Det här med att leva i kollektiv är verkligen inte min grej och har heller aldrig varit. Särskilt inte i kollektiv med barn och dessutom andras barn..
Nu är jag brutalt ärlig men jag har aldrig varit den där som tycker det är särskilt gulligt och härligt med barn. Jag tycker mest de väsnas, tar plats och stökar ner. 
Tacka vet jag ungdomar som man kan resonera och diskutera med. Förutsett att de är artiga och hjälpsamma förstås…
..och hundar (Råttan hälsar att hon har det bäst hos Björn.
Däremot är det såklart så att det värmer mitt kalla hjärta när jag märker att jag gör barnen glada och de säger att de tycker om mig.
Och särskilt mycket tycker jag om när de tackar för maten, plockar in sin disk i maskinen, hjälper till och är snälla. 
På tal om snälla barn dammsög världens bästa Theo hela lägenheten igår medans Tobias och jag plockade och fixade i vårt kollektiv. Då blev hjärtat alldeles extra varmt, särskilt när han dessutom utan att knota hjälpte mig med soporna.
Resten av klanen drog till Gibraltar och det var nog uppskattat av alla att pausa lite från det stundtals påfrestande kollektiva livet. 
Min lilla familj passade på att upptäcka Marbella Club Hills och golfklubben, där vi intog en näringsriktig lunch vid vattnet. 
Idag är vi (nästan) redo för det kollektiva livet igen och efter ett gemensamt träningspass, en gemensam frukost och strax en gemensam lunch på stranden är det Broder F och svägisen som ansvarar för den gemensamma middagen.
På återhörande. //Ego-Åza
Kommentera