VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Kärleken kommer när man minst anar det

108_10336230045_1897_n

Enligt mina föräldrar har jag alltid varit excentrisk, överenergisk, impulsiv eller vad man ska kalla det. Detta på gott och ont. Jag var alltid den som ville att det skulle hända något spännande i vardagen. Om det inte erbjöds äventyr skapade jag dem själv. Det var oftast jag som drog igång projekt, var drivande och hittade på saker att göra. Ingen kille (vad jag vet) blev någonsin kär i mig. Varken på lekis, låg, mellan eller högstadiet. Jag var inte typen killarna blev kär, jag var typen som killarna hängde med. Tyvärr. Jag hade gärna önskat att killarna skulle ha varit kära i mig, men hänga är good enough.

Så kom den dagen då jag plötsligt började bli desperat. Why the hell blev alla kära och ihop utom jag? Var jag ett hopplöst fall? Skulle jag aldrig få träffa någon som blev kär i mig. Jag vaggade runt som en äggsjuk höna genom hela min tonår. Jag trånade efter kärlek utan resultat. Den sanna kärleken lyste med sin frånvaro, medan den självdestruktiva inbillade kärleken bredde ut sig. Ni vet den där låten ”You can´t hurry love”  med The Supremes och senare Phil Collins, den låten älskade jag och sjöng lidelsefullt framför spegeln oräkneliga gånger.

När jag var 16 år gammal blev jag ihop med Daniel. Efter två år gjorde vi slut. När jag var 20 år blev jag i hop med Krille, tre år senare gick vi skilda vägar. Jag var the heart breaker i förhållanden jag gav mig in i och började misstänka att det var något fel på mig. Vad var det som gjorde att jag inte klarade av att behålla en relation? Innerst inne visste jag vad det var. Det var en viskande röst i mitt hjärta. Själen längtade ut på det där stora äventyret jag drömt om som barn. Efter separationen med Krille augusti 2004 köpte jag en lägenhet på Södermalm, sålde min bil, begärde ett års tjänsteledigt och köpte en enkel resa till Australien. Resan skulle avgå i april 2005 och nedräkningen till mitt livs stora äventyr hade börjat.

Äntligen, äntligen, äntligen var det dags att kasta sig ut för att se om vingarna skulle hålla och då plötsligt mitt i allt träffade jag den där kärleken som jag drömt om i hela mitt liv. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur vackert och smärtsamt det var på en och samma gång. Det var som om jag hade blivit träffad av en blixt, det var kärlek vid första ögonkastet.

Första gången jag träffade Johan gick det en stöt genom kroppen och jag visste att om det är någon så är det han. Ödets ironi eller vad man ska kalla det. Vi träffades genom en gemensam vän i januari 2005, bara ett par månader innan jag på egen hand skulle ge mig ut på en ett år lång jorden-runt-resa. Jag bestämde mig för att ställa in min resa. Det fanns inte en chans att jag skulle lämna det finaste jag någonsin haft i mitt liv. Ödet ville dock annorlunda. Johan är en klok man. Han visste vad denna resan betydde för mig och hur mycket jag behövde den för att kunna lägga en pusselbit i mitt liv. Orden: ”Nej Anna, det kommer inte bli vi två” är något av det mest avgörande någon har sagt till mig. Om det inte skulle bli vi två, fanns det heller inget skäl att stanna.

Jag kommer alltid att minnas morgonen då jag kysste honom farväl. Det var en tidig vårmorgon. Bakom mig lämnade jag mitt livs stora kärlek, framför mig väntade mitt livs stora äventyr. Än idag kan jag inte fatta att jag reste till Australien med endast en 25-liters ryggsäck som bagage. Galen då som nu. Månaderna svischade förbi och plötsligt hade det gått ett år. Jag kom hem i maj 2006. Lite trevande började vi ses igen medan jag levde supersingellivet på Stureplan. När sommaren var över och hösten smög sig på bokade vi en resa till Mexico, vi skulle åka som VÄNNER, men insåg hur fånigt det var. Dagen innan vi for till Mexico insåg vi att vi älskade varandra och ville vara ett par. Jag är lika kär nu som jag blev när jag träffade honom för första gången. Han är min livskamrat, bästa vän och partner in crime. Vi är varandras motsatser i det mesta, vi grälar, vi tycker olika, vi skrattar, vi barnslar oss, vi älskar att vara tillsammans, vi ger varandra frihet och utrymme. Jag älskar honom och han är min livs stora kärlek. Jag är lycklig mamma till våra tre kärleksbarn.

”You can’t hurry love
No, you just have to wait
She said trust, give it time
No matter how long it takes”

Detta inlägget skrevs efter att Matilda frågade: ”Hur träffades du och din sambo?” på Apans facebooksida. In och gilla den vetja så kan du också vara med att önska inlägg. Jag vill passa på att tillägga att Daniel och Krille är världens bästa ex och att vi fortfarande håller kontakten.

Kommentera (5)


Tummen upp för SF Bio

Vi var som bekant på bio igår och det var ju minst sagt en upplevelse. Filmen skulle börja klockan 16.30 men inget hände och ingen orkade bry sig. Den kommer väl igång när den kommer igång liksom. Jag och min sambo pratade om ditten och datten och hade inget bekymmer med att det blev en sen start.

Efter cirka 20 minuter i biosalongen var det en handlingskraftigt dam som fick nog och gick för att säga till personalen. In rusade personalen och beklagade att filmen inte hade rullat igång. Tydligen sköts allt det där automatiskt.

Det visade sig att hårddisken inte hade kontakt med projektorn och allt var tvunget att stängas ner för att startas om på nytt. Några reste sig upp och gick. Vi satt kvar och såg Hypnotisören. Filmen var riktigt dålig enligt mitt tycke. Men det är en annan historia.

Efter filmen kom personalen in igen med det glada budskapet att alla besökare fick byta ut sina använda biobiljetter till nya. Jippie! Det tycker jag är bra kundservice och goodwill.

 

Kommentera (2)

Fredagsmys

Alldeles strax ska jag hämta barnen för att sedan överlämna dem till sin farmor och farfar. Efter det ska jag på dejt med mitt livs stora kärlek. Det känns väldigt vardagslyxigt. Först ska vi gå och se en film efter det ska vi ut och äta.

Idag har jag gjort massa bra saker. Jag har tull exempel städat mitt skrivbord och dammsugit runt min arbetsplats. Plötsligt känns det riktigt fräscht att sitta här och knappa på tangenterna.

Jag har hittat laddaren till min systemkamera, är mitt uppe i att tömma videokameran och funderar på att ta mig kraft sätta ut en annons på blocket. Jag har dessutom varit ute och gått en sväng för att få lite motion och frisk luft. Idag läste jag in DN att Götgatan ska bli gågata helt och hållet vilket gläder mig enormt. Bort med bilarna och låt oss ha en mysig stadsmiljö istället.

På tal om Götgatan sprang jag in i en kär vän och fick det glädjande beskedet att hon och hennes man väntar barn. Åhhhh! Det är som att en dröm går i uppfyllelse när ens vänner blir gravida. Jag har ju varit mamma i ett par år nu och äntligen börjar mina hittills barnfria vänner att föröka sig. Efter det glädjande beskedet gick jag in på StikkiNikki och åt preggomellis = en jäkla massa glass.

stikkinikki

Nu ska jag ha fredagsmys och hoppas att ni får detsamma. Kram på er alla!

 

Kommentera (5)

Myskväll med frugan

20120915-004452.jpg
Vad skönt det var att hänga med Helena igår. Vi skrattar alltid väldigt mycket när vi är tillsammans. Först gick vi till Mississippi och åt äcklig mat, sen tittade vi på skräckfilmen ”Women in black” och efter det ”Boogie Nights”.

Kommentera (1)

Älska FittFin!

karlakvinnab

fittfin

Måste bara tipsa om den fantastiska FB-sidan FittFin. Den är helt fantastisk med snygga bilder och budskap som sätter könsnormativa strukturer ur spel.Personen som driver sidan länkar till sin blogg vars header ser ut såhär:

RONNIE KRONBLAD

Älsket på detta säger jag bara. Tack Ronnie Kronblad för Fittfin och din blogg. Jag tycker att alla som gillar detta klickar in och gillar sidan på Facebook.

 

 

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna