VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

När man vet att man aldrig mer kommer ses // Dag 6 av 50

Här sitter jag och Brendan. Vi pratar med varandra för sista gången i våra liv och kommer förmodligen aldrig mer ses någonsin. Visst är det märkligt? Att man kan träffa människor på andra sidan jorden och bara bli så totalt lycklig över att ens själsfrände plötsligt bara dyker upp.

Brendan och jag blev goda vänner vid allra första stunden. Vi började jobba på en dykbåt samtidigt i staden Cairns som ligger i norra Australien. Han var dykinstruktör och jag var kock. Vi var ute tre dygn i stöten ute på det stora och fantastiska barriärrevet. Jag kan ärligt säga att jag älskade Brendan och att han var en av de finaste människorna jag mött. Han är en sådan människa som jag vill ha i mitt liv hela tiden, men istället får jag nöja mig med att tänka på de ord han sa när jag var ledsen. ”Anna, think happy thoughts”. Att tänka glada tankar kan vara lättare sagt än gjort när man är ledsen, men det är trots allt en egenskap som går att öva in.

Jag tog mitt dykcertifikat under den tiden jag jobbade på dykbåten. Första dyket jag gjorde var tillsammans med Brendan. Jag minns att han tog upp en knubbig sjögurka och började gosa med den nere på havets botten. Jag klappade sjögurkan och den var len som sammet. Sedan gled en jättesköldpadda förbi ovanför våra huvuden. Det var magiskt.

Av några olika anledningar fick jag sparken från dykbåten och jag blev då så förbannad att jag bestämde mig för att lämna Cairns. Mitt i min impulsivitet bokade jag biljetter för att flyga till andra sidan Australien istället och när Brendan fick höra detta blev han jätteledsen. Han hade fått ett jobberbjudande på en annan dykbåt och hade gärna velat ha med mig dit.

Jag tror att det finns en mening med allt som händer och meningen var att jag skulle vidare på nya äventyr. Brendan ordnade en avskedsfest hemma hos sig kvällen innan jag skulle resa. Jag fick träffa hans sambo och deras vän Steve. Alla övertalade mig att stanna, men just då ville jag bara bort från stan. Vi bytte såklart adresser, mail och allt. Men ni vet hur det är. Vissa saker är bara menat att passera. I Melbourne blev jag rånad inne på det stället jag bodde och alla kontaktuppgifter till Brendan försvann. Han har inte hört av sig och vad är det som säger att inte han råkat slänga min lilla lapp av misstag?

Livet kära vänner. Livet är inte dagarna som passerar utan dagarna som vi minns. Idag är det 44 dagar kvar till beräknad förlossning.

Ni som är med och skriver egna 50-dagars teman kan väl bara posta ert namn i kommentarsfältet så länkar jag er. Jag har haft sjukt mycket att göra idag med renovering, plugg och barn. Det utlovade receptet på chokladrutor kommer därför  imorgon.

Veckans tv-pod handlar om att vara tjock, jag lägger upp den imorgon men om ni vill se den ikväll är det bara att kika in hos Lady Dahmer.


Kommentarer


  1. Nelin september 10, 2012 on 21:31 Svara

    Jag skriver än, fast jag har bara hunnit med tre dagar.

    På tal om Brendan, har du letat efter honom på Facebook?

    • Apan satt i granen september 10, 2012 on 21:34 Svara

      Ja, fast jag minns inte hans efternamn.

  2. Sofia Ekström september 10, 2012 on 22:07 Svara

    Så rörande, och jag vet. Vissa människor är sådär. Skulle man ha delat hela livet, eller ska man vara nöjd över vad man fick. Jag tror som du att vissa får man inte mer med.

    Jag är förresten med i utmaningen också!

  3. Linduz september 10, 2012 on 23:38 Svara

    Jag var på en Språkresa i England år 1996. Träffade en tjej från Sthlm som jag höll kontakten ett tag efter. Men sen rann kontakten ut i sanden. Vilket får mig & bli ledsen. :(
    Hon verkade vara en snäll & bra tjej. Vet hennes hela namn, adressen har jag kvar i en bok, men som sagt tiden är annan nu. & vem säger att hon lever kvar i Sthlm & har kvar samma efternamn.

    Roligt & följa din resa Apan.
    Kram

  4. Hondjur (@Hondjur) september 11, 2012 on 08:21 Svara

    Åh, vad vackert!
    Men som du säger – Nothing lasts forever… och det kanske är meningen ibland. Vad vet vi?
    Säger som Linduz – Det är roligt att följa din resa!

    Idag kommer min dag 2 :)

  5. Nenna september 13, 2012 on 06:23 Svara

    Det här var inte bra att läsa på morgonen, en sån där morgon då jag är lite extra tjutig efter sömnlösa nätter. Så, nu tjuter jag…

    Att träffa en sån person där det klickar med en gång, det händer nästan aldrig. Det är inte många sånna personer jag har i min närhet, en av dem håller på att glida bort från mig mer och mer och jag sörjer verkligen. Kan inget göra, vi utvecklas åt olika håll. Men jag är så glad för den tiden som vi fick tillsammans och älskar hen otroligt mycket.

    Det är jättekul att få läsa andras livshistoria, så mycket erfarenhet!

  6. Lilla Jag oktober 24, 2012 on 21:08 Svara

    Jag träffade en kille när jag var yngre och han berörde mig på så många sätt. Av en massa olika anledningar lämnade han min stad några veckor efter vi träffats. Jag var ung och gick gymnasiet och att följa med var inte något alternativ. Jag tänker ofta på honom och hur det hade varit om vi inte träffats alls eller om vi träffats senare i livet eller om vi skulle träffas igen.

    Jag önskar ibland att jag skulle våga höra av mig till honom eller att han skulle ta kontakt med mig. Men det har gått så lång tid nu att det förmodligen mest vore konstigt.

    Ibland får man nog acceptera att man måste låta vissa underbara personer passera genom ens liv och låta de göra så stora avtryck som möjligt på den korta passagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna