis är vår granne apotekare så sedan knackade jag på hos henne för att be om hjälp. Hon gav oss en kylsprej som vi använde och sedan hjälpte hon oss att ge honom flytande smärtstillande. Hon hade också en kräm som hjälper hud att läka så vi kletade på den med. Sedan fick jag och min man turas om att blåsa på hans hand eftersom det lindrade. Vi fick inte sluta för då sade han ”blåsa!”. Jag höll på så länge att jag blev yr i bollen.

Det blev med andra ord en konstig kväll utan något riktigt fredagsmys. Eftersom det hela hände vid åttatiden på kvällen kunde vi inte gå till apoteket runt hörnet där det brukar finnas en läkare. Faktiskt brukar de flesta apotek ha en läkare på plats så det är aldrig svårt att få tag i läkarhjälp. Vi kunde förstås ha åkt till akuten på sjukhuset Mater Dei, men vi kunde se att det inte var så allvarligt att det behövdes.

Gick till läkaren

På lördag morgon svar han glad och lekte som vanligt, men höll instinktivt upp handen.

På förmiddagen klockan elva visste vi att det skulle finnas en läkare på apoteket så vi gick dit. Sonen var glad så länge vi satt i väntrummet.

Själva läkarbesöket var dock väldigt underligt. Vi hade läst att man absolut inte ska göra hål på brännblåsor eftersom det ökar infektionsrisken, men det första läkaren gjorde (efter att ha blåst en ballong till sonen) var att sticka hål på blåsan! Sedan tyckte han att besöket var över och visade oss ut ur undersökningsrummet medan han tog fram en kräm som han tyckte vi skulle köpa som hette Biafine. Han sade att innehållet i blåsan skulle rinna ut och att vi sedan skulle sätta på krämen. På ett öppet sår? Skulle vi inte sätta på bandage, då? Vi fattade ingenting och kände oss utkörda innan vi fått klarhet.

Vår son var arg på läkaren och satt kvar i vagnen när vi kom hem. Han höll i en bit gasbinda som han fått av läkaren och vi lät honom göra det ett bra tag eftersom vi ville att såret skulle vätska ur sig så mycket som möjligt. Sedan tvättade jag det med tvål och vatten innan jag satte på krämen.

Efter att ha läst ännu mer på nätet och pratat med en svensk tjej här på Malta som råkat spilla kokande vatten över sin fot för några månader sedan, var jag ännu mer övertygad om läkarens inkompetens. Jag knackade på hos grannen som jobbar som apotekare bland annat på det apotek vi var på och känner till läkaren. Hon blev väldigt förvånad över att han stuckit hål på blåsan eftersom hon också kände till att man inte bör göra det. Hon lovade att ta upp det med honom och rekommenderade andra ställen vi kunde gå till med vår son. 

Åkte till sjukhuset Saint James

I söndags åkte vi till Saint James Hospital, ett privatsjukhus med gott rykte. Det ligger centralt i Sliema, vilket ju är smidigt.

   

Det var fint och lugnt i väntrummet och barnen var på gott humör.

Värre blev det förstås när vi kom till undersökningsrummet. Sonen anade oråd och började genast gnälla och trilskas. När läkaren kom blev vi förvånade. Hon gick nämligen på samma linje som lördagens läkare för hon tyckte att den nu påfyllda brännblåsan skulle tömmas. Hon menade på att det förmodligen fanns var därinne och att en infektion säkert var på gång. Dåliga nyheter, med andra ord. Vi hade hoppats att slippa utsätta honom för fler punkteringar.

Efter en kort diskussion gick vi med på det och fick hålla fast vår rasande och ledsna lilla pojke som skrek så det knappt gick att höra sina tankar. (Nej, det var inte läge att ta några bilder.) Men personalen var väldigt proffsig och bra på alla sätt och vis. De gjorde hål på blåsan och tömde den med en plastspruta. Sedan satte de på ett tjockt lager med Biafine (som ska underlätta läkning och motverka infektion) innan de satte på en kompress och bandage. Det blev jättefint och vi var nöjda med den hjälp vi fått. De ville att vi (jag) skulle komma tillbaka varannan dag för att en sköterska skulle kunna tvätta rent och lägga om bandaget. Diagnos? Andra gradens brännskada med planerad behandling i två veckor.

Efteråt hade vi tänkt ta en glass på Times Square – restaurangen och glassbaren där vi brukade äta när vi bodde på hotell Astra i oktober. Men sonen var så utmattad av den både fysiska och mentala ansträngningen inne hos läkaren att han slocknade i vagnen flera timmar innan hans middagslur brukar inträffa. Så vi lämnade restaurangen lika fort som vi kommit dit. Det beslutet föll inte i god jord hos vår dotter som inte alls förstod att glassen i första hand var tänkt för lillebrors skull. Hon satte därför igång STORA GNÄLLET med inslag av gråt, skrik och oförmåga att röra sig framåt. (Ni som är föräldrar själva förstår säkert precis vad jag menar.) Min rynka mellan ögonbrynen blev därför tillfälligt ännu djupare än vanligt tills vi lyckats komma på bussen hem. (”Gud giv mig styrka”, typ.)

Åter till Saint James Hospital

I dag var det så dags för ett återbesök till sjukhuset och den här gången fick jag åka själv. Jag såg inte fram emot det och hoppades att inte blåsan hade fyllt på sig igen så att de inte skulle behöva tömma den. Jag berättade inte för sonen vart vi skulle men sade att vi skulle byta bandage. Han anade nog lite oråd och sade att han inte ville det, men protesterade inte.

Det var gratis wifi på sjukhuset så i väntrummet fick han sitta och titta på Youtubeklipp för att han inte skulle börja fundera för mycket. Vi fick vänta i 45 minuter eftersom vi inte hade någon bokad tid.

Sköterskorna var väldigt snälla och bra med honom. Någon ny punktering behövdes inte som tur var, så de behövde bara ta bort den gamla omläggningen, tvätta rent och sätta på nytt.

Min son protesterade lite och sade ”aj!” – mest för saken skull, tror jag, för ont tror jag egentligen inte att han hade. Men man kan ju tycka synd om sig själv ändå. De tre sjuksköterskorna tyckte att han var så fin och söt så han gjorde nog det mesta av det, har jag en känsla av. Vi fick en ny tid för omläggning på torsdag eftermiddag. Efter att ha fått sitt nya bandage var sonen jätteglad, smällde av ett jätteleende och sade ”bye bye!” så att sköterskorna nästan dånade av hans charm.

Den här gången somnade han inte efteråt så vi gick och tog en glass  på Times Square som planerat. Det var en perfekt dag för en glass för det var varmt och solen sken så att det kändes som att sommaren var på väg tillbaka.

Efter det fick jag växla till min 50-centare för att han skulle åka häst och vagn – det hör till.

Efter det hade jag tänkt att han skulle få leka på lekplatsen, men han hade ingen lust med det.

Istället styrde han stegen nedför en vindlande ramp som leder ned från strandpromenaden ned till vattnet. Just här hade vi aldrig varit förut så det var kul att gå dit. Här har vattnet gröpt ur större och mindre håligheter och rännilar i klippan. Här hade jag aldrig kunnat gå med kryckorna för tre månader sedan.

                                                                                                                                   

Vi utforskade en stund och beundrade vågorna innan vi gick tillbaka uppför rampen tillbaka till strandpromenaden.

”Jag vill hem”, bad min son, så vi gick till busshållplatsen och väntade på vår buss. Han somnade i vagnen innan den kom. 

Billigt att gå till läkaren

För er som undrar så kostade läkarbesöket på sjukhuset 25 euro. Att byta bandaget hos sköterskan i dag kostade 10 euro. Det mindre lyckade läkarbesöket på det lokala apoteket i lördags kostade 20 euro. Med andra ord är det bättre att betala fem euro mer för värdigt och bra läkarbesök på Saint James Hospital – åtminstone om det gäller mer allvarliga saker som en brännskada. Till apotekets läkare kan man gå för enklare saker som inte kräver några större åtgärder, tycker jag.

Vi tog för övrigt en ordentlig försäkring innan vi åkte hit, så vi får väl se om vi får alla utlägg ersatta.

27 januari 2017

Soligt och varmt

Ibland känner man bara för att byta miljö. I går var en sådan dag. Det var varmt och soligt och jag hade lust att gå lite längs strandpromenaden. Dessutom hade  jag ett ärende jag behövde uträtta.

Min son älskar att springa där och att titta på vattnet så jag tror han njöt av det lika mycket som jag. Eftersom han vet att det finns karusellbilar att åka styrde han stegen mot dm så fort vi kom av bussen.

Fast just bilen funkade inte så det fick bli häst och vagn istället.

   

Vi stod länge och beundrade vattnet. Det kanske bara är jag men jag förväntar mig att en sjöjungfru när som helst skulle kunna komma upp här.

      

En glass måste man få när det är så fint väder.

Efter att jag köpt vitaminer och annat smått och gott på Holland & Barret ville jag ta en promenad. Det var bra tajming för samtidigt tyckte min son att det var dags för en liten tupplur i vagnen. 

Både folk och fä uppskattade solen.

   

Det som är bra med att vara i Sliema när det är dags att hämta på förskolan, är att man kan ta buss 14 direkt till skolan. Bussen stannar vid alla skolor i Pembroke: St Michael, St Andrew, St Clare och så vår skola Pembroke Primary. Perfekt!

25 januari 2017

Ständigt rinnande näsa

Min man är det synd om, och det har det varit i princip sedan vi kom hit till Malta i oktober. Varför då? Jo, för av någon outgrundlig anledning har han haft ständiga problem med hälsan. Ögonen och näsan har runnit nästan konstant, och på nätterna har han legat sömnlös för att han inte kunnat andas genom näsan. Riktigt jobbigt med andra ord.

Så varför är det så här då? Ja, det är just det vi inte riktigt har fått kläm på. Min man är visserligen allergisk mot både, damm, pollen och vissa djur, men vi har inte lyckats härleda orsaken till de här kroniska problemen.

Pollen finns det säkert ute nu. Den här tiden på året är ju ganska regnig och därför frodas all grönska nu, vilket säkert kan bidra. Men min man har störst problem inomhus. Dammigt blir det lätt när man har en stor lägenhet och en trasig dammsugare så att man måste sopa eller dammsuga med röret. Men även när det är städat och vädrat här håller problemen i sig.

Fuktig luft

Kanske är det fukten som är den stora boven i dramat. Som jag nämnt tidigare är det väldigt fuktigt på Malta vid den här årstiden. Det kommer att bli torrare till våren och sommaren, säger de som vet. Vi som är från Sverige är ju vana vid centralvärme och torr luft och vi förstår oss inte riktigt på hur man bäst hanterar det här klimatet. Vår instinkt är att stänga igen alla fönster så att kylan håller sig ute, och sedan sätta på elementen och eller värmen på AC:n. Men så ska man inte göra. Istället ska man vädra varje dag så att fukten kommer ut. Då upplever man också temperaturen som mindre kall.

Att ständigt ha kläder på tork inomhus är inte heller bra. Ibland upplever vi att tvätten aldrig blir riktigt torr. Dessutom bidrar den blöta tvätten till ökad luftfuktighet. Tidigare hade vi förstås alltid torkställningen utomhus eftersom det var så pass varmt och sällan regnade. Men nu när det är svalare och regnar då och då låter vi tvätten torka inne.

En annan dålig ovana vi haft på sistone är att stänga igen dörrarna till de rum som inte används så mycket, som lekrummet. Big no-no! Det har resulterat i ordentliga – men tack och lov – ytliga fuktfläckar på väggen. Vi har dock blivit visade att man lätt kan skrapa bort dem med en torr skrubbsvamp, eventuellt med lite klorin på, så vi har som tur är inte orsakat några stora skador i alla fall.

Ny allergimedicin

Min man var nyss till apoteket där han fick rådet att köpa en viss sorts allergimedicin. Vi får hoppas att den hjälper för den här situationen håller på att bli ohållbar. Att inte kunna sova på nätterna gör ju att man också drar till sig infektioner lättare. Liksom att ständigt använda nässprej som torkar ut slemhinnorna och gör dem sköra. Jag har köpt probiotika också som jag hoppas kan hjälpa till lite. Nu får det vara nog med det här eviga snörvlandet, tycker vi.

24 januari 2017

Pembroke trivsamt område

Nu har jag i och för sig inte varit på så många ställen på Malta, det ska erkännas. Men jag ääälskar Pembroke. Pembroke är ett lugnt, lågtrafikerat område alldeles intill kusten, inte så långt ifrån Swieqi där vi bor. Min dotter går i Pembroke Primary School, närmare bestämt på deras kindergarten 2. Min son kommer att börja på kindergarten 1 inom kort. Eftersom det är jag som hämtar är jag där varje eftermiddag.

Och vad är det som är så speciellt med Pembroke då? Jag tror det är lugnet i kombination med närheten till kusten. Här har man nämligen lagt stenlagda gångvägar som slingrar sig ovanpå den låga växtligheten. Det gör att det är en perfekt plats att promenera på, speciellt om man har barn eller hund. Själv är jag extremt svag för vågor, så jag får verkligen mitt lystmäte här.

Pembroke är framför allt ett bostadsområde med villor som sitter ihop på rad. Några lägenheter finns inte här, vad jag vet. Butiker finns inte heller direkt. Jag har sett någon frisör, järnaffären Pembroke Hardware Store och ett par små källarbutiker som drivs av boende i området. Bara härom dagen blev jag guidad till en butik som inte hört talas om förut. Den heter Granny’s och säljer papper- och kontorsmaterial (framför allt för barn), skoluniformer och lite smått och gott. Himla bra är den, för den har det man behöver för barnens skolgång och den ligger alldeles i närheten av skolan. Det finns också en liten skoaffär i en annan källarlokal.

Ska man fika kan man lämpligtvis göra det på det mysiga och prisvärda kaféet The Hub, som ligger vid Middlesex University, som jag skrivit om förut. Något annat kafé i Pembroke känner jag inte till, men jag vet å andra sidan inte allt.

Jag ville bo i Pembroke redan när vi var i planeringsstadiet för att flytta hit. Egentligen visste jag inte så mycket om området annat än att jag hört att det skulle vara lugnt och trevligt. Det var som att jag kände på mig att det var en plats jag skulle älska. Problemet var bara att det inte gick att hitta något boende där. De mäklare vi pratade med sade att det nästan var omöjligt att hitta boende för uthyrning i Pembroke, och de hade tyvärr rätt. Synd, för det hade varit perfekt att bo så nära skolan men samtidigt kunna ta bussen till Paceville, Valletta eller Sliema vid behov.

Vid skolområdet intill Pembroke Primay School finns en trevlig och välbesökt lekplats med toaletter och wifi.

Men den absolut trevligaste lekplatsen i Pembroke, som är vår favorit av alla vi varit besökt på Malta är utan tvekan den i Pembroke Gardens.

   

Egentligen är det två lekplatser där, en mindre för små barn, och en större.

Den större ligger nära vattnet (men är inhägnad med högt staket) så att man kan beundra vågorna även därifrån.

Promenader längs kusten

I dag kom jag tidigt till skolan och eftersom sonen sov i vagnen passade jag på att ta en promenad på egen hand längs kusten. Den stora grinden till kindergarten, som öppnad klockan 14.15 när barnen släpps ut, ligger alldeles i utkanten av bebyggelsen i närheten av kustpromenaden. Jag är ganska besatt av vågor och kan aldrig få nog av att titta på dem. Jag vet inte om det är tillåtet att surfa utanför Pembroke, men vågorna hade nog varit ganska optimala för det ändamålet. Inte för att jag surfar. Nej, jag nöjer mig med att beundra dessa naturens underverk. Dessvärre går inte havets storslagna skönhet att återge i bild men jag lovar att man nästan tappar andan när de enorma vågorna kommer in mot land med en kraft som är svår att riktigt förstå.

   

Faktum är att jag blev så tagen av deras attraktionskraft att jag glömde tiden en smula och fick väldigt bråttom tillbaka till kindergarten. Endast 13 minuter hade jag på mig, med barnvagn och i delvis i uppförsbacke (och med ett ben som fortfarande haltar ibland). Nix, jag hann inte, men nästan. Dottern stod och höll sin lärare i handen bakom grinden när jag kom. Jag var bara två minuter sen, men det kändes ändå onödigt.

Även i går promenerade jag längs Pembrokes kust, denna gång tillsammans med sonen. Han älskar det lika mycket som jag. Problemet är bara att han inte alltid rör sig framåt, mot målet (som var lekplatsen i Pembroke Gardens), utan stannar och sätter sig i bland när han känner för det. Det är i och för sig mysigt, speciellt när det är så soligt och varmt som det varit de senaste dagarna, men det tar så lång tid.

Utan barn tar det cirka 15-20 minuter att gå från Pembroke Primary School till lekplatsen Pembroke Gardens. Med barn – i alla fall med min son – tar det lätt 45 minuter. Fast huvudsaken är ju egentligen att man får ut något av själva promenaden, inte att man kommer fram. I går bestämde sonen efter ett tag att vi skulle hem istället. Jag var extremt kissnödig och hade egentligen sett fram emot att komma till lekplatsen där det finns jättefina toaletter.

Men istället gick jag till närmaste busshållplats där bussarna 14 och 120 går. Ingen av dem går hem till oss, men man kommer en bit på vägen i alla fall, och det hjälper ganska mycket när ens blåsa håller på att explodera. (Och inte hjälper det att man fött två barn heller!)

Vi hoppade a vid hållplatsen Cassino som ligger precis intill den lilla parken som vi går igenom varje dag och där barnen tycker om att leka. Där passade jag på att uppsöka ett lämpligt avskilt ställe under ett träd och uträtta mina behov. Vaddå, är man desperat så är man! Och dessutom har båda mina barn gjort både nummer ett och nummer två där i buskarna, så nu har vi verkligen markerat revir. :)

Ja, jag älskar verkligen Pembroke. Jag skulle nog kunna bo där permanent, tror jag.

 

22 januari 2017

Ännu en bästis

Redan några veckor innan jul träffade vår dotter en ny kompis på kindergarten. Det var hennes lärare som tipsade mig om att det gick en annan liten svensk tjej i parallellklassen. Hon hade försökt fösa ihop dem på rasterna utan att lyckas.

När jag fick veta vilken den lilla flickan var pratade jag med hennes mamma. Det visade sig att den lilla tjejen och hennes mamma förvisso är svenskar, men dottern är uppvuxen här och pratar bara maltesiska och engelska. Det var ju lite otur på ett sätt. Vår dotter längtade ju efter att kunna prata sitt eget språk. Men på samma gång kanske det var lika bra. För om man kan prata sitt eget språk kanske man inte är så benägen att lära sig engelska, tänker jag.

Ser upp till min dotter

Den andra flickan är hur som helst väldigt förtjust i min dotter och ser väldigt mycket upp till henne. Vi brukar alltid ta sällskap på väg hem och då vill hon alltid hålla min dotter i handen. Min son blir då lite svartsjuk, för han vill ju också hålla sin storasyster i handen. Därför blir det ofta så att min dotter går i mitten, med kompisen på ena sidan och sin lillebror på den andra. Det ser förstås väldigt bedårande ut, och tre små söta blonda barn på rad drar till sig en del blickar, må jag säga.

   

Härom dagen föreslog jag att vi alla skulle fika på The Hub, det trevliga kaféet som ligger alldeles intill Middlesex University, där jag varit ganska mycket. Jag bjöd på varm choklad och cupcakes. Riktigt trevligt!

Just den dagen blev det inte någon lekdejt. Men dagen efter var kompisen på besök hos oss i någon timme efter kindergarten. Tjejerna bråkade en del men lillebror tyckte det var roligt att leka med henne.

   

Fast sedan gjorde de gemensam sak och använde sängen som studsmatta – och jag lät dem.

   

Någon dag senare var min dotter hemma hos henne istället. Min son blev ursinnig för att han inte fick följa med hem till henne och rymde! Han sprang uppför trottoaren som en liten vessla, förmodligen fullt medveten om att jag fortfarande inte kan springa så bra. Han skrek att han saknade sin syster och jag haltade efter och skrek i falsett att han skulle stanna. Jag är helt säker på att hela grannskapet både hörde och såg spektaklet från sina fönster, för så högt skrek vi. Jag var fullkomligt panikslagen eftersom jag inte visste om han skulle stanna innan trottoaren slutade och (den i och för sig ganska tomma) bilvägen tog vid. Men det gjorde han. Tack och lov!

Efter det var jag en arg och dum mamma som stoppade ned honom i den redan fulla vagnen utan pardon. Han somnade av ren utmattning på två röda minuter och det var bra, för det gjorde att jag kunde ta mig en lur innan min man och dotter kom hem ett par timmar senare. Min man var nämligen snäll och hämtade henne på väg hem från jobbet.

Sedan  fick jag veta att tjejerna hade haft jättekul med både smink, nagellack och bad med vattenpistoler. Jag tycker synd om mamman som fick  ta hand om röran efteråt. Mamman avslöjade förresten att min dotter hade sagt en hel mening på engelska!