Jag fick ett meddelande av en bekant från förr. Ett meddelande som berörde mig starkt och på samma sätt som hon kände igen sig i mig kände jag igen mig i henne. Jag hade ett utomkvedshavandeskap några månader innan jag blev gravid med Tim och sorgen efter barnet jag aldrig fick finns där än och jag kommer alltid undra vem hen var.
Jag har fått lov att publicera min väninnas brev. Du hittar det nedan. En fin dag önskar jag dig. //Å
”Hej Åza,
Vet egentligen inte varför jag just nu väljer att skriva till dig eftersom jag numera bara är en frekvent läsare av din blogg och vi inte haft kontakt på många år. Men ditt blogginlägg idag berörde något hos mig.
Kanske är det en del i processen att skicka det här meddelandet. För jag var i exakt samma situation som du för knappt ett år sedan med skillnaden att mitt grav.test var positivt.
Beslutet i sig var lika lätt som det var sagt….för mig. Och jag har aldrig tvivlat och själva åtgärden rent fysiskt var inte heller det svåra. Det svåra….det som är så mycket lättare sagt än gjort….det är att hantera den sorg som man inte kan värja sig för, planera inför eller göra sig beredd inför. Den slår till som en ren knock out.
Hur säker du än är på att du fattat rätt beslut. Så sörjer man något som inte blev. Man sörjer att man trots rätt beslut, faktiskt har valt bort något. När åtgärden gjordes för min del så var det samma storlek som ett blåbär. Mitt blåbär…. min allra närmsta vän var med mig hemma när det gjordes och den dagen fick jag ett halsband i form av en ängel av henne. Jag har aldrig, med undantag för ett tillfälle under narkos, sedan dess aldrig tagit av mig det halsbandet för det är mitt sätt att alltid bära med mig mitt blåbär. Att alltid ha nära det jag valde bort.
På ultraljudet för att bekräfta att jag var gravid och säkerställa antal gånga veckor för att välja åtgärdsmetod så var min bästa vän med mig. Hon som aldrig kunnat få barn själv utan istället valt att adoptera. Hon höll mig i handen och upplevde sitt livs första ultraljud med ett tickande litet hjärta på skärmen. Hon tackade mig för att ha fått uppleva det tillsammans med mig. Det tickande lilla blåbäret som nu skulle varit några veckor gammal om jag fattat ett annat beslut.
Det var inget svårt beslut och det finns ingen ånger, men sorgen…..den bor där inne och kommer göra länge till. I viss mån alltid troligtvis.
Som sagt var jag har verkligen ingen anledning att berätta det här för dig, mer än anledningen att ditt blogginlägg berörde mig. Ta hand om dig och dina nära och kära. Kram X”
oh man dör en liten smula inombords när man läser brevet. Vad sorgligt 🙁
Ja hjärtat snörper ihop sig lite grand.. Kram
Jag är en av de som behöll barnet. Trots över 40 år o en skakig relation.
Jag tackar varje dag för hen, att hen finns i vårt liv. Att jag fick börja om en gång till.
Jag dömer ingen, jag ville inte ens ha barn förrän mitt första kom. Jag hade hela mitt framtida liv planerat utan barn. Nu undrar jag hur jag tänkte? Vad skulle jag vara utan de tre jag faktiskt nu har?
Jag hade kunnat vara den som valde att avsluta graviditeten. Jag känner med dig som skrivit brevet o har stor förståelse till ditt val. Även om det framgår i brevet en stor sorg trots eget val o ett val rätt för dig.
Vi tjejer/kvinnor behöver lyfta varandra mer. Ställa upp o vara stolta.
Vi är fantastiska, vilka val vi än väljer att ta.
Till dig som skrivit brevet: Du är fantastiskt stark.
Till oss alla: Nu stärker vi varandra!!
Så sant och rätt Anne, vi ska sannerligen lyfta varandra mer. Grattis till tre fina barn. Kram Å