mina tankar och funderingar.

Jag nådde ut till en MAN!!!!!

Oh lord!

Jag må säga att jag känner mig lite stolt, allt tjat och gnäll och arga stora texter!

Alla vi vet ju hur hopplöst det är att försöka få killar att förstå oss tjejer, speciellt förstå en gravid! 

För killar är inprogrammerade att automatiskt inte förstå oss! Ja men ni vet vad jag menar. 

Fick en kommentar häromdagen av en gravid tjej som citerat mitt ”arga” , djupa, känslomässiga inlägg om hur verkligheten som gravid känns . Hon var så lycklig att hennes man ÄNTLIGEN förstod henne nu efter min text!

Att jag kunnat nå ut till EN mansperson betyder såååååå mycket! 

Åtminstone EN som börjat känna medlidande och förståelse! Jag är glad att denna gravida kvinnas tillvaro förmodligen underlättas lite nu när han förstår henne. 

Oftast så säger killar bara” jaja det går över”, lite nonchalant och skakar på huvudet när man återigen berättar hur ont man faktist har. Dom tror typ det är som att ramla av en cykel eller något …

Alltså, jag önskar av hela mitt hjärta att killar på något vis också i framtiden skulle kunna bli gravida, eller få testa på någon fejkad apparat som ger dom en fejkad graviditet. Typ som något sci-fi center där man får testa på smärtor . Oj vad jag skulle filma och skratta och håna! 

Eller vet du vad, foglossning kanske gör lika ont som att sparka en kille mellan benen ?;) tillåt mig testa så kan vi jämföra smärta 😉

Hur ska en kille klara en graviditete när de nästan är begravda levande av en förskylning ? Hmm.. Fatta vad våra kroppar orkar med! Det är sinnessjukt! 

Här sitter jag på min vanliga plats, balkongen! Det är där jag kan fläkta mig.

Ångrar alla graviditeterna!

Det är dagar som dessa när man är tung som bly och orörlig man filosoferar.

Många dagar säger jag till mig själv ”aldrig mer”!.
Men så är det varje gång jag är gravid, oavsett första gången  eller fjärde så säger jag samma repliker! För man glömmer blixtsnabbt (vi som haft det jobbigt) hur jobbigt och förjävligt det faktist kan vara att vara gravid. Avundas de som mår super hela graviditeterna .

När man tagit testet är det något magiskt, oavsett om det var planerat eller chockerande så är det samma känsla. Du är lika chockad varje gång (trots att du misstänkt det redan) men samtidigt så kryper en hyperventilerande känsla i hela kroppen. Jag blir typ adhd-aktig , sprattlar och är typ i en egen värld, hör inget ser inget. Pratar nonstop och skickar sms till hela världen! Kan inte vänta en sekund med att avslöja hemligheten på sociala medier.

Det är en ball känsla, jag är gravid!!! Jag är faktist gravid, vad konstigt men jag är. Man kan inte få in det i sitt huvud de första veckorna riktigt.

Sedan kommer illamåendet och halsbrännan, för mig iallafall. Då pratar vi om kraftiga sådana. Kräkas floder och ha halsbränna så man kräks. Må illa oavsett alla tips man testar och alla piller man får, absolut ingenting fungerar! Man kan bara gnälla , klaga och gråta sig igenom dagarna.

” Det går över ” säger dom.

När man väl mår som man gör och på köpet blivit extremt trött och kan jämföras med en heroinist så tror man att detta aldrig har ett slut. Man kommer för evigt må såhär. Finns inget ljus i tunneln.

De flesta mår bra runt vecka 12-13, lyckos dom då! Men inte jag. För jag är så unik i allt att till och med mitt illamående  ska vara ”unikt” och hålla på till ca vecka 20-22 och därefter en liten paus för att återigen nu i vecka 30-31 ha smått illamående  på en annan nivå igen. Fast denna är skaplig.

Det känns som man är döende de första veckorna. En dödlig sjukdom. Den där lyckan och glädjen man hade när man kissade på Stickan försvann pga illamåendet ,”vad har jag gjort mot mig själv” tänker man.

”Jag klarar inte av detta” tänker man, ”jag orkar ingen mer” tänker man. Men så kommer det lite energi tillbaka och vips ser man ljuset i tunneln.

– Snart över,bara några veckor kvar(typ 16).

Och så när man väl börjat må bra så väger man 259 kg bly, känns det som.

Andningen låter som en flodhäst andning,och att sätta på sig ett par skor gör så hela ansiktet svettas och det kändes som du nyss medverkade i OS löpning.

Efter jag sminkat mig varje gång är hela mitt ansikte svettigt , hela näsan är svettig. Så jobbigt känns det att använda sin kropp

Man gungar fram 5/km h som en pingvin numera och du har säkert fått foglossning nu?

Jag har mellan benen så jag knappt kan ta stora kliv eller ens vilja använda mina ben. Minsta lilla benrörelse känns som döden. Hur många ”fuuuuck” ,” helvetes jävla skiiiiiiiit” har jag inte skrikit ut varje gång jag ska resa mig upp.

Att ta ett varmt bad i badkar är ett minne blott, testa resa dig upp du! Eller sov kvar i badkaret.

– ”Jag vill ingen mer!!!” ” jag ångrar mig”, ”jag vill vara normal igen” är mina vanligaste repliker. För i dessa stunder tror jag att jag för evigt är fast i min kropp, det känns så iallfall, det finns inget slut känns det som. Medans alla andra glassar runt i solen fantiserar jag om hur det brukade kännas att kunna sätta sig ned på en gräsplätt och ha picknick, för att sitta ned är ett stort i-landsproblem för mig idag, hellre ligger jag på sidan.

Jag ha glömt bort känslan av att INTE vara gravid, finns det ens en värld utanför graviditeten ?

Att desperat googla efter städhjälp för kroppen inte orkar mer, att ha ångest över att behöva faktist göra hushållssysslor. Gud vad jag kan önska att jag hade betjänter just nu!

En resa i 9 månader är fylld av olika tankar och känslor som bara den gravida kan förklara, att höra ”vad lat du är”, ”hon är också gravid men….”, vet du? Låt henne vara hurtig i vecka 36 medans jag ligger i soffan halva dagen. För alla  graviditeter är olika och jag lyckas alltid (allaaaaaa 4 gånger) få den värsta sortens. Inte konstigt att jag känner mig låst och handikappad.

För varje gång har man dessutom fler barn att ta hand om samtidigt också , det utmattar en också såklart.

Men vet du vad, jag har valt detta själv. Frivilligt. Men jag är bara en människa med mänskliga känslor jag med.

45 dagar kvar….. Minns hur jag tyckte 16 veckor var hur kort tid som helst kvar haha , trots de ynka 6 veckorna till snittet så känns det smått som en evighet dit.

Vissa säger ja vissa säger nej! Ska jag göra det?

Idag har jag mitt näst sista besök hos mvc. 

Först ska jag på min vanliga koll och tre timmar senare ska jag träffa läkaren. Först och främst ska jag träffa han för han tror jag ska ha remiss till snitt, haha.

 Jag har redan fått en tid! Så jag passar på att  se om vi kan byta datum. Men tror inte det kommer gå.

Sedan ska vi skriva remiss till en sterilisering. Fast i dagarna har jag börjat bli osäker. Ena dagen vill jag nästa vill jag inte. Eller vill och vill, jag vet inte om jag bör.

 När man pratar med mina  vänner har de delade åsikter kring det. Vissa påstår att jag kommer ångra mig om 10 år(vem fan vill ha barn då?) och vissa säger att jag ska. Just nu vet jag inte förutom att jag varit stensäker.

Hur resonerar man? 

Alltså någonstans känner jag att jag inte ska eller bör ha fler barn, man får inte ens snittas efter tre snitt så det är ju också ett argument. Medicinska farliga skäl. Men någonstans känns det läskigt att veta att jag vet vad jag gjort. Alltså jag vet inte. Och jag vill helst göra detta när jag ändå har massor av bedövning och ligger på ett operationsbord än att boka tid och göra titthål i efterhand. För dom gör titthål. Orka genomgå fler nålar och ingrepp efteråt .

Jag har samlat på mig information,pratat med vänner som gjort och läkare . Jag har också frågat hur man går tillväga om jag gör detta i efterhand. 

Men vad får mig att tveka lite ? Jag vet ju att jag vill. Men något stoppar mig. Vi får se hur jag gör, oavsett vad får jag ångra mig har dom sagt. 

Någon här  som gjort och vill berätta lite ? 

Straffa eller inte straffa!?

Jag är sämst när det gäller att hålla mina mina hot och hålla ett straff. Jag ger mig typ,direkt. Beror ju på situation och handling.

Idag fick jag vakna upp på världens sämsta sida pga att de börjat nu dagligen bråka bråka bråka skrika retas slåss bråka så det låter som ett andra världskrig. Mycket otrevliga ljud! Så jag likt varje morgon flyger upp med smärta ur sängen.

Sedan vId frukost ska det hållas på och trotsas , ej ätas , pillas osv! Så nej då jävlar fick det vara nog. 

– ät inte, var hungrig. Skyll dig själv. Du får vänta till lunch.

Jag brukar på något vis få alla att äta men kände nu att , näe. Nu får de lära sig! 

Just nu sitter alla stilla och tysta i soffan och ser på tv efter mitt utbrott om vett och etikett och mina hot om att inte få göra något alls och bara städa sitt rum. 

Men problemet är att jag alltid säger så men sen slutar det med att de ändå får gå till parken eller göra något . För jag inte vill ”slösa” bort e soliga bra dagarna.

Solen skiner , det är sommarlov och jag vill gärna ut och leka. Men samtidigt är jag rasande på deras beteende idag och vill att de fattar konsekvenserna. Meeeen….solen skiner …. Ja, ni förstår! 

Hur gör du i såna situationer !? 


Det eviga ”lägg av” ”sluta bråka ” ”sitt still” ”ta inte hennes saker ”…. Dom där ilande skriken som skär sig igenom ens hjärna så du verkligen tror din hjärna slicades upp. Ja , jag är gravid och jäääääävligt grinig idag. Ge mig ett trollspö! Simsalabim,poff! Återgå till icke trots och snälla barn.

Känslan av ett!

Två dagar kvar till några dagars semester på Gotland.

Men under denna tiden har jag spenderat de senaste dagarna med ett barn – bara Chloe! 

Den känslan ! Av att enbart ha ett barn, det var många år sedan man kände av den. Man märker en klar och tydlig skillnad i både kropp och huvud hur lätt det är.

Jag märker klart och tydligt hur lite bråk man hör på, och jag kommer till instinkt över hur vissa situationer skapas i vardagen just nu. 

Tänk hur lätt det egentligen är med bara ett barn.

Jag känner hur lite stress det är (trots att Chloe är som 10 barn) , och hur lydig hon blir ibland. Man märker en stor och klar skillnad mellan att ha syskon och vara ensambarn.

Det är som semester för huvudet, långa sovmorgnar har jag haft, mycket vila trots att hon ändå är i en krävande ålder . 

Jag har aldrig haft enbart ett barn, inte längre iallafall! Jag var gravid sekunden första barnet var ett halvår , och mådde lika piss då som jag gjort nu. Så att vara gravid och kräkas i varje hörn samtidigt som man var tvungen att ha koll på en bebis var absolut inget jag skulle vilja göra om! 

Fast hur skulle jag vetat i förväg hur jag skulle må? 

Så, i fem dagar är det vi. Nästan som när Chloe föddes. 

Men vad tråkigt livet ändå skulle vara utan syskon ….



Fotografering innan dagis idag ;)just det, känslan av att vakna  30 minuter innan lämning … Det ni!