Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Klockan halv nio på morgonen kändes det som att en liten sälunge plaskade ut från mitt underliv och äntligen var han hos oss. Vårt älskade barn som vi hade längtat efter i nio månader.
Jag börjar gråta av att se denna bilden för jag minns exakt känslan. Vi hade kommit upp till BB och där satt jag med ett litet liv som jag bara älskade från allra första stund. Med blodiga ben och allt satt jag med mitt nyfödda barn i famnen totalt uppslukad av all kärlek. Herregud. Mitt, mitt, mitt lilla barn. En liten underbar människa som av någon märklig slump hamnade just i vårt liv. Jag älskar att vara mamma men är inte av den natur att bara för moderskapets skull lägger alla mina andra identiteter åt sidan.
Mitt liv har inte förändrats drastiskt för att det kom barn in i bilden utan snarare tvärt om. Livet rullar på med skillnaden att vi nu har försvarslösa individer att ta hand om. Små människor som behöver kärlek, trygghet, ramar och frihet för att utvecklas till bra människor.
När jag var liten och fyllde år satt min mamma alltid på sängkanten och berättade om hur det gick till när jag kom till världen. Jag gör likadant med mina barn och det blir så starkt känsloladdat. Igår satt vi och grät vid matbordet och kramades.
– Mamma jag älskar dig, sa han rörd och torkade en tår.
– Toddo jag älskar dig! Du är världens bästa Toddo. Mamma och pappa älskar dig så mycket är är så glada att du ville komma just till oss.
Det är så sjukt hur vissa familjer är – alltså som ni verkar. helt värsta ”vi älskar varandra så himla mycket så vi gråter vid middagen” men i vår familj äter vi inte ens middag, typ så.
Det var ingen kritik mot dig eller så. jag bara inser hur kasst jag haft det om man nu ska ”jämföra” med andra. min pappa har aldrig sagt att han älskar mig. De har aldrig sagt att de är nöjd över mig, eller glad över att jag ”kom till deras familj” jag är adopterad. så. de var mest irriterad och sa när ja va liten ”om du inte hade kostat så mycket skulle vi haft det bättre nu” ”hon är adopterad, inte min riktiga unge” ”hon är adopterad, därför hon är sämre än alla andra” kul att höra liksom.
men på nått sätt, så har hon gjort sitt bästa ändå.
Oj, hur ska jag ge dig ett bra svar på detta? Alltså Maj, för det första är det som det är här i livet. Vi föds alla med olika förutsättningar och hamnar i olika familjer.
Det viktigaste jag lärt mig i livet är att ALDRIG JÄMFÖRA SIG MED ANDRA. Då är loppet kört eftersom gräset alltid är grönare på andra sidan. Vi brukar inte sitta och gråta vid middagarna här hemma, men jag är väldigt teatralisk när jag berättar för barnen om hur det var när de kom till världen. För dem är slår förlossningsberättelsen allt annat de hört i sagoväg. Såhär kan det låta:
”Det var kväll och mamma och pappa gick sakta på Ringvägen. Löven prasslade på marken och vips korsade en råtta vägen. Mörket sänkte sig och när det blåste blev rörde sig skuggorna fram och tillbaka på marken.” Osv. Med andra ord berättade jag en jäkligt spännande story om hur han ville ut och hur han slutligen kom ut och hur glada vi blev. När Toddo satt rörd till tårara (han var ju berättelsens huvudperson och teamworkade med mig) började jag också grina. Denna typ av ”HALLE-FUCKIN-LUJAH” är inget vi vanligtvis ägnar oss åt.
Som sagt, man ska inte jämföra sig med andra familjer men jag förstår att du gör det. Jag känner ju inte dina föräldrar men är övertygad om att de älskar dig och att du var önskad. Annars hade de ju aldrig adopterat dig. Den kommentaren om att ”du kostat mycket” känns ju fruktansvärt knepig, men livet Maj. Livet är så. Fyllt av knepiga människor och nu råkade du kanske få två sådana till päron. Jag tror definitivt att föräldrar alltid försöker göra sitt bästa för sina barn. Hur den än är är barn något man som vuxen har ett ansvar för. När man ingår ett föräldrarskap är det i min värld förknippat med livslång kärlek och min uppgift att ge stöd, trygghet och fria vingar.
Livet är som en ryggsäck med en massa olika fack fyllda av allt från värdefulla saker till skit. Med alla livets erfarenheter i packningen får man referenser och kan på så vis gallra bort annat man möter i livet. Du vet vad du vill ha men framför allt vad du inte vill ha. Den dag du själv blir förälder kommer du till stor del förmodligen använda dig av din egen uppväxt som refernspunkt och då är det upp till dig avgöra huruvida vissa traditioner och mönster ska bibehållas eller brytas.
STOR KRAM TILL DIG MAJ OCH TACK FÖR DIN KOMMENTAR!
En tanke med tanke på föregående inlägg och texten i helhet.
Som nämndes ovanför, att jämföra. Nej jag har inte mången gång fått höra att mina föräldrar älskar mig. Däremot har jag väl även ärvt deras förmåga att förmedla känslan. Jag vet att min pappa och mamma är stolt över mig. Hur förklara man det? Jo i deras ögon, gester osv osv. Jag är precis likadan. Ordet älskar dig kommer sällan ur min mun.
Dock är det väl lite tragiskt att när en tragedi eller flera. Min syster förlorade sitt barn för 5 år sedan. Mina föräldrar skiljdes för 7 år sedan. De var då vi connectade. Det var då vi förstod att våra föräldrar gjort allt för oss som små. Semester i tält, långa sommarlov på landet osv. Magiskt. Det är något jag kommer ta med mig när jag blir mamma, hoppas jag.
Och härregud, jag känner inte dig, men din blogg är full av värme och kärlek. Och den känslan förmedlas. Tack
Gud vilken häftig bild, just för att det är blod på benen, naket, rufsigt hår. Grattis till att du varit mamma i fem år!
Åh, ryser vad fint! I min familj tycker vi väldigt mycket om varandra men vi har nog aldrig sagt det rakt ut. Vi är nog lite blyga allihop 🙂
Åh vad jag började böla när jag läste detta, urfin bild dessutom! skyller på hormonerna… Hoppas kalaset och dagen blir skitlyckad och alldeles, alldeles fantastisk!
För mig är det också jätteviktigt att tala om för barnen (och mannen) hur mycket jag älskar dem. ATT jag älskar dem. Ofta. Och att de betyder allt för mig. Jag är enormt tacksam för varje minut tillsammans med dem.
Jag saknar själv känslan av att känna enbart lycka vid första barnets födsel, det kom så mycket annat emellan. Likaså andra gången. Tyvärr. Men denna gången fick jag uppleva hur hjärtat svämmade över av glädje, stolthet, och TACKSAMHET. Men det lyser om dig på bilden! Underbart!!