Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Häromdagen packade vi en liten picknickväska och lämnade vårt territorium. Jag är som ni vet inte särskilt mobil, en promenad som vanligtvis tar tre minuter tog det tiodubbla men när vi väl kom fram var det värt varje steg.
På vår ö finns en liten bukt eller vad jag ska kalla det. Fint formaterade klippor, där vattnet är blankt och där det sällan blåser utgör den perfekta platsen för att ägna sig åt att meta.
Jag fick som vanligt ingen fisk och har vad jag kan minnas aldrig lyckats meta upp någon. Däremot nappade det hela tiden för älsklingen som drog upp fina aborrar. Lovi visade sig vara värsta storfiskaren när hon metade upp en liten aborre. Hon var så stolt över sin fiskelycka. Det roliga var när fisken nappade och hennes flöte sjönk ner.
Vi ba: Lovi! Titta du har fått napp! Flötet är nere och du måste dra upp fisken.
Hon ba: Mamma, pappa jag har fått fisk!
Vi ba: Ja, du måste dra upp spöet!
Hon var verkligen duktig och lyckades nästan på helt egen hand att dra upp sin lilla fisk. Learning by doing.
Kommentera
När jag badade tunna ikväll försvann skorpan på mitt skrubbsår som jag fick förra veckan när jag ramlade på min cykel. Nu bultar det skönt på knät och ömmar som bara den. Ni skulle bara veta vad det ser läskigt ut, jag besparar er den bilden och bjuder istället på lite naket för naket är precis vad det är här på landet. Särskilt när vi badar balja.
Idag för första gången någonsin upptäckte jag ett ålderstecken på min kropp. Huden mellan halsen och brösten såg plötsligt lite sliten ut, om ni förstår vad jag menar. Det är alltså nu det händer. Jag åldras! Vilken grej.
Min relation till kroppen är väldigt god. Jag tycker om min kropp, rent utav älskar den. Den är min och den har varit med om mycket. Att jag är tjock ser jag inte som något hinder för att känna mig snygg och vacker. Att vara tjock är inte heller något jag eftersträvar. I den mån det går ska jag försöka komma i form efter graviditeten. Men mest för min fåfängas skull. Jag gillar att känna mig smärt och vältränad. Det var iofs längesedan jag var smärt men förra året var jag nere på 85 kg och det kändes fint.
Vikt är i det stora hela irrelevant, men jag vill ner till strax under 70 kg för att sedan försöka hålla mig där resten av livet. Till mina 174 cm tror jag att det är ett rimligt mål. Det är långt dit, men det är ett mål.
Jag längtar verkligen efter att få komma igång med träningen och då främst roller derbyn. Det går inte en dag utan att jag tänker på den där känslan av att få in en perfekt tackling.
Kommentera (1)
Frukoststund har guld i mund. Receptet för en skön sommarfrukost är att först nakenbada i ett kallt hav för att sedan ge sig ut bland myggen i blåbärsskogen för att fylla en mygg med antioxidanter. Lite andra frukter på det och voila.
Kommentera
Stilla natt, heliga natt. Det snarkas och susas i det lilla huset på den lilla ön. Vi badade tunna ikväll igen tills vi blev helt dåsiga. Barnen somnade bums. Jag har tittat på ”Stolthet och fördom”, ätit korvmacka och naturchips. Bebisen lever loppan och jag likaså i min fantasi.
Just nu smider jag planer om den närmsta framtiden. Jag längtar så himla mycket efter att komma igång med träningen och efter att sluta ha ont. Jag har bestämt mig för att bli med PT efter plopp och håller nu på att lägga upp en ekonomisk plan. Att det kommer vara värt varenda krona är jag säker på. Snart så. Denna tredje och kanske sista graviditet har varit tuff. Lite som ett uppvaknande och jag är livet evigt tacksam att mina första två graviditeter var snälla emot mig. Likaså förlossningarna och punktligheten mina barn behagat att ta hänsyn till. Toddo föddes dagen efter BF, vattnet gick dock samma dag vi väntade honom. Lovi föddes en vecka tidigt och blev ett riktigt lördagsbarn. Kvällen innan hon föddes hade jag fest för mina vänner, varpå värkarna satte igång.
Oddsen talar för att denna förlossning kommer bli seg och att ungen kommer vilja stanna kvar. Eller vad tror ni? Tio veckor kvar. Jag säger då det. I vanliga fall går tio veckor fort men nu när jag känner mig som ett berg av smärta förflyter tiden väldigt trögt.
Om fyra veckor börjar jag min kurs i religionsvetenskap, sex veckor efter det kommer bebisen förhoppningsvis. Kanske, kanske att tiden kommer rusa på ändå? Tips på saker jag kan roa mig med fram till plopp mottages mer än gärna.
Vi har det skönt här på vår lilla ö. Toddo åt upp sin mat och jag blev glad. Livet, jag säger då det.
Kommentera (4)
Paniken att vara på en jävla ö när tålamodet lyser med sin frånvaro. Idag är det jag som är djävulsmamman av högsta rang.
Jag blir helt enkelt jävligt sur när femåringen tramsar vid matbordet. Surast blir jag på mig själv när jag:
1. Kommer på mig själv med att mata honom. Men hallå! Jävla puckomamma.
2. Låter honom hälla på mängder av gräddfil på maten bara för att han dyrt och heligt lovar att han ska äta upp.
3. Hotar att ta nästa Waxholmsbåt in till stan.
4. Spelar Erik Saades ”Popular” för att han ska äta.
5. Tar kort på spektaklet och panikbloggar om det under en tvångsbajsning efter som toaletten är enda stället jag får vara ifred på nuförtiden.