Stressad eller Avstressad

• Inlägg av: Åza Brennander
• Datum: 5 september, 2019
• Kategori: Okategoriserade
• Se alla 12 kommentarer

Jag har ett brev som jag har sparat sedan i somras. Ett brev som jag fick när jag var som sjukast och nyss fått käftsmäll efter käftsmäll samtidigt som allt fortfarande var kaos med vår lägenhet och vi inte kunde flytta in. Ett brev som berörde mig djupt och betyder oerhört mycket. Ett brev som jag sparat, läst många gånger och som fortfarande betyder mycket.Det brevet vill jag dela med mig av det ikväll och kanske känner någon mer än jag igen sig och finner styrka i det en ”icke längre stressad stressoman” skrev till mig av omtanke när jag mådde som sämst.
<3//Å

”Hej,
Jag är inte säker på vad det exakt är jag vill säga eller skriva, men tänker på dig ofta för jag ser så mycket av min förra sommar i din…..där du är nu. Inte i sakerna som du gör eller de platser du befinner dig. Men i måendet. Sättet att hantera eller framförallt reagera på saker. För det är det som är det jobbiga med vårt tillstånd. Man reagerar på allt och alla. På saker och situationer som man inte gör annars.

Jag har absolut fortfarande mina dåliga dagar och perioder. Men de kommer mer sällan och är mer kortvariga. Samt att jag är medveten om både när jag är på väg åt ”fel håll” och jag är definitivt medveten de gånger jag hamnar där. Det är då jag måste ta fram mina verktyg och använda mig av den enda taktik som faktiskt fungerar. Boka av, koppla ner, signa ut och ha en dag som jag inte hanterar på något annat sätt än att ta den som den kommer. För mig är det ett måste och enda sättet.

Igår kväll när jag gick med hunden på stranden sent på kvällen så insåg jag att det är första gången på jag kan inte komma ihåg när som jag promenerade utan den gnagande känslan av att ha en tid att passa, någon att ringa, någon fråga som skall besvaras, någon lösning som skall kommas på under promenaden……jag var helt enkelt ”bara” ute på en hundpromenad.

Ett år och tre månader har det tagit dit. Om jag ser mig själv som frisk. Ja det gör jag…..men utan att veta eller varit i den situationen så skulle jag vilja säga att det är som att vara en nykter alkoholist. Jag är en icke stressad ”stressoman” …just nu. Om jag tror på mig själv…ja det gör jag. Men jag vet trots allt inte vad livet har att erbjuda resten av tiden och jag kan inte säga att jag aldrig kommer att hamna där igen.

Stod i duschen igår och konstaterade att jämfört med för ett år sedan så har jag numera ärr både på insidan och utsidan som alltid kommer att vara en del av den jag är och som definierar mig som person. Saker jag trott varit personlighetsdrag hos mig är inte det. Det har varit stress.

Jag är en person som alltid går i rask takt oavsett mål eller ärende för det är sådan jag är. Nej – det är stress och rastlöshet.

Jag är en person som har ändlöst med energi och ett driv som aldrig tar slut. Nej – jag är absolut en person med driv, men jag har också varit en person med en oförmåga att säga nej. Med rädsla för att göra andra besvikna.

Jag är en person som alltid är glad. Nej  – det var ett skydd. Ett sätt att överleva för att slippa känna efter hur man egentligen mår.

Det senaste året har jag och min respektive mer än en gång haft en diskussion som går ut på att han tycker att jag blivit egoistisk. Och det stämmer att jag har blivit bättre på att prioritera MIG. Något som aldrig har existerat förut.

Jag har alltid hamnat längst ner på min egen lista. Är alla andra glada så har jag inbillat mig att jag är glad och mår bra. Jag har i princip inte haft något eget intresse, alltid varit den som vabbat, alltid avstått saker och varit med barnen istället för att skaffa barnvakt (det innebär nämligen att man måste fråga om hjälp och vara till besvär), aldrig varit ute på tjejkvällar för jag har fått dåligt samvete över att jag inte spenderat tiden med familjen.

För ett år sedan fick jag bestämma mig för att det är inte fel att ibland vara ”egoistisk”. Mitt sätt att ta hand om mig själv.

Om det varit lätt eller friktionsfritt? Absolut inte. Snarare tvärtom. Vi har inte haft så mycket konflikter sedan småbarnsåren.

Jag ställer mig ofta frågan om jag gör saker för att jag vill och mår bra av det….eller om jag gör det för att det är vad jag tror att andra förväntar sig och att de ger mig dåligt samvete om jag inte gör det. Jag kan vare sig ta ansvar för andras handlingar, reaktioner eller agerande….det kan bara de själva göra.

Jag förstår att lägenheten i Spanien och det som hänt där är så extremt frustrerande och det är helt sjukt allt som blivit fel och inte gått er väg. Jag ser dock också hur det påverkar dig och hur du reagerar. Din frustration, den inre stressen som blir när inget tycks bli som man planerar. Man brukar säga att planer är till för att ändras. Ja, men inte om man är stressad inombords för det har man inte tid med.

Har varit bortrest i två dagar tillsammans med mina två närmsta vänner. Den ena av mina väninnor och jag har en väldigt speciell vänskap. Låter säkert konstigt och kanske väldigt onormalt, men hennes och min relation är mer än bara vänner på något vis. När vi ”bråkar” så gör vi det som man gör med den man lever ihop med. Min man är min livskamrat. Min väninna är min pusselbit.

Svårt att förklara och jag tror att jag aldrig beskrivit det för någon. Jag lärde känna min väninna för fyra år sedan och snabbt ledde det till en vänskap som jag aldrig haft tidigare i mitt liv och helt plötsligt fanns där någon som i alla situationer gör mig lugn. Hon är min pusselbit.

Vi kan inte ha något osagt mellan varandra och när vi har våra diskussioner så har vi båda alltid ett enormt behov av att ses, för när vi ses fysiskt så infinner sig alltid en känsla av att allt kommer att ordna sig bara vi har varandra.

Jag är så oerhört tacksam att jag har henne. Nu i helgen övernattade vi ett tjejgäng och på natten när vi lade oss efter ett par glas vin så lade vi oss först på en av 90-sängarna bredvid varandra för att prata en liten stund innan vi gjorde oss redo för att sova. Vi har tyvärr ganska synkade liv och de tillfällena kommer inte så ofta när vi kan umgås utan tider att passa så när vi ligger där så känns det som om det är vi i vår lilla bubbla och inget annat spelar någon roll.

Hon frågade då mig om jag känner mig frisk. Svaret blev ja…..men med eftertänksamhet. Jag svarade att jag kan inte veta om det stämmer, och det kanske är fel att säga för det är ingen erfarenhet men jag skulle vilja säga att tillstånd och ”fenomenet” känns som om att jag känner mig som en nykter alkoholist. Jag är just nu en avstressad stressoman. Men det finns ingen garanti för ”återfall” och jag kan inte leva mitt liv helt precis som innan utan måste tänka mig för ibland. Det är nog så det är.

Det är också en fascinerande upplevelse att känna så stark medkänsla och omtanke om någon som jag visserligen känner men som jag egentligen bara följer i sociala medier. Du är ofta i min tanke för jag önskar inte ens min värsta fiende att hamna i utmattningsträsket, speciellt inte när livet ”hopar sig” som det gör för dig just nu.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur det verkar som om att oturen eller situationer avlöser varandra när man befinner sig i det tillståndet. Du radade upp din vecka och för mig så har de senaste två åren inneburit bruten fot, abort, sexuella trakasserier, utmattning, olycka, så kallade vänner som sviker och säger upp bekantskapen…..

När den där Niklas började kommentera på din Facebook så infann sig ett enormt försvarsbehov hos mig för jag tyckte att han agerade för bedrägligt och osmakligt, men jag tänker att det finns bättre sätt att stötta dig på än att kommentera i sociala medier.

Jag hoppas att du känner dig bättre fysiskt idag och att det går framåt med lägenheten.

Ta hand om dig.

Många kramar…..”

Kommentera (12)