Efter att med Tobias hjälp ha tömt förråden på pantflaskor sedan minst ett halvår tillbaka och ha lagt ytterligare 45 minuter, med tre tillkallningar av personal, vid pantmaskinerna på Kvantum kunde jag känna en viss förståelse för varför sonen konsekvent vägrat att ta sig an pantberget här hemma..
Men efter att äntligen fått tillgång till båda pantmaskinerna och hittat en perfekt takt, gungande från höger till vänster, för att optimera inmatningen av tomflaskor var jag sannerligen inte på humör när någon bakom mig muttrade att jag borde avbryta pantningen i den ena för att släppa fram honom som bara stått tre minuter i kö..
Där och då kunde jag inte låta bli att undra om han var helt pantad samtidigt som jag med ett konstlat leende väste fram ”jag har stått här i 45 minuter och har EN kasse kvar, DU kanske kanske skulle kunna vänta någon minut till så att jag äntligen slipper det här eländet?”….
Med facit i hand borde jag (eller sonen som ”förlorade” 344 kronor på sin bekvämlighet i eftermiddags) möjligen överväga att panta lite oftare. En bra start på veckan önskar jag dig. //Å
Ps. Tack darling för att du hjälpte mig och för att du inte tog striden när jag gjorde en stor sak av att det saknades ett kvitto värt hela två kronor. I efterhand inser jag att den mest pantade var jag och att du är utrustad med en ängels tålamod.
Åh nej… tvåkronorskvitto borta!!! ?
Preciiiiiiis! Förskräckligt!!
Men vilken skönt kommentar du fick till han bakom dig 😉 tummen upp för den 😉
I det läget var det omöjligt att hålla tyst…. Kram Å