Mina nära och kära säger ofta att jag kanske inte ALLTID borde vara så ärlig, vilket jag har lite svårt att få ihop. Jag menar hela min uppväxt fick jag inpräntat i mig att det är fult att ljuga och att ingen blir arg bara man talar sanning. Men det där har jag förstått bara är bullshit. För folk blir visst arga OCH ledsna OCH besvikna på mig ibland när jag säger sanningen.
Jag försöker leva efter tesen att hålla tyst om sådant som kan uppfattas negativt så länge ingen ber om min åsikt. Jag tycker nämligen att om man frågar så måste man kunna ta ett ärligt svar. Ofta känner jag mig dock som Saga Norén i Tv-serien Bron när någon ställer en fråga som jag vet kommer rendera ett svar personen inte vill ha.
Två exempel…
1. Min mamma, som jag älskar och avgudar, och jag har oerhört olika både inrednings- och klädstil. ÄNDÅ ber hon alltid om min åsikt när hon har köpt en ny möbel eller nya skor, vilket oftast slutar med att hon knycker på nacken och fnyser fram ”jag borde såklart inte frågat dig”.
2. Min pojkvän, som jag också älskar och kanske inte avgudar men ser upp till ibland, är väldigt duktig på att skicka små kärleksförklaringar. Vi sågs inte i helgen och därför fick jag flera meddelanden med frågan om jag inte i alla fall saknar honom lite, varpå jag svarat att ”jag tycker mest det är skönt att få lite egentid” och tänkt ”du borde såklart inte frågat mig”. 😉
Jag uppskattar verkligen lugnet, tystnaden och ensamheten emellanåt och då saknar jag ingen. Då vill jag bara vara. Nu har jag varit där. Jag har hämtat kraft och jag trivs med mig själv. DÅ kan jag sakna och Honom saknar jag ikväll. //Å
Det finns ju några uttryck.
Frågar man inte så får man inget veta.
En dum fråga får ett dumt svar.
Sen kan man ju undvika frågan om man vet att frågestllaren inte blir nöjd med svaret.
Ha de gott.
Kram L
Hmmm… det där med att undvika är inte riktigt min grej… Kram Å