Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Det blev ingen tjänsteresa, den spar jag tills imorgon.
Dock har jag sökt ett extra jobb i förebyggande syfte (om jag får sparken), var på intervju och det kändes jättebra. De sa att jag var intressant och att de skulle höra av sig inom snar framtid.
Har även varit på A-kassans kontor och anmält mig till just A-kassan. Kan ju faktiskt vara på sin plats nu när vindarna växlar så kraftigt som de gör.
Stannade även till i en garnbutik vid S:t Eriksplan och köpte garn, nu ska det stickas en liten babaypläd. Kan ju alltid vara kul att spendera tiden på det. Hur ska jag kunna vänta på ett barn i 34 veckor till? Känns helt galet. Jag som är världens mest rastlösa.
Det känns riktigt bittert.
Därför söker jag nu lite nya jobb, men frågan är hur bra det är egentligen. Jag inbillar mig att det är lättare att få vidareanställning på ett svenskt företag men är det kanske inte. Hursomhelst så nu kommer jag ju veta om att jag är gravid när jag söker jobben.
Fan.
Sedan december är jag anställd av ett danskt företag som Sverigeansvarig för två stora butikskedjor i Sverige. Arbetet går ut på att supporta våra kunder och utbilda personal som jobbar i butikerna. Jag blev headhuntad till jobbet och sjävklart mycket smickrad av att bli uppsökt pga av mitt yrkeskunnade. Fritt jobb, mycket resande, fri bil, fri bensin, fri telefon och bra lön. Kunde det bli bättre?
Ja, det hade det nog kunnat. På min förra arbetschef hade jag en chef som var hämtad direkt från himmeln. En bättre chef får man leta efter. Min nuvarande chef har sedan vi träffades första gången förbjudit mig att skaffa barn.
– Du får inte bli gravid på 5 år. Lova det. osv…
Varje gång jag pratar med honom i telefon, vi ses ju inte så ofta eftersom han jobbar från Danmark, frågar han om jag är gravid eller nämner något om graviditet. I ett patetsiskt försök att vara rolig, fast med en allvarlig underton.
Min provanställning kommer gå ut i juni, jag vet redan nu att jag inte kommer att få jobba kvar. Oavsett hur bra relation jag har med mina kunder eller hur bra arbete jag lagt ner under mitt halvår som provanställd kommer jag inte få en vidare fast anställning. Jag är ju gravid.
Det som för tillfäller fachinerar mig mest är att jag utan anledning kan bli så fruktansvärt gråtmild eller förbannad. Jag går runt här hemma som osäkrad bomb. Men vet aldrig när det smäller eller hur ofta.
Igår gick jag över gränsen två gånger. Hur jag vet det? Jo, för att min älskling röt ifrån och blev irriterad. Om han som har världens bästa tålamod blir förbannad så finns det en anledning. Whoops.
Jag ska verkligen försöka lugna ner mig. Vaknade strax innan 7 i morse. Pigg som en mört och kissnödigt som få. Jag gissar att det har med graviditeten att göra, för i vanliga fall är jag en klubbad säl innan klockan 10. På helgerna kliver jag sällan upp före klockan 11.
Min fina, fina älskling låg och sov. Han var trött, vi var uppe sent inatt. Vi håller på att bygga bo. Vi möblerar om och gör det fint. Det är inte så länge sedan vi flyttade ihop. Jag låg och tittade på honom. Han är så söt när han sover. Bröstet fylldes av ömhet och jag snyftade till. Jag hoppas verkligen att han kommer stå ut med mig. Det sista jag vill är att göra honom ledsen eller bete mig illa, trots det så gör jag det hela tiden. Mot min vilja.
Vilken tur att han är klok och har förståelse. Vilken tur att han krams och pussas och viskar att han älskar mig istället för att gå igång på mina oprovocerade små gräl. Jag älskar honom. Han ska bli pappa barnet i min mage.