Sätta hårt mot hårtmetoden fungerar sällan

20130618-232000.jpg

20130618-232013.jpg

20130618-232024.jpg
Det blir mycket inlägg om barn just nu, men det är inte konstigt med tanke på att jag omges av dem dygnet runt. Mysigt, kul och sjukt ansträngande. Det tar på krafterna att vara ensam med tre barn i åldrarna 7 mån, 3.5 år och 5.5 år.

Bebisen kräver full uppmärksamhet när hon är vaken, treåringen blir avis, femåringen gullar med bebisen, treåringen blir avis, treåringen gör obstinata saker för att få uppmärksamhet, jag och femåringen blir sura, treåringen börjar störtböla, väcker bebisen som också grinar osv…

Lovi fick bestämma mat ikväll. Hon valde makaroner med köttbullar. Jag pallade inte att rulla köttbullar utan nöjde mig med pannbiffar. Biffarna blev supergoda. Hade bara i nötfärs, ägg, riven gul lök, paprikapulver, salt och peppar. Stekte i mycket smör. Hur som haver. Biffarna gick åt men makaronerna låg kvar på tallriken. Jag är så trött på att barnet inte äter det hon önskat sig. Dessutom är jag en sådan där person som VÄGRAR att slänga mat. Att kasta mat är detsamma som att bajsa hela världen i ansiktet om du frågar mig. Dels är det ett väldigt slöseri, men det kostar på miljö och människor att tillverka mat.

Jag satte hårt mot hårt: ”Vi kvällsbadar när Lovi ätit sina makaroner”.

Hell no. Det var ingen bra idé, tvärtom. Det hela urartade och stämningen blev riktig jobbig efter tag. Hon spelade apa och hennes storebror blev pissed för att hon förhalade kvällsbadet. Eter ett tag gav jag upp. Vi gick ner till vattnet och vips blev alla glada. Barnen lekte kärleksfullt och jag lovade mig själv att alltid se till att komma ner till vattnet så fort vi kan. Kvällsolen är magisk där, vi blir lugna och harmoniska tillsammans. Att barnen sedan inte somnade förens strax efter kl 23 gör detsamma.

Makaronmissbruk mitt under en parningsakt

20130618-181758.jpg
Min bebis var på typiskt bebishumör vid middagen och vägrade sitta någon annan stans än i min famn. Hon vägrade dessutom att äta något annat än makaroner.

20130618-182207.jpg
Efter att ha slevat i sig en halv skål avbröt jag det hela. Tänkte att hon kanske skulle få ont i magen. Hon blev jättesur och när jag lyfte bort henne såg jag att alla makaroner låg i mitt knä. Inte konstigt att hon blev upprörd.

Jag är sur på barnen och de är sura på mig. Lose, lose situation så att säga. Men runt om mig flyger fåglar i världens mest gäckande parningsakt. Livet är vackert.

Ångest över att barnen spelar för mycket

20130618-124616.jpg

20130618-124647.jpg
Det åskar och regnar samtidigt som solen skiner och himmeln är klarblå på sina ställen. Barnen sitter framför tv:n och tittar på barnkanalen. Av någon anledning känns det bättre än när de spelar på min i-pad. Jag har verkligen kluvna känslor inför det där med spelandet. Visst förstår jag att de tycker att spel är något av det roligaste som finns, med samtidigt blir jag rädd att allt spelande ska sabba förmågan leka själv.

Stundtals känner jag mig som världens sämsta förälder. Har jag förstört mina barn genom att låta dem spela? När de är sura och uttråkade bara för att de inte får spela känns det ju si sådär.

Nu är jag ju inte bättre själv som sitter med paddan bredvid dem i soffan, men jag har förklarat för dem att jag har lite viktiga saker att uträtta och det är faktiskt sant. Jag håller på att förbereda mig inför nästa termins studier. Gör lite efterforskning i vilket kurslitteratur som behövs fixas osv. I vanliga fall sitter jag aldrig och surfar inför barnen, men eftersom de har spelat känns det faktiskt viktigare visa att jag också behöver använda paddan till mina behov.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare, men det känns som ett aktuellt ämne. Hur resonerar ni kring det här med spel och barn? Doktor Cecilia skrev ett himla bra inlägg som svar till mitt förra, ska se om jag kan nosa fram det.

Morgon med dopp, sommarlovsmorgon och tandborstning

20130618-091923.jpg

20130618-091953.jpg

20130618-092023.jpg

20130618-092034.jpg

Lyssna på barnen, de är mer kompetenta än vad vi tror

landet3Ensam med tre barn på en ö. Livet kunde ha varit värre. Jag är medveten om att vi har det väldigt bra som kan åka ut och bo i skärgården när helst vi känner för det. Långt ifrån alla har den möjligheten.

Nu har vi varit här i tre dagar och börjar äntligen acklimatisera oss. Barnen tyckte att det var jättetråkigt här de första två dagarna och det tycker de säkert fortfarande. De säger att det är roligare på dagis och jag har full förståelse för det.

Barn är vanedjur och att helt plötsligt vara strandsatt i skärgården utan möjlighet att springa över till närmsta granne för att leka ät tufft för en femåring. Dagarna blir så himla mycket längre när de inte är inrutade som i vardagen. Plötsligt tycker jag att det är svårt att vara ledig med barnen. Vilken sjuk känsla, jag är ju deras mamma och här finns det inget annat att lägga fokus på än att vara med barnen och se till att vi får mat i magen.

Alla vardagsbestyr som tvättning, inhandling av mat osv är borta. Det är jag och barnen och den den skumma känslan av att vara ledig. Hur gör man egentligen? Som sagt, tre dagar har gått och vi har börjat ruta in dagarna. En sak som jag försöker vara medveten om att att jag hellre är en ja-sägare än en nej-sägare.

Idag promenerade vi till lanthandeln för att köpa glass. På vägen dit stannade vi till och lekte vid öns skola.  Barnen ville jättegärna ha med sin traktor på promenaden och trots att jag visste att de inte skulle orka släpa på den fram och tillbaka tänkte jag att de får släpa den så länge de orkar. Ni må tro att de kämpade tappert, jag blev förvånad över hur långt de lyckades släpa runt på den. När de blev trötta ställde vi den i ett dike och plockade upp den på vägen hem.

Mitt bästa tips för att få en fin ledighet med barnen oavsett var man tillbringar den och vad man gör är att lyssna på barnen. De är mer kompetenta än vad vi tror.

annonser