Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Mamma visar vart skåpet ska stå. Mamma blir idolen och en människa för det lilla barnet att se upp till. En rollmodell som barnet apar efter med råge. Om mamma visar kroppsförakt kommer barnet lära sig det. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Varför ska ett barn gå på vuxnas lögner om att utseende inte spelar någon roll, när barnen indoktrineras av sina föräldrar att utseendet visst spelar roll. Varför ska en flicka påväg in i puberteten äta mat, när hon kan välja bort och svälta sig som sin mor?
Mammakroppen för mig är så himla mycket mer än det vi ser utanpå. Det fysiska är en bråkdel av mammakroppens betydelse. Det är bra med en stark kropp som fungerar och håller. Men det är bättre med en frisk syn på kroppen som minskar risken för att döttrar ska ärva en destruktiv kroppsuppfattning.
Detta är några av mina tankar kring ämnet mammakroppen. Det ska bli kul att spela in morgondagens pod tillsammans med Lovisa aka Lofsan. Ni är några som frågat vad ”min pod” heter. Serien heter Joller – en podcast föräldrar emellan. Sammanlagt sex föräldrar samtalar om olik aämnen vid två tillfälle, den ena gången som gäst och den andra gången som värd.
Idag kommer seriens inledande avsnitt ”Amning” med Natashja och mig släppas.
Så himla bra Anna!
Jag är HELT övertygad om att du har rätt och jag tycker fan det är på tiden att det budskapet sprids. höljutt!
visst är det så! under hela min uppväxt bantade min mamma!
budskapet var självklart ”man duger inte om man inte är smal”..
så i dagsläget är jag tjock och känner min inte lika värd som alla andra som är smala..
tycker det är extremt jobbigt att träffa nya människor pga rädsla för vad de ska tycka och tänka om mig som är tjockis och mamma dessutom.
däremot, så pratar jag ALDRIG om bantning och viktnedgång inför mina barn, jag säger aldrig nedvärderande ord om min kropp inför dem och uttrycker inte den känsla jag känner.
just för att jag INTE vill att de dels ska få tankar om att tjocka skulle vara mindre värda och dels för att jag inte vill ge dem fördomar heller.
nu är de små, 4år,3år och 3mån. men det ska väl börjas i tid!:)
ska bli jätteintressant att få höra podcasten sen!:)))
/malin
Anna. Jag både håller med dig och får en klump i magen av det du skriver. Jag läser till psykolog och har en syster som varit riktigt illa ute i en ätstörning. Och ja – visst påverkar mammans syn på sig själv hur dottern ser på sig själv och sin kropp. Men det är mer komplext än så… och när man för såna här förenklade resonemang (om än med vissa poänger) så bidrar man till skuldbeläggandet av just mammor (precis, _mammor_ inte pappor, mormorar, fastrar, farfädrar, kompisar osv. det är alltid mamman som får bära hela ansvaret) när det gäller orsaker till ätstörningar.
All denna skuld som lagts på mammor som gjort _allt_ i sin makt för att deras döttrar ska klara kampen mot sin ätstörning… jag har sett exempel på det i litteraturen, hos föreläsare (ofta av det gamla gardet) och i mitt eget liv gällande min syster och min mamma…
Det är en sån enkel förklaring. skyll allt på mammorna! (säger inte att du gör det i det här inlägget. men det jag menar är att det späder på den generella bilden många har av orsak-verkan mellan mor och dotter)
Vad är det som säger att inte kompisar påverkar mer? (Tom bevisat i forskning i mellanstadieålder och uppåt) eller tränare? Pojkvänner? pappor som högt bedömer tjejers kroppar inför sina döttrar?
Ja, snälla, ta för sjutton upp hur män, pappor, killar kommenterar mammadegiga kvinnokroppar!! Jag förstår helt vad du försöker säga Anna, men i vår familj är det pappan dvs min man som har den mest skeva kroppsuppfattningen av oss två, både om mans-och kvinnokroppen. Om jag inte haft en tokigt bra mamma som byggde min starka självkänsla ang utseende hade jag nog inte kunnat vara gift med denna man (som självfallet har många goda sidor). Jag har inga problem med att säga till honom att inte vara så jäkla utseendefixerad, och att han (haha) ska vara glad att han har annat att komma med än sitt utseende.. Hihi! Nä, men skämt åsido. Vi har två små söner nu, och jag ska göra allt jag kan för att de inte ska få en skev uppfattning av hur VANLIGA tjejkroppar ser ut. Eller att de som killar, inte ska bygga hela sin identitet runt hur stora och biffiga de är, trots att det är så killar ”ska vara”.
Hej Anna!
Jag håller verkligen med dig i ditt resonemang. Har flera kompisar vars ätstörningar direkt kommer från deras föräldrars ständiga bantande/dietande/nutrilettande. Vad jag då funderar på är hur du med dessa, enligt mig, väldigt sunda tankar ser på ditt eget bantande och trimmande av kroppen?! Att du sedan visar hur du gått ner i omfång är tankar går helt emot varandra! Att säga att det är för att bli starkare skulle jag i så fall se att man visar genom att exempelvis berätta att man inte längre är trött i ryggen efter att ha burit sitt barn hela dagen eller att man kan leka och springa runt med barnen utan att bli trött. Inte genom att visa en bild som illustrerar att det är just det som syns, omkretsen, som är det viktiga.
Vet inte om min förra komentar kom med (har inte glasögonen på så tryckte nog in fel siffror), så om det blir dubbelt nu ber jag om ursäkt 😉
Jag håller med dig helt och fullt! För mig känns det viktigt att göra vad jag kan för att mina barn ska få en så okomplicerad relation till sin kropp som möjligt. Med det kommer att ALDRIG säga något negativt om min egna kropp, aldrig nypa i en valk med ogillande, aldrig tala om bantning, vikt eller att ”dra ner på maten”. Ibland är det svårt och jag agerar på ren instinkt. Har som många andra i min generation hört mamma prata om bantning genom hela uppväxten. Det sätter spår. Men jag har gett mig fan på att älska min kropp och hoppas att öka förutsättningarna för att mina barn ska göra detsamma med sina kroppar.
Verkligen sant!
Jag förstår vad du menar o jag OCH min man gör allt vi kan för att inte våra barn ska växa upp i tron att deras utseende är deras viktigaste ”egenskap”.
Men, jag ogillar ändå ditt resonemang. Jag hade anorexia i tonåren o på den tiden så var det väldigt populärt att skylla det på mammorna. Antingen hade de bantat eller så hade mor o dotter en dålig relation. Som min mamma led av detta. Så mkt onödig skuld hon fick bära.
För inte berodde det på henne. Genom att svälta mig själv så hittade jag äntligen ett sätt att styra min kropp som jag aldrig hade känt var min. Sexuella övergrepp i barndomen hade lämnat mig med en känsla av att vara smutsig o jag fann att jag äntligen kände mig ren om magen var tom.
Inte logiskt alls men så är det ju med ångesthantering. Den tar sig sig konstiga uttryck.
Man bör alltså tänka sig för innan man tänker att en mamma måste ligga bakom ätstörningar hos dottern.
Precis så tänker jag! Jag började utveckla ätstörningar redan i åttaårsåldern. När jag blev gravid eskalerade det och nu har jag äntligen fått hjälp. Min största mardröm är att jag överför mina sjuka tankar ang mat till mina barn så det var det som fick mig att ta tag i problemet. Jag har ganska nyligen börjat blogga om min fight mot ätstörningarna och det skulle betyda mycket om nån hade lust att läsa och kanske ta sig tid att komma med egna erfarenheter via mail eller kommentarer.
Jag tror inte att en sund mammakropp och inställning till mammakroppen är en garanti att allt skall gå bra med barnets självkänsla. Inte heller tror jag att en osund inställning är en garanti att det går dåligt. Däremot tror jag att det är svårt för barnet att sammanfoga en inställning att det är insidan som räknas, att det är okej att se annorlunda ut, att man inte behöver vara smal och så vidare, när mamma står och klagar över sin feta mage eller sina fläskiga lår. Pappans påverkan är såklart också viktig, men de brukar (i min erfarenhet) inte stå och högljutt prata om sin kropp i negativa termer kring barnet, vilket inte är ovanligt bland många kvinnor jag sett. Sedan är det väl inte konstigt att Anna fokuserar på mammakroppen och inställningen till den, eftersom hon ju faktiskt driver sidan mammaformer.se .
Min mamma var mån om att hålla vikten, men bantade aldrig med några kurer utan höll bara koll på mängden mat hon åt, men åt ändå det mesta. Hon lagade bra mat och tänkte på att vi också skulle äta nyttigt och varierat. Dock kunde hon välmenande pika mig om jag åt för mkt av ngt onyttigt och även om det kändes jobbigt ibland, brydde jag mig inte så mkt ändå (var ”normalviktig”). Hon nästan tjatade hela min uppväxt om hur bra jag var, hur vacker jag var, hur intelligent jag var, hur mkt jag var värd osv men det var svårt att ta till sig då jag pga en barndomshändelse hade dåligt självförtroende och hade svårt att tro på sånt. Utan i slutändan var det mina vänner som jag fick i slutet på gymnasiet som bidrog till att jag fick en skev bild av min kropp. De var näst intill besatta av sina magar, sina armar osv och kändes som att de tjatade stup i ett om hur hemska de såg ut fast att de var hur fina som helst, att jag i perioder blev tokig på dem och tränade hemma för att bevisa att vill man förändra får man ta tag i det (hade dock ingen som helst påverkan på dem då de var så insnöade på sitt att de inte såg ngt annat).
Men sedan kom den återkommande depressionen (jag har bipolär) som resulterade i en pendlande vikt. Har svängt upp och ner mellan 60-86 kg sedan -04, varit besatt av att träna, av att äta rätt för att i det nästa dala i mitt mående och lägga ner allt, äta fel, isolera mig och gå upp igen. Efter det har jag återigen mått bättre och gått ner allt än en gång. Nu är jag gravid och lite överviktig till att börja med. Trivdes inte med min vikt trots att min man tycker att jag är det finaste som finns och älskar min ”gosiga” kropp och hade bestämt att jag skulle gå ner och må bra detta året. För när jag är smalare mår jag jättebra psykiskt, känner mig frisk och snygg och sexig. Och stolt att jag kunde – igen. Men hann inte så långt utan blev gravid ist (planerat men gick lite fortare än jag trodde det skulle). På gravidforumet snackades det en del om vikt och även om ngn menade på att vi inte skulle hänga upp oss, är det oerhört känsligt för mig. MVC har redan markerat att det inte är bra att ha högre BMI (de räknade fel och räknade på 30 fast jag låg under det) och fick göra glukosbelastningstest som var problemfritt. Har nojat som en tok över min 4,5 kg vikuppgång fast jag är i v 17 och det är normalt med 2-5 kg upp vid detta laget. Men jag är superkänslig när det kommer till vikt pga min historia.
Men jag måste under dessa återstående månader börja lära mig uppskatta mig själv och acceptera hur jag ser ut och den jag är. Jag kan vänta en flicka och då vill jag att hon ska må bra oavsett hur hon ser ut. Veta att hon är värdefull och underbar som hon är. Det är svårt att värja sig när man bombas med alla dessa sjuka värderingar från alla håll dagligen överallt, men jag hoppas på att kunna uppfostra en stark och självständig tjej som tror på sig själv. Och får jag en gosse så vill jag att han ska lära sig uppskatta sig själv för hur han ser ut och för den han är och se kvinnor för vem de är och inte för hur de ser ut enligt vad ngn bestämt är ”rätt”. Men det är nog lättare sagt än gjort, tyvärr.