För tre veckor sedan var Tobias och jag på vårt första parterapisamtal och om jag ska vara riktigt ärlig gick jag inte dit med några större förhoppningar om att det skulle leda till något bra för oss som par.
Med facit i hand kan jag t o m erkänna att min känsla snarare var att samtalet skulle vara början på slutet än början på något bättre.
Men när vi lämnade mottagningen kände både T och jag att vi både kommit till nya insikter om oss som par och kände förhoppningar om att kunna hitta tillbaka till kärleken. Och faktum är att något nytt, bättre och fint har spirat sedan dess.
Sedan är vi såklart inte mer än människor och bara för att vi har träffar en psykolog är såklart vår relation inte friktionsfri, vilket det fullständigat meningslösa bråket som blossade upp vid tandborstningen igår tydligt vittnar om. 
Men faktum är att tjafset igår inte kunde kommit lägligare för det gjorde att vi kunde verkligen ge ett praktexempel på när det låser sig ordentligt mellan oss, ur bådas synvinklar. 
I morse steg in på mottagningen som fröken surtant och herr surgubbe men ut som två muntergökar med känslan av att vi förstod varandra och att båda hade rätt igår (men jag hade såklart liiiiite mer rätt enligt min tolkning).
Parterapi har verkligen givit en ny dimension i vår relation och om du frågar mig idag tror jag faktiskt att vi kommer fixa det här tillsammans. Med vår goda vilja, förståelse för varandra och lite hjälp på traven i rätt riktning förstås. Nu ska vi ”träna” några veckor på egen hand så fortsättning lär följa… //Å
Hoppas ni lyckas med allt. Ni är så fina ihop.
Tack snälla du.?❤
Vad konstigt livet är egentligen när andra ibland måste peka på det uppenbara. Man ser det inte själv utan låser fast sig helt i sin egen syn på saker. Ack så vanligt och något som säkert drabbar oss alla någon gång. Ni fixar det här, kram ??…
Ja det är ett märkligt fenomen… Det hoppas vi!?❤