VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Mammaformer flyttar hit

mammaformer

Eftersom mammakroppen är så jävla grym och eftersom jag brinner för kvinnor och kvinnors välmående har jag bestämt mig för att lägga mer energi på mitt projekt mammaformer. Jag har bestämt mig för att flytta sajten mammaformer.se hit till min blogg istället eftersom jag inte mäktar med att driva flera stora projekt samtidigt. Just nu arbetar jag med att flytta över alla bidrag hit, eftersom jag har en vild bebis som jag måste passa minutiöst kommer arbetet ta lite tid, men jag har fått ett gäng mammakroppar och ni hittar dem här.

Kommentera (1)

Däremot så har jag börjat tycka bättre om mina bröst, dom blev större, mera fylliga och mindre hängiga efter graviditeten

1 år och 1 månad efteråt

 Sandra 24 år mamma till 1 åring

Min graviditet var härlig och jag verkligen älskade min gravidmage så stor och rund som en fotboll. Innan jag blev gravid så for jag verkligen upp och ner viktmässigt och under graviditeten gick jag upp 12 kg och vägde 82 när dottern ploppade ut.

Några månader senare hade jag gått ner 10 kg och kände mig rätt nöjd. Men så vände det och nu har jag gått upp nästan allt igen och allt verkar ha satt sig på magen som jag verkligen har avskytt, men nu har jag insett att det är bara att gilla läget och göra något åt saken. Den blir ju inte mindre bara av att se på den!
Så nu är jag tillbaka på träningsfronten igen och jag förväntar mig inte några magrutor bara den försvinner litegrann…

Däremot så har jag börjat tycka bättre om mina bröst, dom blev större, mera fylliga och mindre hängiga efter graviditeten.

Sandra bloggar på www.thinkinpink.se

Kommentera (2)

Jag vantrivs så enormt med min kropp efter förlossningen

mammakropp

mammakropp

Elin 23 år, mamma till tvillingar för 3 månader gamla och en treåring

Jag tycker att hur jag ser ut i kroppen är jätteviktigt för mig och hur jag kommer känna inom mig. Jag vantrivs så enormt med min kropp efter förlossningen, jag börjar acceptera att min kropp aldrig kommer se ut som innan graviditeterna men man kan ju alltid försöka.

Jag tränar ungefär 2-3 gånger i veckan så ofta det går för jag mår bra av det både i kropp och själ.

Kommentera (4)

TRIGGERVARNING, VARNING FÖR KÄNSLIGA BILDER!!! Man är aldrig nöjd, aldrig smal nog, och anorexin nöjer sig inte förrän man är död…

TRIGGERVARNING

Anna 29 år, mamma till bebis 9 månader

 Jag vill belysa en annan viktig aspekt med mammakroppen, något som tyvärr ofta förbises, men som är vanligare än man tror, nämligen mammor med ätstörningar. I mitt fall handlar det om anorexi. Jag har levt med den här sjukdomen i nästan 13 år nu, den har berövat mig så mycket, förstört mig, begränsat mig, men ändå lever den kvar i mig, med mig.

För nio månader sedan födde jag en son. En underbar, vacker och frisk liten pojke, och inte en dag går utan att jag känner en sådan oerhörd tacksamhet för honom, för den gåva han är. När jag blev gravid med honom vägde jag inte ens 40 kg, och då hade jag ändå gått upp en hel del redan. Jag befann mig på en specialistavdelning för anorexi, och ingen, INGEN, minst av allt jag, hade ens en tanke på att jag ens kunde bli gravid. När jag väl upptäckte det hade jag ingen aning om vilken vecka jag var i, men det syntes redan en hel del!

Jag var så lycklig, och livrädd. Livrädd för att min kropp inte skulle klara av en graviditet, och för att jag skulle få missfall (hade redan haft flera missfall) Jag var fast bestämd på att bli frisk från min anorexi en gång för alla. Jag skulle aldrig skada mitt barn genom att svälta mig! Veckorna gick, och graviditeten flöt på väl. Jag kämpade med maten, det var fruktansvärt jobbigt, men inom mig växte ett litet liv, den bästa motivationen av alla! Jag gick upp i vikt, trots att jag fortfarande var underviktig gick jag upp å mkt som man bör i en gravididtet och magen växte, redan i vecka 11 syntes det tydligt på mig att jag var gravid! Sedan kom det efterlängtade ultraljudet i vecka 18! jag var så fruktansvärt nervös innan, men vi fick se en helt underbar och enligt vad dom kunde se, fullt frisk liten bebis, och vår lycka var total. Bortsett från anorexin som fortfarande gnagde inom mig. Men jag kämpade emot, kämpade för att få i mig det jag och bebben behövde, men alltid alltid fanns anorexin där och påpekade. Alltid när jag såg mig i spegeln kom de där anorektiska tankarna blandade med graviditetslyckan. Aldrig fick jag vara bara lycklig över graviditeten. Jag avundades så alla gravida som bara kunde njuta, och som kunde tillåta sig att äta onyttigt, äta vad de ville.

Även fast jag fick i mig tillräckligt med näring, så var det nätt och jämt, jag hade extrem koll på varje gram jag gick upp, och lade inte på mig ett enda nödigt. Jag kunde aldrig slappna av helt med maten, och hela tiden gick jag och tänkte att det är ok att jag går upp i vikt nu, för jag SKA gå ner sen igen när bebisen är född och jag har ammat färdigt. Jag kan kontrollera det, jag ska inte bli anorektisk igen, bara gå ner LAGOM.

Sanningen är dock att när man har anorexi finns det inget som heter lagom. Man är aldrig nöjd, aldrig smal nog, och anorexin nöjer sig inte förrän man är död…

Nu har vi fått vår underbara son. Graviditeten gick bra, och till allas förvåning klarade jag av att gå nästan hela tiden ut, han föddes i vecka 38+6, helt frisk och alldeles förträffligt vacker. Förlossningen gick bra, men efteråt fick jag tyvärr lite komplikationer och opererades direkt efter. jag förlorade mycket blod, och var ganska medtagen den första tiden på BB och var sängliggande, och redan här började det gå snett med maten….

Jag måste säga att jag blev otroligt dåligt bemött på BB. Jag hade inte sovit på 4 dygn, och bönade personalen om att ta vår lilla pojke så jag fick sova ett par timmar. jag var så trött så jag var rädd att jag skulle somna och tappa honom! han vägrade ligga i sin egen säng nämligen, han bara skrek då. Men de ville inte, så jag fick kämpa på samtidigt som jag fick blodtransfusioner. När min sambo inte var där glömde personalen att ge mig mat över huvudtaget, och jag orkade knappt stå upp själv. jag hade dessutom ingen matlust för fem öre, men jag var ändå såpass stark mot anorexin så jag bad om en näringsdryck i stället, jag visste ju att jag behövde näring för att rocka med min lilla, och för att mjölken skulle rinna till. Men de hade ingen, och orkade inte ens se efter om de kunde låna från en annan avdelning, så jag fick ingenting. Det var en stor lättnad när vi fick komma hem till vårt eget kan jag säga!!

För att det inte ska bli allt för långdraget ska jag inte gå in på detaljer för mycket. Men allt eftersom veckorna gick mådde jag sämre över min kropp. Det gick som sagt snett redan på BB när jag inte fick mat, och det räckte för att ”väcka” anorexin och trigga igång den igen. Ni vet alla att är man precis har fått barn mår man inte alltid helt bra, hormonerna rinner amok, mjölken rinner till, och tårarna, ja de bara rinner! jag var inte psykiskt stark nog för att stå emot anorexin, och snart var jag fast igen. jag åt mindre och mindre och gick på allt mer ivriga promenader med barnvagnen. jag helammade vår son, vilket ju också tar på energin. jag tränade magen och drev mig själv till det yttersta, och vikten gick stadigt neråt, det samma gjorde min energo, allting skrek inom mig att det här är FEL, FEL, FEL! Men jag mådde så dåligt över min kropp, jag kände mig så tjock och ful, jag var inte nöjd! när jag ser mig i spegeln ser jag en sladdrig och dallrig, tjock mage. Fastän alla andra säger att det inte är så, de säger att jag är smal och att jags er allvarligt sjuk ut, det ser inte jag, men jag önskar att jag gjorde det.

En morgon när jag skulle kliva upp ur sängen snurrade det bara runt i huvudet och det svartnade för ögonen. den dagen fick vi åka in till akuten, och den dagen blev jag på allvar rädd. Rädd för att jag verkligen höll på att ta livet av mig, rädd för att inte fås e min son växa upp, rädd för att dö… jag önskar att jag kunde säga att jag sen den dagen bara har blivit bättre och nu är frisk, men tyvärr är det inte så helt och hållet. Anorexi är en allvarlig sjukdom som är mycket svår att bli av med. speciellt då jag har levt med den så länge, den är så djupt rotad inom mig. Men jag VILL verkligen bli frisk! varje dag är en kamp för att äta tillräckligt, för att stå emot alla tankar som säger att jag är tjock och inte förtjänar att äta. Jag ser på min son, och känner lycka, stolthet och hopp! För hans skulle gör jag vad som helst! Jag skulle flytta berg för honom, och det är ungefär så svårt det är att bli frisk från anorexin. Men jag SKA bli frisk, jag tänker kämpa, och jag kommer aldrig någonsin att ge upp!

Jag hoppas ni har orkat läsa hela texten, jag vet att den är lång, men mitt budskap är viktigt! Jag vill öka medvetenheten om ätstörningar, och att även mammor kan få/har en ätstörning. Samtidigt vill jag säga, SKÄMS INTE ÖVER ERA KROPPAR! var stolta över dom, och för det dom har givit er! Jag önskar att jag kunde vara stolt över min kropp, att jag kunde ta hand om den istället för att pina den, och jag räds över vad jag har gjort mot den och fruktar de men jag kanske kommer att få, jag kanske aldrig får fler barn trots att jag så innerligt vill det! Så ni som mår dåligt över era kroppar och kämpar med vikten, låt det inte ta överhand, det är inte värt det, inte för något i världen! Om jag kunde vrida tillbaka klockan och göra andra val skulle jag göra det, för det här är inget jag önskar på någon!

Tack för att ni tog er tid att läsa detta!

Ps. Jag vill också tillägga att anorexin inte gör mig till en dålig mamma! Jag är en bra mamma, min son får all kärlek och allt han behöver i den här världen. Han är en väldigt glad och fullt frisk pojke som växer och frodas, och vi har aldrig haft problem att knyta an. tyvärr har jag många gånger fått höra att jag är en dålig mamma för att jag har anorexi, att jag inte fötjänar att få ha barn, och att jag borde skämmas för min sjukdom och vad jag gör mot min son. Tro mig, jag har fruktansvärt dåligt samvete, och jag skäms över min sjukdom, fastän jag inte borde och fast min son inte far illa av det över huvud taget. jag har INTE valt att vara sjuk, så enkelt är det inte, och jag skulle göra vad som helst för att bara få bli frisk, men det är som sagt inte så simpelt. Det krävs mycket tid och hårt arbete för att bli fri! Så snälla, döm inte dem som har ätstörningar! man mår dåligt nog som det är, försök att uppmuntra och stötta istället!

Dagen innan förlossningen

12 dagar efter förlossningen

20121107-215936.jpg

Fyra veckor efter förlossningen

20121107-220040.jpg

Sju veckor efter förlossningen

20121107-220207.jpg

Tio och tolv veckor efter förlossningen

20121108-064637.jpg

 Min kropp i dagsläget

Kommentera (28)

Om jag tittar i spegeln är jag ganska nöjd och tycker jag är fin. Och när jag gick ut som singel kände jag mig ändå hyfsat snygg och attraktiv. Men inför min sambo har jag ganska kasst självförtroende.

mammakropp

mammakropp

Johanna 27 år, mamma till bebis 3 månader

 
När det gäller min kropp både före och efter graviditet är jag som två olika personer. Om jag tittar i spegeln är jag ganska nöjd och tycker jag är fin. Och när jag gick ut som singel kände jag mig ändå hyfsat snygg och attraktiv. Men inför min sambo har jag ganska kasst självförtroende. Vet inte vad det beror på, kanske för att hans åsikt är den enda som betyder något för mig. Gick jag ut som singel struntade jag ju i om någon tyckte min rumpa var för hängig eller mina bröst är för små, då kunde ju den personen helt enkelt ragga på någon annan. Min sambo får ju så att säga dras med mig, och jag är jätterädd att han i hemlighet ska drömma om någon annan. Men vi har pratat om det här och jag jobbar på det.
Känner ändå att jag fått bättre självförtroende efter bebis. Har ibland tidigare tyckt att mina bröst varit för små och inte varit tillräckligt runda. Nu ammar jag, men mellan amningarna blir de lite hängigare och tommare än tidigare. Men gillar det (även om jag ibland tycker att det är jobbigt inför min sambo), de känns kvinnligare nu än tidigare, och är väldigt mjuka och gosiga. Jag älskar bröst som hänger ner lite, det är det finaste som finns, har aldrig fattat hypen med stenhårda sillisar upptryckta under hakan.
Har fortfarande en liten mage kvar, och rumpan har halkat ner någon våning. Men det bryr jag mig inte det minsta om. Dock kan jag för första gången i mitt liv känna att jag verkligen skulle vilja börja träna för att få mer styrka i kroppen. Men det får bli när jag slutat amma och bebis är mer självständig!
Kommentera (1)

För att få de senaste uppdateringarna