VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Kärleken kommer när man minst anar det

  • Inlägg av:
  • Datum:
  • Kategori: Älska
108_10336230045_1897_n

Enligt mina föräldrar har jag alltid varit excentrisk, överenergisk, impulsiv eller vad man ska kalla det. Detta på gott och ont. Jag var alltid den som ville att det skulle hända något spännande i vardagen. Om det inte erbjöds äventyr skapade jag dem själv. Det var oftast jag som drog igång projekt, var drivande och hittade på saker att göra. Ingen kille (vad jag vet) blev någonsin kär i mig. Varken på lekis, låg, mellan eller högstadiet. Jag var inte typen killarna blev kär, jag var typen som killarna hängde med. Tyvärr. Jag hade gärna önskat att killarna skulle ha varit kära i mig, men hänga är good enough.

Så kom den dagen då jag plötsligt började bli desperat. Why the hell blev alla kära och ihop utom jag? Var jag ett hopplöst fall? Skulle jag aldrig få träffa någon som blev kär i mig. Jag vaggade runt som en äggsjuk höna genom hela min tonår. Jag trånade efter kärlek utan resultat. Den sanna kärleken lyste med sin frånvaro, medan den självdestruktiva inbillade kärleken bredde ut sig. Ni vet den där låten ”You can´t hurry love”  med The Supremes och senare Phil Collins, den låten älskade jag och sjöng lidelsefullt framför spegeln oräkneliga gånger.

När jag var 16 år gammal blev jag ihop med Daniel. Efter två år gjorde vi slut. När jag var 20 år blev jag i hop med Krille, tre år senare gick vi skilda vägar. Jag var the heart breaker i förhållanden jag gav mig in i och började misstänka att det var något fel på mig. Vad var det som gjorde att jag inte klarade av att behålla en relation? Innerst inne visste jag vad det var. Det var en viskande röst i mitt hjärta. Själen längtade ut på det där stora äventyret jag drömt om som barn. Efter separationen med Krille augusti 2004 köpte jag en lägenhet på Södermalm, sålde min bil, begärde ett års tjänsteledigt och köpte en enkel resa till Australien. Resan skulle avgå i april 2005 och nedräkningen till mitt livs stora äventyr hade börjat.

Äntligen, äntligen, äntligen var det dags att kasta sig ut för att se om vingarna skulle hålla och då plötsligt mitt i allt träffade jag den där kärleken som jag drömt om i hela mitt liv. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur vackert och smärtsamt det var på en och samma gång. Det var som om jag hade blivit träffad av en blixt, det var kärlek vid första ögonkastet.

Första gången jag träffade Johan gick det en stöt genom kroppen och jag visste att om det är någon så är det han. Ödets ironi eller vad man ska kalla det. Vi träffades genom en gemensam vän i januari 2005, bara ett par månader innan jag på egen hand skulle ge mig ut på en ett år lång jorden-runt-resa. Jag bestämde mig för att ställa in min resa. Det fanns inte en chans att jag skulle lämna det finaste jag någonsin haft i mitt liv. Ödet ville dock annorlunda. Johan är en klok man. Han visste vad denna resan betydde för mig och hur mycket jag behövde den för att kunna lägga en pusselbit i mitt liv. Orden: ”Nej Anna, det kommer inte bli vi två” är något av det mest avgörande någon har sagt till mig. Om det inte skulle bli vi två, fanns det heller inget skäl att stanna.

Jag kommer alltid att minnas morgonen då jag kysste honom farväl. Det var en tidig vårmorgon. Bakom mig lämnade jag mitt livs stora kärlek, framför mig väntade mitt livs stora äventyr. Än idag kan jag inte fatta att jag reste till Australien med endast en 25-liters ryggsäck som bagage. Galen då som nu. Månaderna svischade förbi och plötsligt hade det gått ett år. Jag kom hem i maj 2006. Lite trevande började vi ses igen medan jag levde supersingellivet på Stureplan. När sommaren var över och hösten smög sig på bokade vi en resa till Mexico, vi skulle åka som VÄNNER, men insåg hur fånigt det var. Dagen innan vi for till Mexico insåg vi att vi älskade varandra och ville vara ett par. Jag är lika kär nu som jag blev när jag träffade honom för första gången. Han är min livskamrat, bästa vän och partner in crime. Vi är varandras motsatser i det mesta, vi grälar, vi tycker olika, vi skrattar, vi barnslar oss, vi älskar att vara tillsammans, vi ger varandra frihet och utrymme. Jag älskar honom och han är min livs stora kärlek. Jag är lycklig mamma till våra tre kärleksbarn.

”You can’t hurry love
No, you just have to wait
She said trust, give it time
No matter how long it takes”

Detta inlägget skrevs efter att Matilda frågade: ”Hur träffades du och din sambo?” på Apans facebooksida. In och gilla den vetja så kan du också vara med att önska inlägg. Jag vill passa på att tillägga att Daniel och Krille är världens bästa ex och att vi fortfarande håller kontakten.


Kommentarer


  1. Sussi - Parcepio mars 5, 2013 on 12:58 Svara

    Åh jag blir alltid så avundsjuk när folk berättar att de föll direkt för sin partner. När jag berättar min historia brukar jag hålla tyst om den delen då jag hade träffat min sambo för första gången på krogen och jag tänkte efteråt ”Aldrig att jag tänker träffa honom igen. Usch och nej”.

  2. Liw mars 5, 2013 on 18:25 Svara

    Den där kärleken. Tycker min kärlek till sambon bara växer och växer. Med barnen och med tiden. Sen kan jag även hata ( fast ja, du vet som man gör till dem man verkligen älskar och kan irritera sig på) i vissa stunder, men på något konstigt sätt så bidrar även det till att kärleken växer.

    Så glad jag blir för er skull!

    Och kämpa på med vikten, du har då i alla fall peppat mig :-)

  3. Maggie - en rå bohem mars 5, 2013 on 21:09 Svara

    Åh, vad fint. tack för att du delar med dig.

  4. Så fint. Älskar din blogg och du skriver så mysigt, det är som att läsa en bok på vintern insvept i varma filtar. Var btw jag som skrev ”Å vad jag tycker om dig apan :) Att läsa vad du skriver är mys!” på apan trimmar och smillar :)

  5. Dido mars 9, 2013 on 22:56 Svara

    Oj. Nästan lite som en film

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna