Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Nackdelen med att komma in i fel dygnsrytm är att det är lätt att fastna där. Igår gick jag upp kl 3. Idag vaknade jag strax före midnatt och det är helt omöjligt att somna om. Jag har sovit sedan klockan 20 och är världens piggaste.
Ligger på soffan och slösurfar. Fick ett mail från en desperat Brenda. Trist att jag inte kan läsa japanska eller vad det nu är, annars hade jag gärna ringt Brenda.
Visste ni att jag ringde ett samtal till en vän i Australien samma natt jag stod på förlossningen och skulle föda mitt första barn? Det började med att allt gick så himla segt. Vattnet hade gått och jag var öppen tre centimeter i en evighet. Det var sjukt psykande att visa upp ett nollresultat varje timma när barnmorskan skulle upp och känna.
Min sambo satt i den obekväma stolen bredvid och halvsov. Jag blev irriterad av att han kunde sitta och ha det gött medans jag bara hade värkar och väntade på att bönen ”Ceasar öppna dig” skulle slå in. Efter ett tag fick jag den briljanta idéen att min sambo kunde gå hem för att hämta min kudde och radion. Detta var ju första gången vi födde barn och bb-väskan ekade tom.
Min sambo traskade hem mitt i natten och då kände jag mig plötsligt ensam. Klockan var halv tre och vad skulle jag hitta på där inne på rummet helt själv? Ringa till Australien så klart! Vilken briljant idé. Där var det inte mitt i natten minsann, jag ville ju prata med någon utan att behöva väcka personen. Abraham eller Trickie Joe som han även kallas blev glad och överraskad när jag ringde från förlossningen.
Vi pratade goda minnen och lovade att ses igen en vacker dag i framtiden. Jag hoppas verkligen att vi kommer infria det löftet. Han är en väldigt speciell människa som har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Han kommer från Ghana och en av de få afrikaner jag haft förmånen att lära känna i livet.
När min sambo kom tillbaka med kudde och radio öppnade jag upp mig i en rasande fart och efter det krystade jag åt min härligt kladdiga och varma lilla sälunge.
Kommentera (5)
Klockan halv nio på morgonen kändes det som att en liten sälunge plaskade ut från mitt underliv och äntligen var han hos oss. Vårt älskade barn som vi hade längtat efter i nio månader.
Jag börjar gråta av att se denna bilden för jag minns exakt känslan. Vi hade kommit upp till BB och där satt jag med ett litet liv som jag bara älskade från allra första stund. Med blodiga ben och allt satt jag med mitt nyfödda barn i famnen totalt uppslukad av all kärlek. Herregud. Mitt, mitt, mitt lilla barn. En liten underbar människa som av någon märklig slump hamnade just i vårt liv. Jag älskar att vara mamma men är inte av den natur att bara för moderskapets skull lägger alla mina andra identiteter åt sidan.
Mitt liv har inte förändrats drastiskt för att det kom barn in i bilden utan snarare tvärt om. Livet rullar på med skillnaden att vi nu har försvarslösa individer att ta hand om. Små människor som behöver kärlek, trygghet, ramar och frihet för att utvecklas till bra människor.
När jag var liten och fyllde år satt min mamma alltid på sängkanten och berättade om hur det gick till när jag kom till världen. Jag gör likadant med mina barn och det blir så starkt känsloladdat. Igår satt vi och grät vid matbordet och kramades.
– Mamma jag älskar dig, sa han rörd och torkade en tår.
– Toddo jag älskar dig! Du är världens bästa Toddo. Mamma och pappa älskar dig så mycket är är så glada att du ville komma just till oss.
Kommentera (7)
Ikväll är det alltså två år sedan vattnet gick. Klockan 21 pratade jag med SÖS och beskrev hur det varma vattnet rann längs benen. En stund senare stod jag och älsklingen i duschen. Det var en kväll fylld av kärlek, spänning och förväntan. Trots att älsklingen hade tjatat på mig i evigheters evigheter så var den där väskan fortfarande inte packad.
Jag rafsade ihop ett linne och lite annat smått. När väskan var packad låste vi om oss och begav oss ut i Stockholms kvällen. Luften var krispig och hösten hade precis anlänt. Kvällen var magisk. Vi bestämde oss för att promenera till BB. Hand i hand gick vi på Ringvägen och undrade om det nu äntligen var dags. Vi förstod det inte riktigt själva. Var det verkligen så att vårt efterlängtade kärleksbarn nu hade bestämt sig för att komma ut?
Vi kom fram till ses strax efter klockan 22. Jag mådde fint. ”Att föda barn är ju en piece of cake”, tänkte jag lyckligt ovetandes om hur förbannat jävla ont det skulle göra när det verkligen brakade loss. Denna vetskap var jag lyckligt ovetandes om i två timmer.
Strax efter midnatt kom ”de riktiga” värkarna. My lord. Lustgasen blev min bästa vän. Jag höll hårt i min andningsmask och andades djupa andetag. Enligt boken öppnar man sig ungefär en cm i timman. När jag påbörjade mitt värkarbete var jag öppen 3 cm. Med lite enkel huvudräkning kom jag fram till att de 7 cm som var kvar att öppnas skulle ta cirka 7 timmar. Detta var tydligen något som mitt underliv missat totalt.
Förutom att jag hade extremt ont så hände ingenting. Timmarna gick och det var ganska frustrerande att en barnmorska med uppgiven min stoppade upp sina fingrar i mig en gång i timmen. Klockan 4 på morgonen dundrade öppningsarbetet igång på riktigt och ungefär här trodde jag att jag skulle dö. De 7 cm som skulle fördelas på 7 timmar öppnade upp sig på 3 timmar. Aj. Men, det ska kännas att man lever. Det är en väsentlig skillnad på att föda ett barn och på att dra ut en tampong, det ska gudarna veta.
Klockan 7 var det färdigöppnat och jag var redo. Krystvärkarna satte igång klockan 8 och kom i tre omgångar . Med den sista omgången ploppade han äntligen ut. Vår lilla Toddo. Vår underbara lilla älskade Toddo. Imorgon fyller han alltså 2 år.
Vill även passa på att skicka en grattishälsning till Dunis som fick sin Noel levererad samma dag. Grattis!
Mor och son undersöker sanden på en strand någonstans i Brasilien.
Älskade barn, tack för att du kom till oss.
Mamma älskar dig!
Jag buff-buff-buffar på magen.
– Hej lilla bebisen. Är du vaken?
Får inget svar. Bebbe sover.
Update: Jag sov men nu är jag vaken. Vad vill du???
KommenteraTills Bebbe är beräknad att komma ut. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att förlösas. Det finns inga tecken som tyder på att något är på gång.
Jag ska bli mamma.
Jag ska bli mamma…
Orden känns bra och smakar bra.
Snart ska jag föda ut vårt barn.
Lillbebben som legat där sen årsskiftet.
Innerst inne fattar jag inte vad som komma skall.
Allt känns väldigt surrealistiskt.