VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

När jag var 17 år rökte jag Marlboro och tränade konstsim

20120829-065945.jpg
Vad konstigt det känns att se bilder från förr och veta att det där var jag. Massvis av livserfarenhet har tillkommit sedan dess och mycket blåögdhet har försvunnit. Drivet och viljan finns kvar, önskan över att pleasa varenda jävel jag möter är borta. Likaså rädslan för att inte vara omtyckt och älskad av alla.

Jag röker inte länge, idrottar inte lika intensivt som då när jag satsade på mitt älskade konstsim. Ärligt talat, konstsim är nog en av de bästa idrottsaktiviteterna man kan ägna sig åt. Jag är ett vattendjur som alltid trivts bättre i och under ytan än ovan.

Drygt 15 år senare vet jag mitt värde och har lärt mig vad integritet och självbevarelse är. Jag känner inget behov av att hävda mig, men har skinn på näsan och står alltid upp för mig själv. Då trodde jag att jag var odödlig samt bäst i världen. Nu vet jag att livet hänger på en skör tråd och är om något lite mer ödmjuk.

Under min stora utrensning har jag hittat så mycket gamla bilder och saker som väckt minnen till liv. Det känns viktigt att tänka tillbaka och reflektera över det som varit och att försöka se sin egen utveckling i livets skola. Jag tänker lite som så att när jag är färdigutbildad lärare är det just den kaxiga, odödliga versionen av mig själv som kommer sitta framför mig i klassrummet. Unga kvinnor och män som precis blommat ut, människor som är så färska och fräscha att de 15 år senare kommer lägga huvudet på sned när de ser bilder på sig själv och tänka:
”Tänk om du hade vetat det jag vet idag älskade unga människa.”

Om tjugo år när jag passerat 50-års strecket kommer jag säkert läsa min blogg, le åt mig själv och tänka:
”Tänk om du hade vetat det jag vet idag älskade unga människa.”

Kommentera (6)

Att uppleva kickar och se utmaningarna i vardagen

Det sägs att jag är en rastlös själ och att jag har varit det sedan jag föddes. Jag är beredd att hålla med. Ofta förgyller det mitt liv, jag kastar mig in i nya projekt och får feelgoodkickar av att hitta spänningen i vardagen. Men det finns en baksida utav myntet. Jag kan bli sjukt uttråkad och rastlös.

När vardagen maler på i sin ljumma takt med blöjbyte på morgonen, havregrynsgröt till frukost, tvätt av barn, påklädning av barn, att  jaga barn, att  hämta barn på dagis, att laga mat, att få i barnen mat osv. finns risken att jag känner mig kidnappad av vardagen. Som en jävla fånge vars enda uppgift är att rida ut vardagen. Känslor som dessa kan få mig att vilja fly och gör att jag börjar fantisera om att bosätta mig på en öde ö.

Som småbarnsmamma i en relation är det inte det lättaste att kasta sig ut i luften, trots att en stark drivkraft inom mig inget hellre än vill det. Jag känner mig just nu sjukt uttråkad och vill ha lite nytt i mitt liv. Något som livar upp och bryter min vardag. Därför känns det jättespännande med mitt nya jobb där jag kommer att jobba ett par gånger i veckan. Det ska bli roligt att lära känna eleverna. En annan rolig sak på hemmafronten är at vi ska börja se oss om efter ett nytt boende. Bara tanken får mig att leva upp. Jag får massvis av energi och blir alldeles pirrig när jag tänker på att vi kanske bor på en annan adress om ett år.

Vad gör man egentligen som rastlös själ när man måste klara av vardagen? Jo, man tar det man får och förgyller det. Jag tror inte det är nyttigt att bara mala på i samma spår, för att verkligen känna att man lever och utvecklas som människa måste det till lite nya impulser. Mitt tips är att börja läsa böcker, kanske anmäla sig till en kurs eller att helt enkelt ta tag i surdegar som ligger och att se utmaningen i att gå till botten med dem.

Äventyr i all ära, men ibland kan stoltheten av att vika undan tvätten som stått och väntat i över en vecka vara en utmaning nog att ta tag i. Finns det några andra rastlösa själar där ute? Vad gör ni för att inte deppa ihop när ekorrhjulet snurrar?

 

Kommentera (5)

Äventyret började i Rågsved

Rågsved i mitt hjärta. Det var här jag började min resa i vuxenvärlden. Jag var 20 år gammal och jävligt less på att bo i Växjö. En liten håla som förvisso var fantastisk att växa upp i. Men som tonåring med rastlös själ var livet i Växjö en plågsamt resa mot döden.

Jag var fruktansvärt ledsen och uttråkad. Jag var ledsen för att jag fått det tråkiga beskedet att jag var kattallergisk. Efter att ha bott tillsammans med mina tre underbara katter i liten källarvåning hade jag svårt i att finna mig i att bara vara. Vad gjorde jag egentligen? Körde hemglassbil och lade grunden till en ordentlig övervikt. Drack hembränt och raggade bönder inne på Rockiebar.

I mina drömmar bestod livet av så mycket mer än att träffa en kille, skaffa hus och bilda familj. Jag vantrivdes i staden där folk levde med ständiga småstadskomplex. Jag längtade bort. Långt bort. Om man önskar något riktigt mycket slår det in. På min 20 årsdag i januari var jag på anställningsintervju för jobbet som ekonomiassistent på ett företag Stockholm. Jag fick jobbet under förutsättning att jag löste boendefrågan. Två dagar senare hade jag lyckats få ett förstahandskontrakt på liten etta i Rågsved. I februari flyttade jag upp till Stockholm och bodde inneboende hos en tjej jag nyligen lärt känna. Tanken var att jag skulle bo där fram till mars då jag skulle få tillträde till min lägenhet. Efter ett tag uppstod slitningar och jag flyttade i ett desperat försök att bevara en vänskap. Eskilstuna blev nästa anhalt. Hem till en kille jag hade dejtat ett tag. Jag pendlade mellan Eskilstuna och Stockholm. Det fungerade sisådär.

Mitt i allt bostadsstrul ringde en kvinna från ett produktionsbolag och frågade om jag ville hoppa in som joker i dokusåpan Radio. I början på året hade jag och min syster varit nere i Malmö på shoppingtur och casting. Nu ville de ha med mig i såpan. Min chef som hade fattat tycke för mig ordnade ett bemanningsföretag i mitt ställe och jag fick ledigt. I slutet av februari fick jag tillträde till min lägenhet, jag packade upp och flyttade sedan in i Heron City. Livet i en dokusåpa var långt i från en dans på rosor. Men det var lärorikt. Efter fem veckor blev jag utröstad. I taxin hem till Rågsved kändes det som om jag levde någon annans liv.

Nu skulle jag för första gången bekanta mig med mitt nya hem och försöka få ordning på alla flyttlådor. Kvällen och natten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men den historien ska jag berätta någon annan dag. Idag har många minnen väckts till liv. Dels för att jag träffade kamerakillen från Radio och dels för att jag cyklade förbi mina gamla hoods.

Idag har jag varit i Flemmingsberg för återbesök på Mandokliniken. Jag cyklade fram och tillbaka, kan således skryta med att jag rastat benen 3 mil idag. Det tog en en timma och tio minuter att cykla i vardera riktning. *stolt*

Kommentera (8)

Det finns så mycket jag borde göra

– Jag borde egentligen plugga nu. Men istället sitter jag som ett mähä och stirrar in i en vägg.
– Jag borde röja upp på mitt kaotiska skrivbord, men istället skjuter jag högarna åt sidan och frigör på detta vis mer yta till nya högar.
– Jag borde gå ut och ta lite luft. Rensa skallen och kanske dricka en latte för att fräscha till mig. Istället sitter jag i en instängd lägenhet och törstar.

Kommentera

När natt blir morgon

För andra morgonen i rad vaknar jag extremt tidigt oförmögen att somna om. Stress? Rädsla? Sorg? I kroppen virvlar känslorna runt i ett sammelsurium och det finns inget jag kan göra förutom att försöka ta det lugnt. Jag känner så väl igen symptomen, jag har varit här förut.

Fröken Allan Ballan fixar allt. Fröken Allan Ballan är tuffast i stan och totalt opåverkad av förändringarna som sker i livet runt omkring. Eller? Stanna upp. Ta ett djupt andetag. Samla tankarna, bena ut känslorna och reflektera. Utvärdera. Håll fokus, låt inte tankarna flacka iväg. En klok kvinna som jag inte träffat på länge blev mitt ankare igår. Det uppskattas. Jag behöver någon/något som kan hålla ner mig på jorden när jag lyfter för ofta och fort.

Missfall. Enkelt att rycka på axlarna och tro att det inte påverkar. Men det gör det. Nu en och en halv vecka känner jag lite sorg och blir förbannad över att kroppen spelade mig det sprattet. Visst, det var något fel på fostret därav missfallet. Men varför fortsatte kroppen vara gravid flera dagar efter att den lilla klumpen landat i toaletten? Dagen efter missfallet fick jag foglossning och kunde knappt gå eller lyfta mina barn. Jag som haft två glidargraviditeter där allt varit rosa flufffluff blev plötsligt rädd. Tänk om den tredje graviditeten blir som denna missfallasgraviditeten? Foglossning i vecka 6 och oförmåga att gå?

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna