VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Försöker tänka bort, planera sommaren utan honom och tro vi hittar tillbaka

Ikväll har jag en dipp. Förmodligen beroende på att jag är hemma hos mig igen, själv i ett hus som ekar tomt bortsett från Råttans tunga suckar.

Det har nu gått 2,5 vecka sedan den som betyder mest för mig flyttade hem till den andra föräldern mot min vilja. En gång har jag träffat honom. Det var ett kyligt möte som avslutades med ”jag saknar dig” och ett kort ”detsamma”.20180607_184812 Jag får korta sms ibland och jag svarar alltid ”jag älskar dig” eller ”du vet var jag finns”. Det händer att jag får ett ❤ tillbaka.

Det är skolavslutning på fredag. Då slutar han 9:an. Jag fick en bild på honom i kostymen han köpt. Han kommer vara så stilig. Men jag får inte komma. Enligt honom får ingen komma, trots att rektorn skickat ut att alla föräldrar är välkomna.

Men jag är inte välkommen just nu och så får det vara. Vi fick inte möjlighet att lösa den löjliga konflikten som egentligen handlade om att dela ansvaret för Råttan. Ansvaret för henne har jag kvar men det för den som betyder mest för mig har tagits ifrån mig och jag har resignerat.

Jag försöker tänka bort, planera sommaren utan honom och tro att vi hittar tillbaka så småningom. Men i ensamma stunder är det svårt och gör extra ont. //Å


Kommentarer


  1. Lina 12 juni, 2018 on 21:12 Svara

    Styrke kramar till dig!!! Han kommer sakna dig!!!

    • Åza Brennander 12 juni, 2018 on 21:14 Svara

      Jag hoppas det… tack snälla❤

  2. Line 12 juni, 2018 on 21:22 Svara

    Jag vet hur det känns ?
    Man saknar så hjärtat går sönder.
    Skickar massor med styrkekramar till dig ?

    • Åza Brennander 12 juni, 2018 on 21:33 Svara

      Ja, hjärtat skriker. Tack rara du❤

  3. Susan 12 juni, 2018 on 21:58 Svara

    Mycket som händer i kroppen i hans ålder, lite obalans i hormoner o grundskolan o med den försvinner rutiner o struktur. Klasskamrater splittras o ny klass o skola väntar. Det brukar va de som barnen vet alltid finns där, liksom närmast, som får ta de tuffaste smällarna. För att de vet att man alltid finns där, att man aldrig sviker oavsett hur de behandlar en lr tycker att man behandlar dem. Ja du fattar.
    Min son är åxå hockeygrabb (faktiskt spelat i Lakers) o under sommaruppehållet så märkte jag en klar dipp i hans humör o han kändes märkbart mer ”oredig” än under säsongen, vanligt sägs det. Kanske är samma med din son? Bara en tanke från hockeymamma till hockeymamma.
    Men förstår att smärtan är oändlig speciellt i detta nu, skolavslutning o sommarlov.
    Han kommer alltid att komma tillbaka till Dig ♥️

    • Åza Brennander 12 juni, 2018 on 22:04 Svara

      Det känns igen.. Tack för klok input. Kram Å

  4. Cecilia 12 juni, 2018 on 22:08 Svara

    Det BLIR bra! Det vet du. Låt honom vara för sig själv – eller utan dig- ett tag. Han kommer att upptäcka att det är bättre med dig än utan dig. Han måste bara få komma på det!

    • Åza Brennander 12 juni, 2018 on 22:31 Svara

      Du har rätt och är så klok. Jag vet det innerst inne. Men ikväll är det lite tungt.❤

  5. Maria Johansson 12 juni, 2018 on 22:18 Svara

    Åh jag vet precis hur du känner då jag haft samma med min stora, hon var borta ett år och det var hemskt
    Jag är ju redan så ensam så det var en jobbig tid, nu har det ( båda mina döttrar ) flyttat hemifrån och vi har en mycket bättre relation
    Det har varit kämpigt men det kommer att bli bra, vi har fortfarande en lite ansträngande relation och jag blir så glad när hon ringer och vi ses, det är lyx. Vet att det är jobbigt men det kommer att bli bra, kämpa på

    • Åza Brennander 12 juni, 2018 on 22:46 Svara

      Ett ÅR!? Så hemskt när det beror på osämja och konflikter.Slmnt att höra det fungerar bättre nu Maria. Stor kram till dig❤

  6. Jeja 12 juni, 2018 on 22:30 Svara

    Tusen kramar o kramar om det bara hjälper en gnutta

    • Åza Brennander 12 juni, 2018 on 22:47 Svara

      Det hjälper en gnutta! Stort tack fina du❤

  7. Lars Karlsson. 13 juni, 2018 on 00:01 Svara

    Jag har inga goda råd att ge dig. Har lite dålig erfarenhet. Hmhm nog om detta.
    Men jag kom på ett litet tips till dig.
    Ni var ju på körskolan. Fråga lite fint om han övningskör något. Nästa gång kan du ju erbjuda lite övningkörning. Men du får inte brusa upp om ni ska ut och köra och ha väldigt mycket tålamod.
    Kanske en liten stig till vägen tillbaka.
    Sedan massor med kramar L.

    • Åza Brennander 13 juni, 2018 on 00:04 Svara

      Han vet att jag finns här och han vet att jag gärna kör. Tack för gott råd.❤

  8. Tina 13 juni, 2018 on 08:42 Svara

    Fina Åza. Denna händelse är jobbig, djävulskt skitjobbig. Tiden…..
    Jag har precis återfått kontakten med min yngste son, efter att vi inte haft någon som helst kontakt på 6 år….jag stängde av dessa år, men led fruktansvärt. Min son var lite äldre än T, men händelsen gör att åldern inte spelar någon roll.
    I höstas fick jag plötsligt ett brev, en öppning och sen gav jag honom tiden att hitta en väg. Vårt avbrott berodde oxå på en ”struntsak”…..
    Tänker på dig och hoppas allt löser sig
    Kram

    • Åza Brennander 13 juni, 2018 on 16:31 Svara

      Då vet du verkligen hur det känns Tina. Men sex år… det är en evighet. Skönt att ni hittat tillbaka. Tack för att du delar med dig. Kram Å

  9. Agneta 13 juni, 2018 on 09:23 Svara

    Så här tycker jag.
    Tillåt dig själv att vara ledsen över situationen .
    Försök att få ur dig frustrationen över vetskapen att den andra föräldern agerade fel,genom att prata om det med en vän ,skrika i skogen,träning ,skriv av dig,eller vad som passar dig.Men låt inte den frustrationen förstöra din sommar . Du kan ju inte ändra honom. Kram

    • Åza Brennander 13 juni, 2018 on 16:32 Svara

      Så sant. Man kan aldrig förändra en annan människa. Tack för goda råd. Kram Å Ps. jag skriker i kudden 😉

  10. Sandra 13 juni, 2018 on 11:29 Svara

    De kommer en tid då du kommer betyda allt igen ?

    • Åza Brennander 13 juni, 2018 on 16:32 Svara

      Det hoppas jag. Tack Sandra. Kram Å

  11. Anki 13 juni, 2018 on 14:56 Svara

    Åh Åza, jag känner igen mig så… Är skild sedan drygt tre år, har också en son född -02 och en dotter född -03. Just sonen, som eg är den som alltid stått mig närmast under hela uppväxten, varit ”mammas pojke”, har jag haft det jättetufft med de senaste åren. Det är lite lugnare nu, men förra sommaren, då jag vill minnas att du hade en liknande händelse med T, var det outhärdligt. Sade jag något som inte passade (läs: det mesta…), var han som tokig och skulle bo bara hos pappa, för jag fattade inget, klagade och tjatade bara var arg för allt (enligt honom). Samtidigt var han försåtligt tyken många gånger och när jag tände till så körde han ständigt, ”men jag menade inte SÅ, du bara väljer att fatta mig fel”. Yeah right. Och så hänvisades det till att ”så här orkar han inte ha det”. Mitt i allt detta skulle vi resa till Palma till min bror och svägerskas underbara lägenhet, jag och barnen (en otrolig kostnad för min ansträngda ekonomi, men något jag så gärna ville göra med barnen, så jag såg till att lösa det). Tyvärr var det inte mycket bättre där, han skällde, blängde och skämdes för mig nästintill hela tiden (och jag tror inte jag var särskilt pinsam egentligen…), ville inte vara med etc… Jag har en rätt bra relation med barnens pappa och han låter honom inte fly till honom, (det gör ingen av oss, första året vi levde åtskilda försökte J ”rymma” till mig några gånger när det var ”jobbigt” hos pappa men vi hävdade hela tiden att man måste lösa problemen på plats innan). Vet att han älskar och behöver mig, men kommer för egen räkning alltid undra över om det varit lika sårigt om vi fortfarande levde i samma hus, om det är puberteten och frigörelsen, eller om han på något sätt anklagar mig för något… Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta, men instämmer med tidigare talare i det att han/de kommer tillbaka. Vet i vårt fall att även om pappa kanske är hårdare på många sätt, så kommer han undan med mycket som han upplever jobbigt hos mig, typ att jag ser till att han inte kan surfa hela nätterna (gör pappa med men han somnar och missar om man ändå tar sig friheter, det gör inte jag som är superlättstörd och stenhårt håller min linje om jag upptäcker ngt…), kräver att han håller en viss ordning omkring sig etc… Håll ut, ni verkar ha en så fin relation. De är ju det finaste man har även om hjärtat brister då och då, och saker gör så ont, så ont. Jag tänker att en dag får de (troligen/förhoppningsvis) egna barn, DÅ kommer de förstå, om inte förr. Skall tillägga att min son är skötsam och bra, en jättego kille i övrigt. Men tonåren/tonårshjärnan ställer till det, inbillar jag mig… Någonstans hörde jag också av en mycket vis kvinna att ”barnen/tonåringarna ställer sin påse skit där de vet att någon tar hand om den, någon som de vet alltid finns där”. Det är där de vågar göra just det. Håller i alla fall alla tummar jag har ; ) för att detta löser sig snart. Du är hans älskade mamma. Och han vet vad han har i dig.

    • Åza Brennander 13 juni, 2018 on 16:36 Svara

      Men oj, när jag läser det du skriver känns det som om jag själv beskrivit min situation, bortsett ifrån att den andra föräldern backar upp. TACK för att du delar med dig, det stärker mig. Instämmer till fullo ang tonårshjärnan… Stor kram Å

  12. j 14 juni, 2018 on 15:19 Svara

    Men ååh, Åza! Har inte läst här på ett tag, vad ledsamt det som hänt. Jag har en son i samma ålder och har ofta ”jämfört” ”din med ”min” och lite ”skojsamt” konstaterat vad lika tonåringar är i sitt beteende..
    Jag känner återigen igen mig delvis i din berättelse. Vi har haft några hemska konflikter, senast igår, här kan han inte fly till pappan på det sättet eftersom pappan bor här under helgerna, (jobbar utomlands, 4 dgr/v) men han ”flyr” ändå till honom när han är hemma och dom typ gaddar ihop sig mot mig, jag har känt mig rådlös, hur lösa situationen? Känns ibland som jag har två! tonårspojkar att hantera, därför var det så uppfriskande att här få läsa andras kommentarer, hur de upplevt allt och klarat sig igenom den jobbiga tiden, TACK alla ni!
    Nu ska jag bita ihop och fortsätta min ensamma envisa kamp för att ”min” pojke växer upp till en bra människa, mogen att ta ansvar på ALLA plan.. Jag har ju en på 31 år också, aldrig att vi hade dom här problemen, så olika det kan vara!
    I morse var jag gråtfärdig, nu när jag läst i din blogg känns det bättre, TACK Åza och alla andra, vi får inte ge upp!

    • Åza Brennander 15 juni, 2018 on 20:25 Svara

      Nej vi får INTE ge upp för det vi kämpar för är ju precis som du skriver är vi ju ”jobbiga mammor” för att det ska bli bra människor av våra barn. TACK själv för ditt fina inlägg. Stå på dig och lycka till i din ”kamp”. Kram Å

Lämna ett svar till Susan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna