Igår landade sonen hos mig för några veckor. Vi har massor med roligheter på agendan och jag har verkligen sett fram emot allt kul vi ska göra tillsammans. Eller??? Det började nämligen inget vidare i morse. Tim hade nämligen i ett svagt ögonblick innan vi sa godnatt (före han skvätte tandborstvatten på mig) lovat att ställa upp som löpcoach på min och Råttans morgonrunda. Så när jag vaknade snörade jag direkt på mig joggingskorna och ropade glatt och muntert på min son utan att få något svar..Efter så där fyra-fem muntra utrop började som vanligt min ton ändras och rösten höjas några oktaver i taget samtidigt som hot om än det ena, än det andra varvades med ”snääääälla”. Han hade ju LOVAT men det enda han ville var att sova och det enda jag ville var att få lite pepp och råd i spåret. Slutligen fick jag i alla fall med mig honom och fem kilometer senare var vi faktiskt båda glada, muntra och vänner igen. Trägen vinner. ;-). Dessutom testade jag tipset gällande att ha magväskan i svanken och det visade sig vara riktigt lysande. Dessutom uppmärksammade jag att det var fler i spåret som bar den så vilket kan tyda på att jag (hur smärtsamt det än känns att erkänna) har burit den fel… Oavsett fram eller bak så upplyste mig löpcoachen om att ha aldrig kommer bära något liknande..Nu är det dags för middag på ”Bästkusten”. Trevlig kväll. Kram Å
Kommentera