Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Sanna 31 år, mamma till en 3 åring, 2 åring och gravid med nummer 3.
Är jag bättre än andra för att jag gick ner i vikt? Tog jag tag i min ”mammakropp” på tillfredsställande vis? När det känns som att man blir ”bedömd” efter hur snabbt man gått ner i vikt efter sina graviditeter, och nästan hyllad för att man gör det, så glömmer människor att det kan finnas flera anledningar till att man går ner i vikt. Själv har jag hört allt från att jag varit duktig, att det berodde på alla mina promenader, att ”vissa rinner det bara av när man ammar”, och vissa går helt enkelt inte upp i vikt lika mycket.
Jag har två barn födda inom loppet av 14 månader. Den ständiga frågan så fort man började ana magen: ”Hur mycket har du gått upp hittills!?!” och sen direkt ”JAG gick nämligen upp……….” Första graviditeten gick jag upp 22 kg +. Jag rasade ner allt och lite till. Blev gravid igen, direkt, gick inte upp mer än 10 kg. Rasade ner det också. Var jag duktig? Inte mycket. Jag mådde inte alls bra. Någon av gångerna. Efter första graviditeten mådde jag inte alls bra. Andra graviditeten mådde jag inte bra. Mitt mående brukar spegla sig i mina matvanor. Jag åt som en kratta pga klumpen i magen. Vilken ”karraktär” jag hade. Eller inte. Men ändå skulle okända människor lovorda mig för att jag ”inte lät min kropp förfalla”. Men kanske var det så att mitt psyke förföll istället? Under ivrigt beröm över hur smal jag blivit trots två små barn. Eller kanske pga de två små barnen? All tid i världen att återhämta sig fanns inte direkt, om man säger så.
Men samtidigt skäms jag över att jag är glad över att vikten försvunnit från de tidigare graviditeterna. Jag skäms eftersom jag inte vill vara en vandrande ”före- och efterbild”. Jag vill inte uppmuntra den hysterin som är att människor granskar och jämför bilder av hur snabbt olika kvinnor återhämtar sig efter sina graviditeter. ”Se bilderna på X och Y i SUPERFORM redan 3 månader efter förlossningen!!!” Kan de, så kan jag? Eller?
Jag minns besök när barnen var nyfödda, ibland så små som ett par dagar gamla: – Hur mycket gick du upp i vikt?? Hur mycket har du gått ner i vikt hittills?
Innan man ens hunnit landa och andas ut efter en förlossning, innan avslaget ens försvunnit. Och känslan av att ”jag gick minsann ner mer än du gjort”. Ständigt jämförelse, behov av att berätta om hur duktig man själv varit.
Jag vill känna att jag har kommit längre än så. Jag har kommit längre än så. Men jag har inte hur mycket motståndskraft som helst. Jag har också sämre dagar, och bättre dagar. Jag är inte mer än människa, i ett utseendefixerat samhälle. Sämre dagar påminns jag om att alla bristningarna lyser upp igen. Tillsammans med spruckna blodkärl, åderbråck och svullenhet. Bättre dagar när jag inser att jag är så oerhört tacksam för varje barn jag har. Bättre dagar när jag inser att min kropp fungerar. Att jag aldrig tänker vara slav under en diet eller träningshysteri. Jag är fri. Och min kropp förändras igen. Men den förändras i frihet. Tillsammans med mitt tredje barn.
Underbart skrivet!