Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Jag har aldrig varit ett fan av att hypa dagar. Högtider kommer och går, ibland är det rena helvetet med stress, gräl och tidspress. Andra gånger är livet i harmoni, stämningen är avslappnad och alla är helt helt glada. Årets midsommar är den bästa jag upplevt i hela mitt liv. Barnen var så glada och dagens aktiviteter kändes som en gruppstärkande upplevelse för hela familjen.
Det hände egentligen inget märkvärdigt, men vi var tillsammans hela dagen och gjorde roliga saker. Vi sov ut och drog oss till klockan halv elva, bara en sån sak. Jag steg upp och studsade ner i trädgårdslandet för att plocka rabarber. Sedan bakade jag en smarrig rabarberpaj. Efter bakningen gick jag och Lovi på blomsterjakt för att samla ihop blommor till hennes midsommarkrans. Hon var så glad och förväntansfull, jag sjöng klassiska de klassiska sångerna som de brukar spela runt stången. När vi kom hem igen gick vi alla ner till badet. 
Vi åt en god sillunch, spelade fotboll och gick ner till öns midsommarfirande där vi dansade så att sillen hotade med att göra come back. Min älskade lilla treåring sjöng , dansande och upplevde den roligaste dagen på länge. Femåringen ville inte alls dansa ringlekar utan hängde med ett gäng nyfunna vänner på lekplatsen. Han har aldrig varit intresserad av att dansa vid stången och vi har aldrig försökt tvinga. Vill han inte så vill han inte, that´s it.
När firandet tog slut vid majstången gick alla människor i samlad trupp till bryggan för att välkomna skärgårdsbåten. En tradition som inleddes på 50-talet.
På bryggan var det dans i väntan på att båten skulle dyka upp.
När båten gled in mot bryggan tutade den. Folk hurrade och viftade med flaggor. Det är verkligen en festlig stämning och det är hur mycket folk som helst på berget även om det inte ser så ut.
Väl hemma fortsatte vi firandet med bad och grillning. Detta blev en minnesvärd och underbar dag som jag kommer leva på länge.
Helt plötsligt blev det vinter igen och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till detta. Jag som kommit igång så fint med mina långprommisar är inte sugen på snökaosets återkomst.
Kommentera (1)
Jag kände mig som en främmande fågel, utspökad i ny fjäderdräkt. Men mamma propsade. Är det bröllop så är det. Den illrosa spetsblusen satt åt som ett korvskinn. Den spände både över ryggen och under armarna, byxorna skar in i baken men det var bara att smila och se glad ut. Är det bröllop så är det.
Inne i det lilla huset satt det blivande paret och tog emot bybornas välsignelse. I ett partytält bredvid huset satt ett gäng munkar och åt av den goda festmaten. På grusvägen utanför huset dansade folket. Det var stekande hett, alla var glada, några var uppklädda, några kom till festen i arbetskläder, stämningen var god och festen varade i dagarna tre.
Läs fort som fan för om en stund kanske jag raderar detta inlägget.
Det kryllar av oss men trots det är vi osynliga. Vi människor som någon gång i livet blivit utsatta för ett eller flera övergrepp. Det hände mig som barn och trots alla år som har förflutit kan jag fortfarande känna mig påverkad av det som hände. Kanske inte så konstigt eftersom det är en påtaglig upplevelse att stå maktlös inför en ondskefull handling.
Jag vill egentligen inte prata om det, känner mig inte alls redo eftersom jag inte vill få någon jävla offerstämpel. Jag vill inte bli dömd utifrån händelser som inträffat i det förflutna, händelser som jag inte har kunnat styra över. Därför tänker jag inte gå in på det i detalj, men jag kan berätta att jag trots mina upplevelser mår bra.
Det som inte dödar härdar. Låter kanske som en klyscha men tro mig, det är sant. Idag har mina vänner Natashja, Cissi och Hanna lanserat sitt projekt ”Våga anmäl”. Jag är mycket stolt och visst rör sådana här saker upp minnen till ytan. En vacker dag kanske jag skriver en bok om det. Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara försöka beskriva en ångestkänsla.
Tänk dig att du är fjorton år och inte vågar komma hem eftersom du vet att dina föräldrar är arga på dig av olika anledningar. Tänk dig att du istället för att ta tjuren i hornen och åka hem till arga föräldrar gör tvärt om. Du skiter i allt. Du förlitar dig på tummen, liftar tio mil sent på kvällen i hopp om att kunna sova hos en nittonårig kille du träffade på ett disco. Du gör det, liftar till hans stad i snöoväder och tunn jacka. Dagen efter liftar du tillbaka till din egen stad. Du har en tid att passa.
Med perfekt timing lyckas du komma fram till polisstationen klockan 10 på förmiddagen. Du möts av tre poliser som leder dig in på ett litet rum. Framför dig sitter en vänlig kvinna, hon ler mot dig och berättar att hon har en dotter i samma ålder som du. Växjö är en liten stad och jag vet vems hennes dotter är.
Det knackar på dörren, min pappa kommer in:
– Anna för jag fråga vad fan du håller på med? Först försvinner du en natt och nu ringer polisen och säger att jag ska komma hit. Vad är det som händer?
Poliskvinnan reser sig upp och hälsar:
– Hej, välkommen. Varsågod och sitt. Anna har något väldigt viktigt att berätta.
Föreställ dig känslan att i detalj behöva beskriva ett övergrepp för din egen far som sitter stum med tårar i ögonen. Detta är något så fruktansvärt ångestladdat att jag inte önskar någon annan människa den upplevelsen.
Kommentera (24)