VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Djävulsvrål på tunnelbanan och Andra Bönor

kaffet

I dag har varit en sådan där dag då Freddie ägnat sig åt djävulsvrål. Det började som grymtningar på vägen ut till universitetet, det eskalerade till ett tydligt missnöje när jag pratade med studievägledaren och tog steget vidare till djävulsvrål när vi skulle åka från Universitet till Slussen. Som hon skrek! Det var det värsta någonsin. Folk kastade blickar av medlidande, några försökte gulla med henne, andra blev märkbart irriterade.

Vad gör man? Det går ju inte hoppa av tåget av hänsyn till andra. Jag brukar inte tycka att saker känns jobbigt, men det där kändes riktigt jobbigt. Hon var ilsken, otröstlig och somnad egivetvis när det var dags att kliva av tåget. Då hade hon vrålat i 40 minuter. När vi närmade oss hemmet gick vi in på Andra Bönor, ett av de få ställena i stan där lattarna är magiskt goda.

Andra Bönor på Ringvägen har fått in jättesöta askar i plåt fyllda med pistiller och annat

Jag gillar inte pistiller och sånt, däremot gillar jag söta plåtaskar. Låt oss kalla det en form av fetish.


Kommentarer


  1. majken april 3, 2013 on 19:24 Svara

    ååh vad jobbigt! kommer ihåg en gång när min Lovis (inspirerad av din Lovi :)) va ungefär sådär vid ett ikea-besök… så fort hon lugnade sig och somnade till så vaknade hon till igen och dödsvrålade :( det var helt fruktansvärt. i efterhand kom jag på att hon precis va på väg att somna när vi kom in, men inte gjorde det pga vi träffade kompisar. det i kombination med alla intryck var nog orsaken till vrålen. skojig och bra mamma verkar du vara, behandlar barn som människor :)

    • apan april 5, 2013 on 18:09 Svara

      Det som du nämner är ju en klassiker.

  2. Alltså de där vrålen…….. igenkänning. Antingen är det minsta lilla som får för sig att, tja…. uttrycka sig själv och gallvrålar av någon anledning (ofta okänd)
    Jag hade ett scenario när minsta typ några månader, hade bajsat ner sig (läckt ut i overallen) och jag var på t-banan på väg hem. Vad göra? Det är ju bara att fortsätta. Snabbt hem för byte, blöjor och tvätt. Hade av någon anledning inte med mig mer, minns ej varför.
    Man försöker så gott, och snabbt man kan!

    Men just t-banan är speciell, jag känner mig också uttittad. Men vad gör man? Man kan ju inte gå av varje station ”av hänsyn till andra” för att få att resan tar 3 timmar och bebisen storknat. Gärna i kombination med en 2 åring som lägger sig ner och illvrålar och en 3 åring i bästa trotsmundering.
    Skönt att slippa t-banan nu.

    Hamnade i kö på ICA bakom årets pensionär med en gallskrikande bebis som börjat skrika 2 min innan jag kom till kassan. Började svettas, få panik (trots rutinerad) och när pensionären granskat varje vara, lagt upp allt, jag hade fått med mina varor, ja då sprack pappkassen. Bara att hämta en ny, packa om och SEN iväg igen för att hjälpa bebisen. Adrenaliten var öronbedövande.

    • apan april 5, 2013 on 18:06 Svara

      Pensionären var säkert immun.

Lämna ett svar till apan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna