VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Jag är inte bara en döläcker böna med rätt känsla för kitsch

Har du sett filmen Gökboet? Det är en av mina favoritfilmer och stundtals känns det som om jag befinner mig i the Cuckoo’s Nest. Med barn i åldrarna 0, 3 och 5 år händer det alltid något som får känslorna att svalla. Oavsett om det handlar om att ta djupa andetag och räkna till tio eller om det bara är en massa kärlek tycker jag att mammarollen är en av de roller jag spelar bäst.

Jag älskar att hänga med mina barn. De är små sköna individer som legat i min mage. Inte nog med att de hamnade där utan att be om det, de ska dessutom dras med mig en livstid. Därför är det min jäkla plikt att behandla kidsen med respekt och visa dem vägen till att bli självständiga individer. Är det någon som kan forma dem så är det jag och jag misstänker att jag inte är ensam mamma om att vilja ge barnen en trygg och kärleksfull uppväxt.

På sistone har jag funderat mycket på det här med föräldrarskap. Det har främst kommit av att jag tycker vissa föräldrar är dumma i huvudet och sedan har jag funderat på varför jag känner så. Min slutsats har varit att vi har olika agendor gällande hur man behandlar barn. Jag står på barnens sida och skiter fullkomligt ”en vuxens sårade stolthet” till förmån för att ett barn ska må bra och vara glad. Barn ska hanteras rättvist men varsamt.

Har du något som gnager ditt mammahjärta och som du vill dela med mig och mina bloggläsare? Dela gärna med dig via mail eller kommentarsfältet och var gärna anonym om det känns bra. Många kloka människor läser denna bloggen och det känns som ett perfekt ställe att ventilera frågor på.


Kommentarer


  1. Jennifer april 1, 2013 on 13:42 Svara

    Jag upplever att det finns väldigt stora skillnader i hur föräldrar umgås med barn, både sina egna och andras. Jag är föräldraledig nu och träffar mycket andra föräldralediga och deras barn på dagarna. Jag vill att alla oavsett ålder ska vara med i umgänget på det sätt som de kan, oavsett om de är 3 månader, 3 år eller 30 år och oavsett om vi befinner oss på ett café eller öppna förskolan. Men ser många föräldrar som vill fika ifred och där det enda umgänget med barnen går ut på att få dem tysta, det tycker jag är trist!

    • apan april 2, 2013 on 05:33 Svara

      Jag håller med dig till viss del och tycker att alla ska vara med, frågan är bara på bekostnad av vad. Tar man med sig barn till fik eller lunchdejten an man inte förvänta sig att de ska sitta snällt i ett hörn. Istället för att skapa ”dålig” stämning genom att tysta sitt barn måste man inse att barnens behov faktiskt kommer först. Vill man ha en lugn fika med vuxenprat då gör man det enklast utan barn.

  2. Johanna april 1, 2013 on 14:02 Svara

    Anna, jag läser din blogg och i synnerhet detta inlägg med stort intresse. Jag ÄLSKAR ditt sätt att se på föräldraskap och ditt förhållningssätt till dina barn! Du verkar vara helt fantastisk <3 OM du vill får du väldigt gärna skriva mer om hur du/ni tänkte när ni bestämde er för att bilda familj. Jag vet att jag har efterfrågat ett sådant inlägg förut, men jag tror inte det har kommit än :) Jag skulle vilja läsa om varför du ville/vill ha barn? Kanske går det inte att uppge specifika skäl, men beskriv gärna utifrån dina tankar. Jag är väldigt analyserande och tänker mycket (ibland för mycket). Att sätta barn till världen är det största valet en kan göra, därför tänker jag att det är viktigt att veta varför just jag gör det valet. Är det för att uppleva den obeskrivliga kärlek (nästan) alla föräldrar vittnar om? För att ta förhållandet till en ny dimension? Och hur vet man att man är riktigt "redo"? Du var ju också inne på i detta inlägg att barn inte bett om att få komma till – hur ser du på att sätta barn till en värld med så mycket eländigheter (mobbning, våldtäkter osv)? Tänker du att det härliga ändå överväger? Tack för en härlig och reflekterande blogg!

    • apan april 2, 2013 on 05:30 Svara

      Hej Johanna!
      Faktum är att jag fortfarande funderar på mitt svar på din fråga. Vad bra att du ställde den igen. Jag lovar att återkomma med ett svar i ett inlägg innan veckan är slut.

  3. FruKleemann april 1, 2013 on 17:54 Svara

    Åh, det här ämnet är så känsligt för mig. Har skrivit ett inlägg om min syn på barnuppfostran, där jag delar med mig av hur olika vi gjorde med våra två första döttrar och hur vi gör nu, med en liten sladdis och massor av erfarenhet i bagaget. Har lite svårt att sammanfatta till kortare text, så jag hoppas det är ok om jag lägger in en länk till det inlägget här:
    http://frukleemann.com/2013/01/19/att-uppfostra-ett-barn/
    Det är så skönt att få känna att man är en bra förälder. Motsatsen sätter djupa spår i minnet och själen. Fint att du tar upp sådana här ämnen!

    • apan april 2, 2013 on 05:29 Svara

      Intressant inlägg. Kul att du delar med dig.

  4. Madde april 2, 2013 on 17:26 Svara

    Jag älskar mina två barn (son på 2 år och dotter på 3 månader) över allt i världen men de gör mig galen ibland, speciellt 2 åringen som har börjat utforska sin kära mammas tålamod. Jag försöker vara pedagogisk och lugn när jag ska säga till honom, jag förklarar varför jag har sagt till honom och höjer inte rösten.

    Dock verkar han skruvat på locken för öronen en aning hårt då jag inte når fram med nåt och i slutändan blir det alltid att jag tappar tålamodet och vi börjar bråka. Det hjälper ju inte heller… jag känner mig helt slutkörd! Hur ska man få dem att lyssna när man t.ex. går vid en väg och det är nödvändigt att gå lugnt bredvid alt. hålla handen?!

    Sonen testar mig som sagt hela tiden och blir lätt arg/irriterad över småsaker vilket gör att jag blir irriterad och lätt snäser på honom. Samtidigt måste jag ha hand om min dotter som tar upp mkt av min tid om dagarna och jag kan inte hjälpa att tycka synd om sonen. Han får skäll ofta medan lillsyrran blir gullad med och hela tiden buren osv. Jag vill verkligen inte att han ska känna sig som ”nr. 2” men hur ska man göra? =(

  5. Katta april 4, 2013 on 20:52 Svara

    Jag jobbar med marknadsföring på kontor. Jag har en ”ansvarsroll”, men ingen personal. Jag har en universitetsutbildning och en bra lön. Så pass bra så att jag kan gå ner i tid och tillbringa mer tid med mina barn, utan att göra avkall på sånt jag tycker om att göra: äta på restaurang, resa, mm. Min man likaså. Dessutom har vi valt att bo i lägenhet i närförort, vilket ger billigare levnadskostnader, och återigen gör att vi inte behöver jobba 100%. Vi har det så lyxigt i Sverige att vi får utbilda oss på statens bekostnad (ALLA har råd med utbildning), och vi får gå ner i tid på jobbet när vi har småbarn. Som förälder har man en skyldighet mot sina barn att spendera tid med dem – inte bara vara på jobbet. Så varför köper folk hus och har fritidsintressen som gör att de måste jobba hela sin vakna tid? Varför väljer man att fortsätta vara lågutbildad och därigenom lågavlönad och måste jobba mycket för att ha råd att leva? Det kan handla om all slags utbildning: fler körkortsbehörigheter, yth- utbildning, civilingenjör. Alla nivåer av utbildning räknas och påverkar lönen! Och högre lön gör att man kan gå ner i arbetstid när man har småbarn.

    • apan april 5, 2013 on 17:56 Svara

      Tack för din kommentar. Jag håller med dig men vet samtidigt att livet är olika lätt för olika människor. Huvudsaken är att alla tror på det de kämpar på och att det finns en ambition.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna