Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Anna 29 år, mamma till bebis 9 månader
Jag vill belysa en annan viktig aspekt med mammakroppen, något som tyvärr ofta förbises, men som är vanligare än man tror, nämligen mammor med ätstörningar. I mitt fall handlar det om anorexi. Jag har levt med den här sjukdomen i nästan 13 år nu, den har berövat mig så mycket, förstört mig, begränsat mig, men ändå lever den kvar i mig, med mig.
För nio månader sedan födde jag en son. En underbar, vacker och frisk liten pojke, och inte en dag går utan att jag känner en sådan oerhörd tacksamhet för honom, för den gåva han är. När jag blev gravid med honom vägde jag inte ens 40 kg, och då hade jag ändå gått upp en hel del redan. Jag befann mig på en specialistavdelning för anorexi, och ingen, INGEN, minst av allt jag, hade ens en tanke på att jag ens kunde bli gravid. När jag väl upptäckte det hade jag ingen aning om vilken vecka jag var i, men det syntes redan en hel del!
Jag var så lycklig, och livrädd. Livrädd för att min kropp inte skulle klara av en graviditet, och för att jag skulle få missfall (hade redan haft flera missfall) Jag var fast bestämd på att bli frisk från min anorexi en gång för alla. Jag skulle aldrig skada mitt barn genom att svälta mig! Veckorna gick, och graviditeten flöt på väl. Jag kämpade med maten, det var fruktansvärt jobbigt, men inom mig växte ett litet liv, den bästa motivationen av alla! Jag gick upp i vikt, trots att jag fortfarande var underviktig gick jag upp å mkt som man bör i en gravididtet och magen växte, redan i vecka 11 syntes det tydligt på mig att jag var gravid! Sedan kom det efterlängtade ultraljudet i vecka 18! jag var så fruktansvärt nervös innan, men vi fick se en helt underbar och enligt vad dom kunde se, fullt frisk liten bebis, och vår lycka var total. Bortsett från anorexin som fortfarande gnagde inom mig. Men jag kämpade emot, kämpade för att få i mig det jag och bebben behövde, men alltid alltid fanns anorexin där och påpekade. Alltid när jag såg mig i spegeln kom de där anorektiska tankarna blandade med graviditetslyckan. Aldrig fick jag vara bara lycklig över graviditeten. Jag avundades så alla gravida som bara kunde njuta, och som kunde tillåta sig att äta onyttigt, äta vad de ville.
Även fast jag fick i mig tillräckligt med näring, så var det nätt och jämt, jag hade extrem koll på varje gram jag gick upp, och lade inte på mig ett enda nödigt. Jag kunde aldrig slappna av helt med maten, och hela tiden gick jag och tänkte att det är ok att jag går upp i vikt nu, för jag SKA gå ner sen igen när bebisen är född och jag har ammat färdigt. Jag kan kontrollera det, jag ska inte bli anorektisk igen, bara gå ner LAGOM.
Sanningen är dock att när man har anorexi finns det inget som heter lagom. Man är aldrig nöjd, aldrig smal nog, och anorexin nöjer sig inte förrän man är död…
Nu har vi fått vår underbara son. Graviditeten gick bra, och till allas förvåning klarade jag av att gå nästan hela tiden ut, han föddes i vecka 38+6, helt frisk och alldeles förträffligt vacker. Förlossningen gick bra, men efteråt fick jag tyvärr lite komplikationer och opererades direkt efter. jag förlorade mycket blod, och var ganska medtagen den första tiden på BB och var sängliggande, och redan här började det gå snett med maten….
Jag måste säga att jag blev otroligt dåligt bemött på BB. Jag hade inte sovit på 4 dygn, och bönade personalen om att ta vår lilla pojke så jag fick sova ett par timmar. jag var så trött så jag var rädd att jag skulle somna och tappa honom! han vägrade ligga i sin egen säng nämligen, han bara skrek då. Men de ville inte, så jag fick kämpa på samtidigt som jag fick blodtransfusioner. När min sambo inte var där glömde personalen att ge mig mat över huvudtaget, och jag orkade knappt stå upp själv. jag hade dessutom ingen matlust för fem öre, men jag var ändå såpass stark mot anorexin så jag bad om en näringsdryck i stället, jag visste ju att jag behövde näring för att rocka med min lilla, och för att mjölken skulle rinna till. Men de hade ingen, och orkade inte ens se efter om de kunde låna från en annan avdelning, så jag fick ingenting. Det var en stor lättnad när vi fick komma hem till vårt eget kan jag säga!!
För att det inte ska bli allt för långdraget ska jag inte gå in på detaljer för mycket. Men allt eftersom veckorna gick mådde jag sämre över min kropp. Det gick som sagt snett redan på BB när jag inte fick mat, och det räckte för att ”väcka” anorexin och trigga igång den igen. Ni vet alla att är man precis har fått barn mår man inte alltid helt bra, hormonerna rinner amok, mjölken rinner till, och tårarna, ja de bara rinner! jag var inte psykiskt stark nog för att stå emot anorexin, och snart var jag fast igen. jag åt mindre och mindre och gick på allt mer ivriga promenader med barnvagnen. jag helammade vår son, vilket ju också tar på energin. jag tränade magen och drev mig själv till det yttersta, och vikten gick stadigt neråt, det samma gjorde min energo, allting skrek inom mig att det här är FEL, FEL, FEL! Men jag mådde så dåligt över min kropp, jag kände mig så tjock och ful, jag var inte nöjd! när jag ser mig i spegeln ser jag en sladdrig och dallrig, tjock mage. Fastän alla andra säger att det inte är så, de säger att jag är smal och att jags er allvarligt sjuk ut, det ser inte jag, men jag önskar att jag gjorde det.
En morgon när jag skulle kliva upp ur sängen snurrade det bara runt i huvudet och det svartnade för ögonen. den dagen fick vi åka in till akuten, och den dagen blev jag på allvar rädd. Rädd för att jag verkligen höll på att ta livet av mig, rädd för att inte fås e min son växa upp, rädd för att dö… jag önskar att jag kunde säga att jag sen den dagen bara har blivit bättre och nu är frisk, men tyvärr är det inte så helt och hållet. Anorexi är en allvarlig sjukdom som är mycket svår att bli av med. speciellt då jag har levt med den så länge, den är så djupt rotad inom mig. Men jag VILL verkligen bli frisk! varje dag är en kamp för att äta tillräckligt, för att stå emot alla tankar som säger att jag är tjock och inte förtjänar att äta. Jag ser på min son, och känner lycka, stolthet och hopp! För hans skulle gör jag vad som helst! Jag skulle flytta berg för honom, och det är ungefär så svårt det är att bli frisk från anorexin. Men jag SKA bli frisk, jag tänker kämpa, och jag kommer aldrig någonsin att ge upp!
Jag hoppas ni har orkat läsa hela texten, jag vet att den är lång, men mitt budskap är viktigt! Jag vill öka medvetenheten om ätstörningar, och att även mammor kan få/har en ätstörning. Samtidigt vill jag säga, SKÄMS INTE ÖVER ERA KROPPAR! var stolta över dom, och för det dom har givit er! Jag önskar att jag kunde vara stolt över min kropp, att jag kunde ta hand om den istället för att pina den, och jag räds över vad jag har gjort mot den och fruktar de men jag kanske kommer att få, jag kanske aldrig får fler barn trots att jag så innerligt vill det! Så ni som mår dåligt över era kroppar och kämpar med vikten, låt det inte ta överhand, det är inte värt det, inte för något i världen! Om jag kunde vrida tillbaka klockan och göra andra val skulle jag göra det, för det här är inget jag önskar på någon!
Tack för att ni tog er tid att läsa detta!
Ps. Jag vill också tillägga att anorexin inte gör mig till en dålig mamma! Jag är en bra mamma, min son får all kärlek och allt han behöver i den här världen. Han är en väldigt glad och fullt frisk pojke som växer och frodas, och vi har aldrig haft problem att knyta an. tyvärr har jag många gånger fått höra att jag är en dålig mamma för att jag har anorexi, att jag inte fötjänar att få ha barn, och att jag borde skämmas för min sjukdom och vad jag gör mot min son. Tro mig, jag har fruktansvärt dåligt samvete, och jag skäms över min sjukdom, fastän jag inte borde och fast min son inte far illa av det över huvud taget. jag har INTE valt att vara sjuk, så enkelt är det inte, och jag skulle göra vad som helst för att bara få bli frisk, men det är som sagt inte så simpelt. Det krävs mycket tid och hårt arbete för att bli fri! Så snälla, döm inte dem som har ätstörningar! man mår dåligt nog som det är, försök att uppmuntra och stötta istället!
Jag gråter nu efter att ha läst din berättelse.. Tack för att du delar med dig av ditt liv!
Någon borde anmäla BB där du var om du ej orkar det själv, du hade rätt till att få hjälp där! Fy för dom!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får hjälp att övervinna denna svåra sjukdom!
Styrkekramar Amelie
Starkt inlägg och bilder som gör ont. Hoppas att du kan hitta en väg ur din sjukdom och ett bra bemötande från vård och omsorg framöver. Det är lätt att bli sårad.
Jag har läst och blivit berörd.
Tack för att du delar med dig.
Önskar dig allt gott.
[…] Gå gärna in och läs inlägget. Bloggen visar verklighet på så många sätt och ni anar inte hur tacksam jag är att jag lyckats ge min egen kropp en bättre behandling. Jag önskar kvinnan all lycka till i hennes strävan mot att bli friskare. […]
Det är en fruktansvärd sjukdom. Jag vill ge dig allt beröm jag kan komma på för att du kämpat, satte ditt barn framför alla dåliga anorexiatankar när du var gravid, att du tar så väl hand om ditt barn! <3
Jag vill också framföra detta: en död mamma är en dålig mamma. Oavsett hur bra/dålig mamman varit i livet- så finns en död mamma inte där. Se till att hålla dig vid liv tills du får hjälp att bli frisk!
Tack för att du delar med dig, anorexi verkar vara som rökning- man tänker att man bara ska röka ett tag, aldrig hela livet, men sen när man ska trappa ner upptäcker man att det var svårare än man tänkt sig…
Tack för att du berättar. Stor kram till dig Anna!
Du berör.
Du är en bra mamma.
Fortsätt kämpa en dag är du frisk.
Vilken fullständigt djävulsk sjukdom! Att behöva kämpa mot sina egna tankar och dessutom stå ut med att folk ifrågasätter ens förmåga som mamma! dessutom detta dåliga bemötande på bb, det gör mig ledsen å dina vägnar. Ge inte upp! Jag tror, precis som du att man verkligen klarar av att flytta berg för sina barns skull.
Otroligt viktig fråga!
Om människan kunde inse att utseendet inte alltid är allt. Dock ska vi inte glömma det att det inte kanske är direkt utseendet som är den triggande faktorn, det finns nog många gånger bakomliggande psykologiska orsaker också.
Skönt att du delade med dig och belyser saken från ”andra hållet”.
Tack
Tack för att du delar med dig Anna!
Blir ju helt bestört när jag läser detta och ser på bildern!!
Hade ingen aning om att man var så självmedveten att man tar ”vecka efter vecka” bilder när man har anorexi!?
Lycka till med tillfrisknandet och din pojke.
Kram Frida
Tack för din berättelse. Jag önskar dig all lycka och att du ska vinna över denna hemska sjukdom!
Så stark berättelse!! Tack för du delat med dig! Jag hoppas att du får all hjälp du behöver för att kvitt anorexian!
Gudars skymning! Kvinna.. en älskad mamma.. Det gör ont i mig! Jag lider med dig och vet av erfarenhet av de där självskadebeteenden är ett helvete att komma ur. Det är jobbigt, det är blod, svett och tårar och det tar som sagt framförallt Tid! Mycket tid.
Och en del kommer alltid sitta kvar. Det blir som ett ärr som aldrig försvinner. Men man Kan lära sig leva med det.. med rätt hjälp och stöd. Jag hoppas verkligen du får det!
För som en annan sade: En död mamma är en dålig mamma.. och jag hoppas att du klarar dig igenom det här… för din och din sons skull. Han är värd det… Och DU med!
Kram på dig … Jag önskar dig allt gott och skickar styrka i kampen!
Tack för att du delat med dig av din berättelse. Jag önskar dig lycka till i din kamp att bli frisk och tycker att det är bra att du vet att du ändå är en bra mamma till din son. Kram
Tycker det är superbra att du delade detta med oss! Som läsare förstår man verkligen (iaf jag) att det är en riktigt allvarlig sjukdom, när du själv vet om att den dödar dig, men att du ändå inte kan ”sluta”. Vissa förstår ju inte att anorexi är så mycket mer än en önskan om att bli smal. De tänker att man får skylla sig själv som inte äter.
Jag hejar på dig! Och du har en son som är världens bästa motivation.
Saknar ord:( Hoppas allt blir bra. Eller vad säger man? Blir så berörd!
Du är så viktig! Du betyder allt för din son! Du betyder allt för dig själv! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får hjälp och att du mår bättre snart! Massor av kärlek, kramar, stöd /L
Oj, har aldrig kommenterat innan men ditt inlägg måste jag kommentera för det berörde mig så djupt. Så starkt att du kämpar, fortsätt!!! Önskar dig allt gott!
Tittade in i samband med en artikel i expressen där denna sidan nämns och möts direkt av en av de mest känslosamma inlägg jag läst. Jag hör dig, jag försöker förstå. Har själv en skev kroppsbild men ingen ätstörning. Jag förfäras av dina bilder för jag minns mina egna jag tog för 6 år sedan då jag var som magrast och så stolt över mig själv.
Som vissa andra skriver bör du anmäla BB för deras felaktiga behandling. De om ngn bör ju har matat dig om de kände till din problematik.
Har själv en kronisk sjukdom och att anklaga ngn för att ”skylla sig själv” för att man är sjuk eller kalla personen för en dålig mor är absurt. Stå på dig, du har bevisat för dig själv hur stark du kan vara. Kämpa vidare och jag hoppas att du mår bättre snart. Det förtjänar du mer än väl. Att få må bra och få vara lycklig. Det förtjänar alla.
Massor av kramar och <3!
[…] Och blir man någonsin nöjd med sin kropp? Och speciellt efter en graviditet? Du kan läsa den HÄR. Och den här mamman berörde mig verkligen. Dela på […]
Underbara människa, fortsätt kämpa!!! Kramar
otroligt starka bilder och berättelse! du är fantastisk. kämpa på och var stolt!
Tack för att du berättar din historia!! Blev oerhört berörd! Hoppas verkligen du lyckas bli bättre! Kämpa på!!
Men kära nån. Får du någon hjälp????
Du är den bästa för din son, han har valt dig. Men du måste naturligtvis få hjälp för att bli frisk så du kan vara den bästa även för DIG.
Stor varm kram och lycka till
Det är starkt att du vågar skriva om ett illa upplyst problem.
Och det är VÄLDIGT starkt och framförallt bra att du vet att du fortfarande är sjuk, det är det första och viktigaste steget. Jag önskar att du får hjälp hos någon vettigt ÄS-enhet, någon om inte bara fokuserar på att få upp en till normalvikt och sedan är ”behandligen” färdig, utan någon som kan lära dig att tygla det där jävla monstret resten av livet.
Man blir ju aldrig riktigt ”frisk” från ätstörningar utan det är som att vara nykter alkoholist, man måste veta alla de där fällorna som är specifika för en själv och lära sig att undvika att falla tillbaks. Det är jobbigt, det är en kamp varje dag, men
DET ÄR DET VÄRT.
Tänk dig tex när han blir äldre, att kunna skratta och leka, springa runt och leka kurragömma bland höstlöven, dra honom i pulka en vinterdag medans han förtjust ropar ”fortare mamma, fortare!”, utan att behöva avbryta mitt i för att sätta dig ner för du blir yr av näringsbrist. Dansa runt midsommarstången och sedan ta en mysig picnic på en filt i sommargräset utan att sitta och räkna kalorier utan bara njuta av att livet är vackert,
Det är sånt som jag tänker på och lever för. För i slutändan mår jag och alla inblandade bättre av att njuta av livet än att jag är smal men spenderar timmar på toaletten med fingrarna i halsen.
ÄS har tagit så många år av mitt liv, de ska inte få ta fler,
och jag hoppas, hoppas HOPPAS att de inte tar fler år av ditt.
Jag önskar dig och din familj all lycka och tackar dig för din ärlighet, (och önskar jag kunde slå din anorexi på käften så den aldrig kunde säga ett ont ord åt dig igen)
PS var inte rädd för att be om hjälp, ingen har rätt att döma dig för att du har en sjukdom, bara för att man är sjuk är man som sagt ingen dålig förälder och låt ingen annan någonsin påstå att du är det.
Blir ledsen och illa berörd av dina bilder, du förtjänar att må bra. Jag önskar dig lycka till, kämpa på!
Jag hade så många tankar jag ville dela med mig av till dig. Men nu så känns de bara överflödiga.
Sänder dig massor av kärlek och värme. Tack för att du delar med dig av din berättelse.
Kram i massor