VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Det är tråkigt att vara gravid

Eller åtminstone jävligt segt. Jag tror dessutom att jag blir lite trög i psyket av det eftersom jag plötsligt inte är annat än gravid. Allt går att härleda till graviditeten. Jag gör det i allafall. Om jag blir jättetrött och bara vill lägga mig i ett hörn blir jag självklart det på grund av att jag är: GRAVID. Att jag och mannen sedan var uppe halva natten och möblerade om i vardagsrummet är däremot inget jag lägger notis vid. 

Inte heller att den ena ungen kom in och skrek en timma i vår säng i natt och att den andra kom in och skrek en timma efter att den första hade somnat. Seg, seg som fan idag. Vaknade dessutom med världens svettningar mellan benen och trodde först att jag hade börjat blöda. 

”Here comes missfall”, tänkte jag innan jag insåg att det bara var svett. Sen började jag fundera på hur pigg jag var i går kväll. Jag hade jättemycket energi som orkade göra fint i vardagsrummet fram till midnatt. Hur orkade jag det om jag är gravid? 
Tänk om jag är inte är gravid”, tänkte jag då. Men släppte tanken eftersom jag VET att ett gravtest ALDRIG ljuger om det visar positivt.

Åhhhhh!
I really hate första trimestern. Någonting bakas i mig och det enda jag gör är att leva efter graviditetens regler som ett mähä.

Rött kött = Big No-No.
Sprit = Big No-No
Östersjöfisk = Big No-No.
Trött = YEAH!
Svullen = YEAH! 

Hej förresten alla läsare!
Kul att se er.  

Kommentera (2)

Tänk att ett litet embryo på 2-4 mm redan känns som en del utav familjen

Trots att det bara är ett litet frö där inne i magen har det lilla livet redan börjat sprida glädje i familjen. Mannen kunde inte hålla sig utan berättade såklart  för barnen, varpå de i sin tur berättade det för sin farfar när de talades vid i telefon igår.

– Mamma bebis i magen! sa den lille.
– Vi ska få en bebis, sa den stora.

Farfar hade inte riktigt uppfattat vad barnen sa, men jag var inte sen att berätta.

– Hörde du vad barnen sa? frågade jag.
– Någonting med magen? Var det något de hade ätit? svarade han.
– Nej, de sa att mamma har en bebis i magen.
– Har du det?
– Ja.
– Åh vad roligt! Grattis!

Min man suckade och skakade på huvudet. Jag förstår inte varför det är så himla känsligt. Det är ju inte förbjudet att berätta innan den värsta tiden passerat och skulle det bli ett missfall kommer jag bli ledsen oavsett om jag berättat det för hela världen eller hållit tyst. Vad tycker ni? Mina andra två graviditeter berättade jag om tidigt. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna vara tyst om dem.

Men nu med tredje barnet är det kanske annorlunda. Been there done that liksom. Egentligen kanske jag ska vara tyst om det så länge det bara går, så får folk upptäcka det själva.

Kommentera

Fy fan vad det högg till i tuttarna…

… sa jag till min kompis när vi fikade i fredags.

– Är det dags för mens, frågade hon.
– Ja och efter den ska jag sätta in en hormonspiral eller kanske en p-stav, sa jag och tog en slurk av mitt kaffe.

Fikan förlöpte utan fler brösthuggsattacker. När vi tagit farväl hämtade jag barnen på förskolan med en speciell känsla i kroppen. När jag tänkte efter var det faktiskt länge sedan jag hade mens. När var det egentligen sedan sist? Brösten började ömma igen. Jag försökte räkna ut när det var dags för mens men jag lyckades aldrig komma på det. Tänk om jag är gravid? Nääää! Varför skulle jag vara det? När hade vi egentligen sex sist? Efter en lång stunds tänkande insåg jag att det var länge sedan och slutade fundera på det. Mensen kommer alltid när man minst anar det.

Men visst kändes det som att något var annorlunda i kroppen? Jag tänkte faktiskt på den för en vecka sedan då vi var bjudna på middag. Av någon anledning tackade jag nej till vin till middagen trots att jag älskar att dricka goda rödviner. Likaså dagen efter då jag av någon anledning fick för mig att jag skulle äta chips med dip! Det händer ju ALDRIG. Jag är verkligen ingen chips och dipmänniska men förra veckan fanns det inga vilda hästar i världen som hade kunnat stoppa mig.Eller som den gången då jag blev överrumplad av att det luktade avgaser inne i stan. Jag som har världens sämsta doftsinne äcklades av bussar som passerade på gatan och funderade på om de börjat köra på nytt bränsle.

När jag kom hem med barnen satte jag dem framför barnkanalen. Sen letade jag upp ett gammalt gravtest som jag visste att jag hade liggandes hemma sedan förra gången.
”Jag kan ju alltid kissa för skojs skull”, tänkte jag. ”Är det inget så kommer testet ändå vara för gammalt när vi ska planera barn igen om 3-4 år. Lika bra att förbruka det.” Det blev ett tydligt plus på stickan omedelbart och jag kände blodet rusa upp till hjärnan. ”Plus? Ett plus? Är jag? Jag är?”

När min man kom hem kastade jag mig runt hans hals och gav honom en kyss.
– Jag har en bra och en dålig nyhet, sa jag. Vilken vill du höra först?
– Den dåliga, svarade han och tittade allvarligt på mig.
– Vi måste flytta, sa jag.
– Varför då?
– Därför att vi ska ha ett barn till. Jag är gravid!

Vi kysstes, kramades och grät. Barnen kom ut i hallen och undrade vad vi höll på med. Vi tog upp dem i i våra famnar och började hoppa.
– Mamma och pappa är väldigt glada, sa vi i kör och släppte ner barnen på golvet. De började hoppa och sprang sedan tillbaka till bollibompa.

Fredagen den 17 februari är inristat som en vacker dag i vårt liv och nu välkomnar vi vår trea med öppna armar. Följ med på resan genom den första trimestern, du vet de där tolv första veckorna då man inte ska berätta om graviditeten för någon. Mig spelar det verkligen ingen roll, jag skulle vilja skrika ut till hela världen att jag bär på ett liv. Min man däremot vill vänta med nyheten tills vi har passerat den första kritiska perioden.

Kommentera (6)

Följ min blogg med Bloglovin

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna