Jag har en bekant, någon jag känner från förr. Jag vet att hon läser min blogg och ibland hör hon av sig. Det gör mig glad men också fundersam och alltid berörd.
Jag minns henne som klok, framgångsrik, välutbildad och vacker, ja ganska perfekt om du frågar mig. Jag vet att hon gifte sig och skaffade två fina barn, självklart en av varje, att hon fortfarande lever med samma man och bor i ett vackert hus vid havet.
När jag under åren som gått sedan vi träffades sist sett bilder från hennes perfekta liv med sin perfekta familj har jag tänkt ”så lycklig hon måste vara”…
Igår när jag skrev inlägget om att jag BORDE vara lycklig hörde hon av sig och jag har fått lov att dela med mig av hennes historia här ikväll…
”Hej Åza,
Nu är det jag som skriver igen. Tänker på dig mellan blogginläggen och ser ju bara ditt liv från åskådarbänk….och det du väljer att dela med dig av. Idag läste jag om att inte känna sig lycklig fast att man ”borde”.
Tisdagen innan påsk 2018 blev jag hemskickad från jobbet. Har varit sjukskriven på heltid fram till mitten av september. Började då jobba 25% och gjorde till slutet på nov då jag gick upp till halvtid. Det som absolut aldrig skulle hända mig, för jag älskar att jobba och ha sju järn i elden, Just det hände.
Jag kämpade emot länge…..hela våren, hela sommaren tills den dagen då jag fick acceptera att min kropp var utmattad. Nä inte kroppen. Hjärnan. Dåligt minne, dålig sömn, hittar inte ord, irritation, frustration, blackout, jag har missat delar av samtal, oförmågan att koncentrera mig längre än 15 minuter……misslyckandet.
Att bli fråntagen möjligheten att prestera, att vara duktig, att leverera. Hur tänkte de när de menade att jag skulle vila på heltid?? Man ser på sina barn och vet om att man älskar dem till månen och tillbaka men man kan inte känna känslan på riktigt. Avtrubbad, likgiltig….kroppen orkar inte med känslorna.
Ett år senare. På god väg tillbaka men det är få dagar, få stunder jag känner lycka på riktigt. Fast att jag borde.
Jag tror att inre stress, den som vi sällan är medvetna om helt, hindrar oss från att känna lycka. Istället ställer kroppen in sig på flykt…..i form av irritation, ilska, frustration…..
Var rädd om dig Åza det finns bara en av dig!”
Jag blev mycket berörd av meddelandet och hörde varningsklockor ringa när jag kände igen mig i mycket av det min perfekta vän från förr beskrev.
Det jag reagerade starkast på var inte symptomen hon beskrev, det var istället att HON, min perfekta och framgångsrika vän från förr drabbats så hårt!
Jag skrev ett långt svar till henne och hon delade generöst med sig av ännu mera tänkvärt… Även det meddelandet vill jag dela med dig ikväll för jag tror att jag är långt ifrån ensam om att att beröras (och få en ordentlig tankeställare) av min perfekta väns historia.
”Jag gissar att tanken flyger förbi då och då men du vågar inte fånga den. Inte jag. Inte nu. Nu är ingen bra tidpunkt för jag måste det ena och det andra. Kanske har du till och med tänkt ”är det så här det känns när man inte orkar gå upp ur sängen?”. Du tillåter dig inte känna för du har inte förmågan just nu. Vi gör oss oförmögna att känna på riktigt för annars hade vi kraschat för länge sedan.
Är glad att du rensar bort energitjuvar. Och oftast är inte de största de man först trodde. Och det som tar energi eller är ”för mycket” är garanterat inte de saker som är de uppenbara energitjuvarna i andras ögon. Glöm aldrig att det är bara DU som vet vilka dina energitjuvar är och vad du mår bra av.
I början hade jag så kallade ”Glädje tåg”. Dagar som var riktig bra. Jag var nästan speedad och kände att jag är inte alls sjuk, nu vänder det. För att krascha dagen efter.
En dag i maj tog mina två närmsta vänner tag i mig och sa ”vi tänker inte åka med på ditt happy train fler gånger. Du är sjuk!”. Jag blev förbannad och idiotförklarade dem. De har fått utstå mycket och ändå stannar de kvar.
Den dagen man accepterar att man är sjuk och ser att man inte varit sig själv på ett bra tag är avgörande. Man funderar, tänker efter och kan inte komma ihåg när man senast var sig själv. Det är en käftsmäll men ack så viktig. Tro det eller ej.
För åtta veckor sedan var jag med om en ridolycka. Som kunde kostat mig livet. Alla tycker jag haft tur….jag tycker bara jag haft otur. Vad det gett mig? Insikten att livet är alldeles för kort för att kompromissa sig själv.
Vet att du också haft ett supertufft år och jag hoppas verkligen att 2019 blir ett bättre år för dig också. Det är du värd!!! Det är vi värda!”
Dela gärna till den som behöver få en tankeställare och också är värd ett bättre år… //Å
Klockan är bara lunch och jag har redan skrattat högt två gånger idag. Ena gången var precis nyss när jag tog en bild med min tillfälliga gamla Hedenhös-telefon och insåg att jag ser ut som en joddlande tyrolerflicka från Österrike i min ytterst märkliga frisyr för dagen. Jag får skylla på att jag var fullt upptagen […]
Read More