Efter fem veckor tillsammans dygnet runt tänkte jag att det skulle bli ganska skönt med en helg utan Tobias. Jag föreställde mig hur jag inte skulle behöva störas mitt i nätterna av att någon ville ligga nära, oavsett om det är 30 eller 17 grader i sovrummet fungerar T som en värmesökande missil.
Jag såg fram emot att inte heller tvingas lyssna till den ena snarkningen tyngre än den andra och till slut bli så irriterad att man börjar ”slåss” och behöver hela förmiddagen på sig att ”förlåta” honom för den förstörda nattsömnen.
Jag var också helt övertygad om hur mycket jag skulle uppskatta att slippa tandkrämsfläckarna på golvet, gruset i hallen, skäggstubben i handfatet och ringarna efter kaffekoppen i köket samt att behöva stänga av bryggaren varje gång han gjort sig en kopp.
Att slippa höra ”har du sett min.. mobil, headset, nycklar, plånbok, et.c” skulle bli såååå skönt tänkte jag.
Nu vill jag verkligen inte göra jämförelsen att T skulle vara en ko (syftar på ordspåket ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”) men en faktum är att han saknas mig och att jag gärna hade stått ut med alla hans olater (utom möjligen snarkningarna) för att fått vakna upp tillsammans med honom idag istället för ensam i min stora säng.
HUR är det möjligt efter att ha gnagt på varandra i FEM VECKOR? Kanske är det vad som kallas sann kärlek? //Å
Så härlig känsla och är du så mkt värd !Kram
Ja det är härligt. Tack snälla du.❤
Vilken härlig känsla. Att acceptera andras olater är bestämt kärlek?Har med åren fått lära mig att sova med öronproppar. Du verkar ha funnit kärleken i ditt liv. ❤️
Det tror och hoppas jag. Har försökt med öronproppar tusen ggr. Avskyr dem! Tack!❤