I natt hade jag svårt att sova. Har haft mardrömmar som handlat om döden. Jag tror det är det undermedvetna som fortsätter bearbeta det hemska som skett, även i sömnen.
Ett annat sätt för mig att bearbeta det som för varje timme blir mer och mer verkligt var att åka ut till kyrkan där C kommer vila. Där tände jag ett ljus för henne och knäppte mina händer.
Foto: Prästen Daniel
Ljusen brann under hela gudstjänsten vilken avslutades med att klockorna ringde för C. Det var fint och vackert.
När jag, mamma Ann-Britt, Pappa Kent och Carins bror Leif kom ut ur den vackra medeltidskyrkan hade solen tittat fram och på något märkligt sätt värmde den även upp våra sorgsna själar.
Eftermiddagen har jag tillbringat med Råttan i soffan och avverkat de sista 8 avsnitten av julkalendern. Jag förstår om det låter lite udda men jag har inte missat en julkalender så länge jag kan minnas och därför var det efterlängtat och ett skönt sätt att rensa tankarna.
Ikväll lagade jag en god middag till mig själv och denna vill jag verkligen tipsa om. Snabbt, gott och enkelt. Perfekt när man inte är på topp men ändå vill ha något gott i magen. Det du behöver är räkor (jag tog en näve av ICA:s handskalade på burk), grön sparris (fuskade även här med fryst), finhackad dill, spaghetti och en burk av Arlas färskost med fruktig curry.
Under tiden som pastan kokar låter du färskosten puttra och sparrisen koka 1.5 min. Blanda därefter i så mycket räkor du vill ha i färskostsåsen och någon matsked dill. Obs! Låt inte räkorna koka, bara bli varma! De blir små och sega om de får koka. Lägg upp på tallrik och servera med sallad, citron och sparris. Supergott och kalasenkelt!
Bon appétit!
Trevlig kväll!
Kram Å
Kommentera
Stort tack för alla fina hälsningar på Instagram, Facebook och mejl. Jag är uppriktigt rörd över all kärlek och omtanke som ni har berikat mig med. Någon skrev att det är viktigt att även tillåta sig att känna glädje över dem som finns kvar mitt i sorgen, för självklart vill inte de som lämnat oss att vi bara ska vara ledsna och sörja.
Gårdagen blev inte som någon i familjen trott eller hoppats. Det var nämligen dessutom min mammas födelsedag och för henne startade dagen på ett sätt som ingen kan önska sig. Det var ju hon som tog nyckeln och gick till min gudmor för att kolla varför hon inte svarade i telefonen. Carin som alltid svarade om hon inte var ute på någon av sina dagliga promenader runt Lidnäs förstås…
Även om födelsedagsfirandet inte blev som vi planerat fann vi stöd och styrka i att bara vara tillsammans. Gråt varvades med skratt, minnen med anekdoter och framförallt tror jag att vi alla kände in och värdesatte den starka kärlek som präglat och präglar vår familj i med- och motgång.
Älskade mor fick ett par pälsboots i rosa och guld från Love Forever av mig, Tim och Råttan. Inez hade nog gärna behållit dem själv med tanke på vilka avundsjuka blickar hon slängde på mormor..
Broder Fredrik var kanske inte så avundsjuk på pälsbootsen men däremot gjorde han vad han kunde för att få vara med och lösa barnens knep och knåp tillsammans med födelsedagsbarnet.
Födelsedagsbarnet i sin tur hade fortfarande inte givit upp tankarna på en konsertpianist i familjen och gjorde vad hon kunde för att inspirera Elwin, vilket gick sådär. Mig gav hon upp om för många herrans år sedan och även om Tim har talang för både sång och spel är det helst på ishockeyplanen han lirar.
Grattis Världens Bästa Mamma, du fick inte riktigt den födelsedag du hade önskat men tillsammans gjorde vi det bästa av situationen och vi fick ju i alla fall vara tillsammans. Det var bara en som saknades.
Kram Å
KommenteraJust nu är det tungt. Tungt, tomt och tragiskt. Ofattbart tragiskt.
Igår drabbades nämligen familjen av ett högst oväntat dödsfall och jag är så enormt ledsen djupt in i själen över detta. Även om döden är något som slutligen drabbar oss alla så inträffade den i detta fall för tidigt och helt oväntat.
Sedan jag föddes har det nämligen funnits med en unik människa i mitt och min familjs liv. Hon har vakat över mig, bannat mig och älskat mig från den första stund jag slog upp mina blå. Framförallt har hon alltid funnits där och jag inser nu att jag alltid har tagit henne för given. Det kan jag inte göra längre för igår hittade min mor henne livlös i sitt hus, det stora vitkalkade huset med röda dörrar, vilket ligger i den lilla by jag växt upp i. Huset jag själv hittade till när jag bara var ett par år gammal för att jag visste att någon som älskade mig bodde där.
Hon som älskade mig hette Carin och var min Gudmor.
Carin har alltid funnits med oss. Jular, midsommaraftnar, födelsedagar, namnsdagar (vi hade båda samma mellannamn) m.m. Hon var inte bara Gudmor till mig, hon var en del av vår familj och kommer så alltid förbli.
Just denna julen umgicks vi på juldagen och av någon oförklarlig anledning hade jag inte bråttom någon annanstans utan dröjde mig kvar betydligt längre än jag tänkt mig. Efter middagen hämtade jag julklappen jag alltid ger Carin. Denna gången blev det en av de egenhändigt gjorda julgrupperna som jag så stolt visat upp.
Carin blev jätteglad och Tim var stolt över att han hade bidragit med mossan. När mamma och pappa igår väntade på ambulansen hade de sett att min julgrupp/ljusstake stod framme. Alla fyra ljusen var nedbrunna och det gör mig så oerhört glad att veta att min älskade Gudmor tänt gåvan hon fått av oss.
En gåva från Carin som jag har sparat är tyrolerklänningen på bilden nedan. Jag minns än idag hur oerhört fin jag alltid kände mig i den och när jag bar den var jag lite extra mycket Carins flicka.
Sist jag träffade Carin var i tisdags. Hon och föräldrarna vinkade av mig vid tåget när jag skulle till Stockholm. Det var kallt så de satt kvar i bilen men vi vinkade till varandra och önskade gott slut och gott nytt.. Jag ville gett henne en kram men eftersom jag var förkyld avstod vi från det. Vad jag önskar nu att jag inte hade varit förkyld.
Jag önskar också att jag lyft luren eller tittat förbi Carin alla de gånger jag tänkte att jag skulle göra det men lät något annat komma emellan. Och jag skäms lite över att det inte blev oftare samtidigt som det känns som igår jag klippte pappersdockor tillsammans med Carin. Pappersdockorna som jag vet fortfarande ligger kvar i lådan i köksbordet vid platsen jag alltid satt när jag drack apelsinsaft och mumsade i mig Noblesse.
Igår samlades familjen för att stötta varandra, hedra och minnas Carin. Även Tim anslöt trots att det inte är mammadagar eftersom också han varit en av Carins ögonstenar. Alla kände att hon på något märkligt sätt fortfarande fanns med oss och vi är övertygade om att hon kommer fortsätta göra så under lång tid framöver.
Älskade Carin, den bästa Gudmor jag kunnat ha, vila i frid. Vi ses i Nangiala.
/Din Åza
God eftermiddag kära du! Hoppas att du som jag njuter av ledighet och kvalitetstid. För min del har det blivit mycket stallhäng de senaste dagarna och ingen kan vara lyckligare än jag över det. Att bara mysa runt bland hästarna, lyssna till hur de tuggar på sitt hö, skrapar med hovarna och att klappa en […]
Read MoreNytt år, nya förväntningar och nya löften… Återkommer i ovanstående ämnen men prioriterar just nu att umgås och ha det mysigt men några bilder från gårdagen hinner jag självklart bjuda på! Gott nytt år fina du! Nyårsfesten hölls hemma hos vännen Jocke och killarna hade fixat och donat hela eftermiddagen så att allt var klart […]
Read More