Usch, fy och blä. Idag har jag tagit årets första fästing på Råttan. Den jäkeln hade dessutom satt sig i örat på henne så det krävdes en fast hand och en lugn röst för att få tag i den.
Efteråt for hon (Råttan alltså, inte fästingen som snabbt spolades ner på toaletten) omkring som en furie och slickade mig överallt hon kom åt för att bedyra sin kärlek och förvissa sig om att jag inte var arg på henne eftersom jag just gjort henne illa i örat.
Men säg vad en bit spansk lufttorkad skinka inte förlåter.. 
Tror aldrig jag har varit med om att plocka fästingar i slutet av MARS. Brukar ge Inez en fästingtablett i början av maj normalt men nu funderar jag på om jag måste ge den tidigare? Det är ju rätt starka rackare de där tabletterna så helst vill jag bara ge en som håller i sig över sommaren.
Ett annat otyg som också drabbat mitt lilla Hjärta är pollenallergin. Även den kom exceptionellt tidigt i år! Det är lite ”roligt” för när Råttan börjar svullna upp i ansiktet, får röda ögon och klia sig maniskt vet jag att det inte tar många dagar innan svägisen (som också är känslig mot pollen) gör detsamma. 
Eller kanske inte kliar sig maniskt.. Fia har tack och lov en impulskontroll som gör att hon inte lägger sig på rygg, ålar runt som en besatt, tjuter av vällust så fort hon får tillfälle och spatserar runt med skrapsår i ansiktet. Men svullen och rödögd det blir hon.
De första åren innan jag förstod att Råttan lider av pollenallergi var förskräckliga. Hon svullnade upp till oigenkännlighet och for så illa av sin klåda att hon varken ville äta eller lämna sin bädd. Men i samråd med veterinär har jag på senare år satt in kortison på henne ett par veckor efter att hon börjat uppvisa symptomen och det har visat sig fungera jättebra.
Eftersom kortison inte är särskilt bra att ge under lång tid brukar jag avvakta så länge som möjligt och runt påsk brukar det vara dags. I år var det oundvikligt att vänta så länge.
Nu har hon knaprat piller i snart tre veckor och mår prima. Klådan är borta, pälsen är len, hon luktar inte illa längre, ögonen är fina och aptiten stor. Så nu är det bara att knapra på tills allt står i full blom och hoppas att den lilla kroppen inte tar stryk av kortisonet. //Å
Kommentera (8)Tänk att det redan har passerat en vecka sedan jag lade mig under kniven på Reformkliniken! Det känns faktiskt smått otroligt, i alla fall tills jag ser mig i spegeln… Men man kan lugnt säga att det går åt rätt håll med tanke på hur tillståndet var för sju dygn sedan.. Jag har faktiskt svårt att […]
Read MoreTårarna sprutar och jag kan inte sluta gråta. Har just haft ett långt samtal med veterinären som berättade att Inez fortsatt har mycket ont trots att de har maxat smärtlindringen. Hon sa också att eventuellt har hon både bukspottkörtelinflammation OCH diskbråck men det vet vi först efter svar på blodproverna från Tyskland nästa vecka och […]
Read MoreDet började igår med att Råttan, som ALDRIG nekar en promenad oavsett väderlek, stretade emot och ville gå hem på morgonpromenixen. Inte ville hon äta sin frukost heller och när vi kom till kontoret hälsade hon inte ens på Sofia utan gick direkt och lade sig.Framåt förmiddagen började hon skaka som att hon hade feberfrossa […]
Read MoreFör drygt ett år sedan började jag gå och prata med någon. Jag kallade det för terapi men egentligen tror jag det kallas coaching. Fram till dess hade jag nog mest fnyst på näsan och tyckt att det var ganska tramsigt att behöva en terapeut eller coach eftersom jag menade att prata gör man väl tillräckligt med dem som står en […]
Read More