VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

När vuxna gör förbjudna saker med barn

Läs fort som fan för om en stund kanske jag raderar detta inlägget.

Det kryllar av oss men trots det är vi osynliga. Vi människor som någon gång i livet blivit utsatta för ett eller flera övergrepp. Det hände mig som barn och trots alla år som har förflutit kan jag fortfarande känna mig påverkad av det som hände. Kanske inte så konstigt eftersom det är en påtaglig upplevelse att stå maktlös inför en ondskefull handling.

Jag vill egentligen inte prata om det, känner mig inte alls redo eftersom jag inte vill få någon jävla offerstämpel. Jag vill inte bli dömd utifrån händelser som inträffat i det förflutna, händelser som jag inte har kunnat styra över. Därför tänker jag inte gå in på det i detalj, men jag kan berätta att jag trots mina upplevelser mår bra.

Det som inte dödar härdar. Låter kanske som en klyscha men tro mig, det är sant.  Idag har mina vänner Natashja, Cissi och Hanna lanserat sitt projekt ”Våga anmäl”. Jag är mycket stolt och visst rör sådana här saker upp minnen till ytan. En  vacker dag kanske jag skriver en bok om det. Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara försöka beskriva en ångestkänsla.

Tänk dig att du är fjorton år och inte vågar komma hem eftersom du vet att dina föräldrar är arga på dig av olika anledningar. Tänk dig att du istället för att ta tjuren i hornen och åka hem till arga föräldrar gör tvärt om. Du skiter i allt. Du förlitar dig på tummen, liftar tio mil sent på kvällen i hopp om att kunna sova hos en nittonårig kille du träffade på ett disco. Du gör det, liftar till hans stad i snöoväder och tunn jacka. Dagen efter liftar du tillbaka till din egen stad. Du har en tid att passa.

Med perfekt timing lyckas du komma fram till polisstationen klockan 10 på förmiddagen. Du möts av tre poliser som leder dig in på ett litet rum. Framför dig sitter en vänlig kvinna, hon ler mot dig och berättar att hon har en dotter i samma ålder som du. Växjö är en liten stad och jag vet vems hennes dotter är.

Det knackar på dörren, min pappa kommer in:
– Anna för jag fråga vad fan du håller på med? Först försvinner du en natt och nu ringer polisen och säger att jag ska komma hit. Vad är det som händer?

Poliskvinnan reser sig upp och hälsar:
– Hej, välkommen. Varsågod och sitt. Anna har något väldigt viktigt att berätta.

Föreställ dig känslan att i detalj behöva beskriva ett övergrepp för din egen far som sitter stum med tårar i ögonen. Detta är något så fruktansvärt ångestladdat att jag inte önskar någon annan människa den upplevelsen.

 


Kommentarer


  1. Patsy december 5, 2012 on 11:31 Svara

    <3

  2. Julia december 5, 2012 on 11:52 Svara

    Tack för att du vågar!

  3. Helena Holm Eriksson december 5, 2012 on 12:01 Svara

    Anna det går inte att läsa utan att blir berörd. Du är en fantastisk kvinna på många sätt, och detta bevisar för mig ytterligare att du är en modig och varm människa. Tack för att du delar med dig <3 <3<3

  4. Emelie december 5, 2012 on 12:10 Svara

    Jag är stum. Massa kärlek till dig!

  5. LADY THIRTY december 5, 2012 on 12:19 Svara

    Jag instämmer med tidigare kommentarer och jag sitter här och är stum…
    Starkt av dig att berätta ❤

  6. Ida december 5, 2012 on 12:33 Svara

    Jag vet precis vad du menar! :/

  7. olivia december 5, 2012 on 12:37 Svara

    jag kommer aldrig någonsin se på dig som ett offer. du är stark som tusan!

  8. Jenny december 5, 2012 on 13:04 Svara

    FINT och STARKT att kunna berätta och dela med dig av detta.
    KRAM

  9. Jeanette december 5, 2012 on 13:13 Svara

    Du är en väldigt stark person och aldrig kommer jag se dig som ett offer. Att ta sig igenom något sådant och bli stark är beundransvärt. Önskar att jag hade kunnat göra detsamma. Kram!

  10. <3

  11. TantMango december 5, 2012 on 13:44 Svara

    Tack före att du berättar. Man är inget offer när man kämpar vidare med livet. Kram

  12. Mamman i Gerdsmygen december 5, 2012 on 14:56 Svara

    <3

  13. Louise december 5, 2012 on 15:55 Svara

    Jag gillar inte ordet brottsoffer. Jag tycker att vi härmed kallar det brottsdrabbad istället. Du är inget offer, du råkade drabbas av något som du inte själv kunde styra över.
    Bamsekram!

  14. Tess december 5, 2012 on 16:15 Svara

    Offer är inget fult ord, för då betyder det att en person som blir utsatt för något är ”ful”..
    det är förövaren som är ful, det är förövaren som ska skämmas och känna skuld, för det är dens fel, det var den som valde att göra det mot en annan människa.

    kolla på ”Brottsoffret, skulden och språket” med Allan Wade
    om du orkar, otroligt upplysande och viktigt

    jag har själv varit utsatt för ett sexuellt övergrepp och en våldtäkt, jag vägrar skämmas för det, men jag är ett offer, och det ”enda” som är fel med det, är förövarna som gjorde mig till det och det dom gjorde mot mig, inte jag.

    (hoppas du förstår)

    • Klara december 5, 2012 on 17:50 Svara

      Fantastiskt bra Tess! Håller med.

  15. Linduz december 5, 2012 on 16:37 Svara

    Skickar en kram till dig. & jag måste även säga vad du är modig som berättar detta. Du är en stark person som orkar berätta detta.

    Kramar

  16. Amalia december 6, 2012 on 04:09 Svara

    Du är inspirerande och jag är fullkomligen såld på dig.

    Men är det inte förbannat konstigt ändå att vi är så jävla många. Så många som varit med om våldtäkter och sexuella övergrepp.
    Av mina närmaste väninnor är det en enda av oss som INTE varit med om ett övergrepp. Jag skulle vilja säga tvärtom.
    Eller helst inte alls.
    Och vi har blivit utsatta för helt vanliga jävla människor – läraren, klasskamraten, kusinen, kompisen, senaste ragget och t.o.m pappans kompis.
    (och ja, det finns kvinnor som våldtar men de är grovt underrepresenterade)

    När ska vi lära våra söner att inte våldta snarare än våra döttrar att de ska akta sig hela jävla tiden?

    Som mellandagarna 2003. Då jag var tretton år.
    Hade länge varit nyfiken på sex då jag äntrade puberteten tidigt.
    Han var den där trettioåringen alla festade hos.
    Jag var påtänd för kanske tredje gången i mitt liv, och full.
    Han ledde mig in till sin säng för att jag skulle få sova.
    Sen låg han över mig. Jag sa inte ett enda ord – jag var paralyserad.
    Men jag grät, lungt till en början och sedan hysteriskt.
    Det gillade han inte och valde att kasta runt mig för att ta mig bakifrån.
    Jag minns mest hur jag som en blandning av mitt drogrus och den bisarra situationen ”svävade” över våra kroppar och såg ner på mig själv och hur smutsig och äcklig jag såg ut. JAG?!
    Jag bestämde mig för att aldrig berätta för någon, vilket givetvis slutade i en ond spiral av självskadebeteende.
    När jag kollapsade berättade jag gör min bästa vän ca. 2 år senare. Och det var lättare att berätt för andra då.
    Men det är inte anmält. Nu är det nio år se men det är fortfarande lika skönt att få skriva om det, som nu även om ingen läser.
    Det är mitt sätt att bearbeta.

    Han flyttade från stan, men försöker kontakta mig via fb ibland.
    Så jag har bestämt mig för att nästa år när det är tio år sen ringa och säga några väl valda ord till honom. För om han någonsin gör så här mot någon ung flicka igen – kommer jag komma efter honom.

  17. Hondjur december 6, 2012 on 08:28 Svara

    Åh, Anna! Du är stark och modig.. och att du anmälde är fantastiskt!!
    Fler borde göra som du.
    Jag har varit -där- ..fler gånger än en.. men nej, jag har aldrig anmält.. jag var för feg. Jag är fortfarande feg.
    Jag förtränger. Men jag är övertygad om att ditt sätt är bättre. Hundra gånger bättre!
    Kram på dig Apan! Du är en stark kvinna!!

  18. Clara december 6, 2012 on 09:36 Svara

    Starka, fina Anna. Du inspirerar på så många sätt, och ditt mod att prata om svåra saker är vackert. Saknar dig ibland, och tänker på dig ofta :) Kram!

  19. Anette H december 6, 2012 on 12:57 Svara

    Jag tycker ”överlevare” är ett mycket bättre ord än ”offer”. Vi är offer eftersom vi varit utsatta för ett brott –> brottsoffer. Men det ordet säger ingenting om vem vi är eller hur vi väljer att hantera det vi varit med om. Överlevare ett bättre ord som jag gärna använder, det säger mer om hur livet blir efteråt!

  20. M december 7, 2012 on 10:48 Svara

    Men gud vad hemskt!! Var det för att du var minderårig som han måste vara med eller? Hoppas att det känns bättre nu och att du kommer kunna gå vidare. Eller det kanske du gjort, men hoppas att du inte kommer behöva tänka på det med ångest. =) Kram

    • Apan satt i granen december 17, 2012 on 10:27 Svara

      JAg har kommit över det nu, men det var jobbigt då. Japp, pappa var tvungen att vara med eftersom jag var minderårig.

  21. Anna Lindholm december 13, 2012 on 18:24 Svara

    Jag har själv blivit utsatt både för något som förmodligen räknas som våldtäkt och av sexuellt utnyttjande av 2 olika personer. Har aldrig vågat anmäla känner mig fortfarande skyldig och att jag borde ha betett mig annorlunda. Tack för att du delar.

    • Apan satt i granen december 17, 2012 on 09:45 Svara

      Stor kram Anna!
      Känn dig för guds skull inte skyldig. Vi som varit utsatta för onda gärningar ska inte ta på oss skulden. Om du orkar vill jag verkligen rekommendera dig att anmäla för DIN skull. Det är ett sätt att STÅ UPP FÖR SIG SJÄLV och ett bra sätt att LÄTTA PÅ VENTILEN.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna